SDU – med rötter i nazismen

Sverigedemokraternas historia, som gjort att inte ens Danskt Folkeparti har velat associeras med dem, liknar inget annat riksdagspartis. När Expressen ägnat många uppslag åt den så kallade Tobleroneaffären har de helt glömt bort att sverigedemokratiska toppkandidater på nittiotalet och framåt var inblandade i organiserad nazism och politisk terrorism. Sverigedemokratisk ungdom, som använts som språngbräda in i partiet för såväl Jimmie Åkesson som Erik Almqvist har om möjligt en än mer kontroversiell historia än sitt moderparti och den är värd att studera närmare. Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildades 1993 och har sedan dess haft fem förbundsordförande. För att skapa sig en bild av Sverigedemokraternas partiorganisation är det intressant att studera dessa personer närmare – vad gör de idag? Som vi ska se har flera lämnat Sverigedemokraterna, men alla utom en är aktiva i den högerextrema och nazistiska rörelsen.

Äldre SDU-affisch

1993-1994 leddes Sverigedemokratisk ungdom (SDU) av Robert Vesterlund och under dessa år kännetecknades ungdomsförbundet av sin utpräglade och militanta högerradikalism.  När Vesterlund, i augusti 1993, greps med en skarpladdad handgranat i närheten av Gudrun Schyman, gick det inte längre att förneka organisationens sammanblandning med den militanta nynazismen, som då var på  stark frammarsch i Sverige. Efter sin tid i SDU har Vesterlund dömds för en rad vålds- och narkotikabrott och han figurerade också i utredning för mordet av fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Vesterlund är idag chef för den nazistiska nättidskriften Info 14, vars verksamhet framförallt består i att hänga ut antirasister och vänsteraktivister. Info 14 var under valrörelsen försiktigt positiva till Sverigedemokraterna.

Kaoset i SDU, som delvis orsakats av organisationens militans, ledde till att förbundet inte kom på fötter förens 1998 och då under ledning av Jimmy Windeskog. Till skillnad från Vesterlund gjorde Windeskog efter att han lämnat SDU år 2000 fortsatt karriär i Sverigedemokraterna och blev 2002 invald i kommunfullmäktige i Trollhättan, samtidigt som han blev ansvarig för partiets kommunpolitik. Den förre ordföranden blev dock snabbt kontroversiell i partiet sedan han gjort rasistiska uttalanden riktade mot en partikollegas adoptivbarn samt anklagats för att ha gjort ”Hitler-hälsning” på en sverigedemokratisk tillställning. 2006 dömdes också Windeskog för snatteri och lämnade snart därpå SD för Nationaldemokraterna – ett parti som enligt Sverigedemokraterna har kopplingar till nynazismen.

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och föredetta ordförande för SDU

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och ordförande för SDU 2000-2005

Windeskog efterträddes på SDU-ordförandeposten år 2000 av Jimmie Åkesson, en person som på inga sätt var lika kontroversiell som sina två företrädare. Detta trots att Åkesson gått med i partiet redan 1995 – när partiets högerextremism och  nazistkopplingar inte gick att dölja. Åkesson använde sin position i ungdomsförbundet som en språngbräda till partitoppen – och gick 2005 från att vara SDU-ordförande till att bli ledare för hela det sverigedemokratiska partiet.  Språnget visar också att ungdomsförbundet kom att få en (potentiellt) mycket stark position i partiet, även om förklaringarna till Åkessons snabba karriär är mångbottnad.

När Åkesson lämnade SDU ersattes han 2005 av den mer anonyme Martin Kinnunen som för den intresserade allmänheten var en okänd person. Detta förändrades 2007 då det rapporterades att okända män, utpekade som antifascister, hade brutit sig in i Kinnunens bostad och bundit fast hans sambo med tejp. Polisen satte in stora resurser på att hitta gärningsmännen och fallet fick stor uppmärksamhet i media – men varken vittnen eller gärningsmän hittades. Polisens tekniker hittade inte heller tecken på varken inbrott eller våld samtidigt som sambon lämnat motstridiga uppgifter. Förmodligen var hela historien påhittad, vilket är intressant på så sätt att två av de mest uppmärksammade attackerna på sverigedemokrater inte kunnat bevisas.  Kinnunen sparkades kort efter händelserna från ungdomsförbundet och gömdes undan på en administrativ post inom partiet. Kinnunen har idag ingen formell position i SD och han ställde inte heller upp i 2010 års allmänna val.

SDU-ordförandepostens plötsliga vakans utnyttjades effektivt av SDU:s viceordförande Erik Almqvist, som 2007 tog över rodret för organisationen. Kinnunens plötsliga avhopp/avsked kan också ha varit ett resultat av maktspel inom partiet, då Almqvist länge rört sig i SD:s innersta krets utan en formell topposition. Precis som Åkesson använde också Almqvist sin nyvunna post som en språngbräda in i den absoluta partitoppen – vilket stärker teorin om att Kinnunens avsked kan ha varit ett sätt för partiet att bereda väg för Almqvist. Inför årets riksdagsval befäste Almqvists sin position i SD-hierarkin och han placerades på plats 11 på partiets riksdagslista. Men som flertalet av sina företrädare var inte heller Almqvist var okontroversiell på sin ordförandepost och i början av 2009 blev han påkommen av en SR-journalist med att sjunga nazistiska sånger.  Journalisten blev under tumultartade former av med sin utrustning till sverigedemokraterna och Erik Almqvist, med flera, misstänktes efter händelserna för rån, men utredningen lades ner trots stark bevisning. Almqvist blev invald i riksdagen för Sverigedemokraterna och arbetar förutom det som presstalesman för partiet samtidigt som han sitter kvar som ungdomsförbundsordförande.

En sammanställning visar att exakt hälften av SDU:s tidigare ordförande kom att organisera sig i den nazistiska rörelsen och flertalet har varit inblandade i kontroversiella brottsutredningar. Ändå har ungdomsförbundet snarare använts som en språngbräda in i partiet än som en plats att gömma undan kontroversiella medlemmar. Är det ovan beskrivna då bara exempel på en historia som Sverigedemokraterna lämnat bakom sig? Svaret är nej: förutom att flera toppersoner (exempelvis partisekreterare Björn Söder) gick med i partiet när det leddes av nynazister visar också genomgången av SDU-ledarna att de fortfarande är inblandade i kontroverser som hade varit förödande för personer i de andra riksdagspartierna. Men Sverigedemokraterna, som nu är inblandade i riksdagens maktspel, döms efter en helt annan måttstock.

Uppdatering: Det är lyckligt att fackförbunden fortfarande markerar mot Sverigedemokraterna genom att öppna upp för uteslutningsärenden mot partiets företrädare. SD kan inte komma runt sin nazistiska (samtids)historia samtidigt som partiets politik syftar till att splittra det arbetarkollektiv som LO representerar. Med detta i åtanke är det också förståeligt att Socialdemokraterna drar sig från att hamna i situationer där de kan få stöd av Sverigedemokraterna.

Vidare läsning:

Läs gärna denna debattartikel om hur mytbildning om integrationsdebatten gynnat Sverigedemokraterna.

Tidningen Arbetarens genomgång av Robert Vesterlunds kriminella historia.

Det kvinnofattiga Sverigedemokraterna

Av allt att döma får Sverigedemokraterna 5,7 procent i riksdagsvalet och besätter därmed 20 riksdagsplatser, varav 17 tillfaller män. Detta betyder att endast 15 procent av partiets riksdagskandidater kommer vara kvinnor, vilket är låga siffror även om de sätts in i en global eller till och med muslimsk kontext. Den relativa andelen kvinnor i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är lägre än i följande länders parlament: Afghanistan (27,3), Kirgizistan (25,6) Irak (25,2), Förenade Arabemiraten (22,5), Pakistan (22,2), Kazakstan (17,8) och så vidare. På många sätt företräder också Sverigedemokraterna en kvinnosyn som är vanligare i mellanöstern än i Europa. Det ska därför bli intressant att följa Sverigedemokraternas ”kvinnopolitik” och se de om de kan beröra något annat än kvinnors klädsel.

Att få in tre kvinnor i riksdagen var inte heller problemlöst för partiet, då exempelvis Carina Herrstedt fick inta valbar plats trots två förtalsdomar. Tyvärr är Sverigedemokraternas kvinnosyn något som kommit i skymundan när media varit upptagna med att etablera partiets martyrroll. Jag ämnar med det att göra en närmare granskning av hur partiet använder kvinnor i sin retorik och hur kvinnor framträder i partiets partiprogram inom en snar framtid.

Läs också: Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

De dolda budskapen

När dags- och kvällstidningar är upptagna med att diskutera opinionsundersökningar har de rödgröna svårt att nå ut – men moderaterna propagerar i helt andra forum. I kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar kan partiet och dess företrädare stå oemotsagda – och deras politik presenteras utan granskning.

Årets valrörelse är märklig på så sätt att de politiska sakfrågorna och ideologierna kommit i skymundan. Fokus har istället flyttats till opinionsundersökningar och diskussioner om valrörelsen i sig. De rödgröna, som på många sätt litat på att den politiska debatten skall kunnat föras i de traditionella medierna, har utan tvekan missgynnats av de senaste månadernas medieklimat. De borgerliga partierna, och framförallt moderaterna, lyckas ändå på något sätt nå ut med sitt budskap – och såhär ett par dagar innan valet börjar det bli klart hur de bär sig åt. Samtidigt som traditionell media i form av dags- och kvällstidningar koncentrerar sig på annat, propagerar kändisbloggare, livsstilsmagasin och herrtidningar för Alliansregeringen – med helt andra argument än vad vi är vana vid.

De högerägda livsstilsmagasinen har länge propagerat för moderaterna, genom olika hyllningsreportage

Det är sedan tidigare känt att moderaterna koncentrerat sig på att nå ut till män – med hjälp av bland andra Cafés redaktion. Att moderaterna stått, i stort sett, oemotsagda i herrtidningarna har utan tvekan gynnat partiets ställning bland män. Moderaterna har dock haft relativt låga siffror bland kvinnor, vilket moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttalat som ett av partiets större problem och hinder att överkomma. Partiets strategi för att nå kvinnliga sympatisörer innebär märkligt nog inte en förändrad politik – istället koncentrerar sig moderaternas PR-strateger på att skönmåla partiet och Fredrik Reinfeldt i bloggar som riktar sig till kvinnliga läsare, exempelvis genom betalda kändisskribenter som propagerar för moderaterna. Parallellt med detta publiceras hyllningsartiklar om familjen Reinfeldt i livsstilsmagasin som riktas till kvinnor, nu senast Bonnierägda M-magasins septembernummer. Kanske minns ni också att Reinfeldt nyligen fick skryta om sin ”lyckade” sjukvårdspolitik på McDonalds brickpapper? I praktiken rör sig blogginläggen och artiklarna om ren reklam från och för Moderaterna– men detta är omöjligt för läsaren att veta då det maskeras som nöjesartiklar eller samhällsinformation.

Samtidigt som Moderaterna utmålar sig själva som ett parti för kvinnor visar partiet upp en helt annan sida i herrtidningar som Café (uppblandat med toplessmodeller) och King. Mediestrategin för moderaterna är att skräddarsy sitt budskap för läsaren – låt den potentielle väljaren höra vad den vill höra. Vad Moderaterna driver för politik göms undan och efter valdagen kommer höjda a-kasseavgifter och utförsäkringar som en chock för många av partiets väljare.

Uppdatering: Reinfeldt och Alliansen har inte endast gynnats av den köpta bilden i kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar – nu visar en rapport att även dags- och kvällstidningarna kraftigt missgynnat de rödgröna. Kent Asp, professor i journalistik, visar att framförallt Expressen och SvD drivit en mycket negativ rapportering om Mona Sahlin. Dags- och kvällstidningarna har överlag också missgynnat de rödgröna partierna:

43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. (DN, 2010-09-18)

När en grupp anonyma journalister i måndags kom med liknande kritik i Aftonbladet blev diskussionen hårt och stora delar av mediaetablissemanget hävdade att det rörde sig om rena konspirationsteorier. Nu har journalisterna fått uppbackning av en av Sveriges ledande medieexperter. När valet till stor del avgörs i medierna är dessa rapporter oroväckande – inte minst med tanke på den demokratiska utvecklingen.

Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: ”@vpressfeldt ”Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: ”Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten ”fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: ”Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.

Hur politisk är Sydsvenskan?

Bonnier-ägda Sydsvenskan, som i stort sett dominerar tidningsläsandet i södra Skåne, kritiseras många gånger för att vara borgerlig på nyhetsplats, ofta mer än andra borgerligt ägda tidningar i Sverige. Skåningar anses också i sig, enligt många statsvetare, stå generellt sett mer till höger än övriga svenskar. Frågan är om skåningars eventuella högervridning också möjliggör en press som kan stå längre till höger – eller om mediesituationen göder högersympatierna. Att det föreligger ett slags samspel häremellan är dock troligast.

Sydsvenskans politiska tendens spelade mindre roll när den numera nedlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet, som även den kritiserades (från höger) för att vara alltför vänstervriden, fortfarande gavs ut. Tidningarnas position i förhållande till varandra gjorde att en politisk likriktning i medieklimatet aldrig uppstod, även om Sydsvenskan hade fler prenumeranter och därmed kunde nå ut till fler läsare.

Jag har tidigare skrivit om hur ägande över media påverkar tidningarnas redaktionella innehåll, men anledningen till att jag tar upp Sydsvenskan är en intressant rubrik, där centerpartistiska Skånskan valde att ha en motsatt beskrivning på samma händelse. Rubriksättningarna gällde de borgerliga partiledarnas besök i Lund, där Sydsvenskans rubrik löd: ”Alliansen möttes av jubel” samtidigt som Skånskan valde att använda formuleringen: ”Demonstranter mötte alliansen”. Genom att bara läsa rubriken hade det aldrig gått att gissa att dessa gällde exakt samma händelse. Så att en ägarens och ledarens politiska tendens sipprar ner nyhetsmaterialet skapar inte bara politiskt vinklade artiklar – det leder också till absurda rubriksättningar.

Förtydligande: Jag försöker inte bevisa att Sydsvenskan är en högertidning, eller en tidning men borgerlig politisk tendens, genom att endast använda mig av ovan nämnda exempel. Det finns många historiska exempel på hur det har förts en kamp mellan framförallt Sydsvenskan och Arbetet om tolkningar av olika händelseförlopp. Vid jämförelser av material mellan tidningar blir också den politiska tendensen som tydligast – även om båda tidningarna håller sig inom vad som kan kallas ”normaljournalistik”. Majoriteten av Sydsvenskans (och andra dagstidningars) artiklar faller inom ”normaljournalistiken” som oftast brukar ”neutral”/”objektiv” av medieforskare. Vissa artiklar, som mitt exempel ovan, faller dock utanför denna ”normalitet” – och i Sydsvenskans fall tenderar dessa artiklar att luta klart åt höger.

Idéhistorikern och filosofen Michael Foucault, som fått stort genomslag inom samhällsforskningen, är en som beskriver hur (politisk) tendens går att återfinna i allt språk.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur medias högervridning påverkat valrörelsen här.

Reinfeldt i herrtidningskampanj

Att politiker inte skall bedriva valkampanj med hjälp av lättklädda kvinnor, som i Berlusconis Italien, är någonting som alla svenska rikspolitiker kan ställa upp på – eller? I tobaksaffärernas herrtidningshyllor varvas för tillfället topless-modeller med porträtt av Fredrik Reinfeldt. Samtidigt som Reinfeldt har oerhört svårt att locka kvinnliga väljare låter alltså Moderaterna herrtidningar bedriva valkampanj åt statsministern. Rör det sig om oskyldiga artiklar eller finns det en grövre, sexistisk underton?

Såhär i valtider är regeln att tidningar spelar på en ”politisk” neutralitet – men denna regel gäller inte Sveriges herrtidningar som just nu driver en kampanj för Fredrik Reinfeldt. Framförallt sker kampanjandet genom herrtidningarna Café och King vars framsidor just nu pryds av Fredrik Reinfeldts porträtt. ”Fredrik kör hårt! Statsministern om öl, fotboll och Filippa” (jämför: ”Bajen, bärs och rakade brudar”) lyder Cafés rubrik vilket både är ett stöd i valrörelsen och ett bevis på Reinfeldts (heterosexuella) manliga egenskaper.  Att det är bland män som moderaterna går hem är ingen slump, förutom att moderaternas reformer och skattesänkningar framförallt gynnat män så riktas alltså också reklamen mot (heterosexuella) manliga väljare genom ett budskap som anspelar på ”traditionella könsroller”.

Att dessa tidningar väljer att kampanja för moderaterna är uppseendeväckande i sig; varför vill egentligen utländska tidningsjättar (som äger Café och King) se en moderat regering efter valet? Hur långt dessa ägares stöd går är också omöjligt att veta då moderaterna vägrar redovisa sina finansiärer. Att moderaterna så tydligt väljer att driva sin valkampanj genom dessa tidningar är också uppseendeväckande då det kan ses som en måttstock på moderaternas kvinnosyn. Att politisk propaganda bedrivs i den här formen riskerar också i längden att etablera en bild av politikern som Playboy – där kvinnor endast beskrivs som någonting man skall ”köra hårt med”. Allt för att stärka det heterosexuella machoidealet.

Förtydligande: Även om King räknas som en av Sveriges största herrtidningar har dess bildanvändning (på framförallt framsidorna) inte varit lika tydligt sexistisk som den i Café.  Det är ändå uppseendeväckande att King (och Café), som ägs av en större utländsk mediekoncern, ger så stort utrymme åt Reinfeldt i valrörelsens slutskede. Att moderaterna satsar på att synas i King och Café visar också att manliga väljare är en grupp som moderaterna lägger stora resurser på att nå. Att detta görs på bekostnad av moderaternas trovärdighet i jämställdhetsfrågor råder det ingen tvekan om. Vid en genomgång av Café:s framsidor är det också tydligt att tidningen gett Reinfeldt mycket uppmärksamhet sedan åtminstone 2005 – alltså före det förra riksdagsvalet.

Centern rasar i miljötrovärdighet

I skuggan av fiaskot under klimattoppmötet i Köpenhamn borde miljöpolitik vara mer aktuellt än någonsin. Sanningen är dock att miljöfrågorna helt kommit i skymundan i valrörelsen samtidigt som Centerpartiet upplever en miljöpolitisk kris. Tjänar vissa partier helt enkelt på att miljöfrågorna göms undan?

På sjuttiotalet var Centerpartiet inte bara största borgerliga parti, med över 20 procent, utan även ett radikalt miljöparti som lockade väljare från vänster. Idag syftar Centerpartiets politik snarare på helt andra frågor än miljön och tidigare hjärtefrågor läggs åt sidan. Nu senast uppmärksammades att partiet  drivit och fått igenom en fördubbling av banavgifterna – vilket Trafikverket menar kommer leda till kraftiga prisökningar för tågresenärerna. Centerpartiet har alltså ändrat såväl sin transport- som energipolitik till fördel för  bilar och kärnkraft, helt i stäv med sina tidigare kärnväljare, men detta är inte det enda.

När miljöpartiets Maria Wetterstrand i söndags debatterade miljöpolitik med det Centerpartiets Maud Olofsson var vi många som hoppades att miljöfrågan ännu en gång skulle hamna på agendan. Centerpartiet uppmärksammas ofta som de borgerligas ”gröna” parti men frågan är om partiet inte, en gång för alla, lämnat miljöpolitiken bakom sig. Maud Olofsson kom till Agenda-studion med en stor ”I love RUT”-pin fastsatt på tröjan – och det var under hela debatten självklart att just miljöpolitik inte längre var hennes hjärtefråga. Olofsson ville helt enkelt inte fokusera på miljön i en miljödebatt – och hon var också tveksam när hon fick frågan om vilket parti som var bäst i miljöfrågor.

Nu är det inte bara jag som kommit att ifrågasätta Centerpartiets miljöengagemang. Naturskyddsföreningen kom nyligen med en rapport som visar att Centerpartiet rankas som tredje bästa miljöparti – bland de borgerliga(!). Förutom de rödgröna partierna rankas alltså även Folkpartiet och Kristdemokraterna före det ”gröna” Centerpartiet. Med detta facit i hand borde det kanske ha varit Jan Björklund som debatterade miljöpolitik med Maria Wetterstrand.

Det är kanske trots allt ingen slump att miljöfrågan kommit i skymundan i valrörelsen. Om den uppmärksammas riskerar nämligen Centerpartiet att halka ur riksdagen. Sedan fiaskot i Köpenhamn, som Reinfeldt ofta lyfter upp som ett exempel på hans miljökompetens, är frågan om Alliansen har någon som helst trovärdighet kvar i miljöfrågan.

Sverigedemokraternas kluvna tunga

Sverigedemokraterna gör allt för att släta ut sitt problematiska förflutna, men partiets ideologiska rötter gör sig regelbundet påminda genom såväl kvinnofientliga som rasistiska uttalanden. Det intressanta är att partiet både tjänar och förlorar på den radikala högernationalistiska retoriken – på så sätt att den lockar en helt annan grupp väljare än det mer överslätade budskap som vi blivit vana vid att se i media. Därför är det intressant att se hur Sverigedemokraterna hanterat historien kring sin valfilm där den ”censurerade” TV4-versionen riktas mot en målgrupp som lockas av partiets underdog-status samtidigt som den ”riktiga” versionen som finns att hitta på internet tilltalar en mer högerradikal sympatisörsgrupp.

Denna tudelning av propagandan är utan tvivel genomtänkt och av allt att döma räknade Sverigedemokraterna med att bli stoppade av TV4 – just för att kunna spela på sin martyrroll men samtidigt kunna tilltala sina högerradikala sympatisörer på internet. Att hålla ”internetsympatisörerna” nöjda är viktigt då de utför en stor del av partiets valarbete på just internet, vilken utgörs av propaganda på exempelvis Youtube och tidningarnas kommentarsfält. Vad som däremot inte gynnar partiet är när grovt rasistiska påståenden, som vanligtvis hörs bland SD:s högerradikala internetsympatisörer, också kommer ut i media – vilket blev fallet idag. Sverigedemokraterna använder alltså två olika former av propagandastrategier som är riktade gentemot två olika sympatisörsgrupper – och partiets image drabbas när det högerradikala materialet når ut till de forum som var menat för martyrrollen.

Uppdatering: Sverigedemokraterna meddelar nu att företrädaren bakom det grovt rasistiska blogginlägget, Per TK Wahlberg, avgår frivilligt. Det intressanta är att media måste uppmärksamma rasismen inom partiet innan den anses vara ett problem. Personer som inte ens tar avstånd från sitt nazistiska förflutna forsätter också att verka inom Sverigedemokraterna. Partiets ledande företrädare i Filipstad, Levi Klausen, menar exempelvis att skillnaden mellan nazism och Sverigedemokraterna  endast är taktisk. 

Uppdatering 2: Torbjörn Jerlerup har sammanställt en läsvärd genomgång av exempel på sverigedemokratiska gräsrotsaktivisters verksamhet på internet. Exemplen visar hur sverigedemokrater konsekvent använder sig av en tydligt rasistisk retorik – helt i linje med partiets historiska högerradikalism och nazistiska rötter. Varför granskar inte media Sverigedemokraternas kampanjarbete på internet?

Media, makt och ägande

Svensk media och journalistik är ”politisk neutral” på så sätt att den drivs av ”journalistiska värderingar” som i det hela garanterar ”objektivitet”. Så löd huvudresultaten i en nyligen uppmärksammad forskningsrapport som berörde huruvida journalisters (föreställda) vänsteråsikter och medieägandets högeranknytningar påverkar den journalistik som når människor via tidningar, radio och TV. Forskningsresultatet och medias uppmärksammande och upprepande av detta är snarare ett symtom på en heroisk journalistisk självbild – och bör studeras närmare.

Vem äger ordet?

När ägarkoncentration inom media diskuteras tänker många på USA och Murdoch-ägda News Corporation, som i sin tur äger flera stora mediebolag varav det kanske mest kända är Fox News. Vad som inte är lika känt är att USA har en hård monopolslagstiftning gällande media som förhindrar Robert Murdoch att etablera en total mediehegemoni. Visserligen har USA:s medier också problem, som att många tittare väljer FOX News framföra andra nyheter på grund av det lättuggade upplägg som kanalen förmedlar eller att medierna ändå liknar varandra i stor utsträckning. Det finns inte heller (som i Sverige) krav på opartiskhet i de amerikanska sändningstillstånden. Lagstiftningen i USA garanterar dock att mediemakten inte kan koncentreras hos en eller ett par aktörer (oftast talas det om fyra större medieägare i USA) – så även om konservativ media kan driva partipolitik i en större nyhetskanal finns det alltid en annan större kanal som kan levererara en annan bild. Trots att medierna ändå många gånger upprepar varandras budskap, förhindras den nästan totala likriktningen som exempelvis råder i Berlusconis Italien.

Medieägandet i Sverige är dock inte helt olikt det som råder i Italien (även om medieklimatet skiljer sig rent pressetiskt) då en aktör äger en mycket stor del Sveriges största medier. Om du idag bläddrat i en tidning eller läst nyheterna på internet så är chansen stor att du kommit i kontakt med Bonnierkoncernen. Bonnier, vars tidskrifter brukar betecknas som oberoende liberal, äger Göteborgsposten, City, Dagens nyheter, Dagens industri, Expressen, TV4, Sydsvenskan och ett stort antal mindre svenska (och internationella) medier.

Dessutom dominerar andra mediekoncerner vissa regioner i landet där exempelvis moderata Norrköpings Tidningar äger både (moderata) Norrbottens-Kuriren och Norrländska socialdemokraten (NSD). Att nya konservativa/moderata ägare har kvar gamla centerpartistiska eller socialdemokratiska ledare är dock inte helt ovanligt, vilket är fallet med såväl NSD som Aftonbladet, där LO fortfarande har kontroll över vilka som tillsätts som chefer på ledar- och kultursidorna.  Dock dominerar högern ändå bland Sveriges ledarsidor, vilket är tydligast i Stockholm, Göteborg och Malmö där den borgerliga dominansen kan sägas vara total. Tendensen är också att konservativa och liberala ägare köper upp en allt större del av Sveriges medialandskap där Bonnier dominerar. I USA hade ett sådant ägande inte tillåtits och koncernen hade fått delas upp – för att undvika maktmissbruk.

Det uttalat politiska

Det påstås att en tidnings politiska inriktning inte är viktig då den bara påverkar ledaren – men om ledarredaktioner hade varit politiskt oviktiga hade de inte heller existerat. Även om ledaren (tidigare) inte lästes av många har de fungerat som ett utmärkt verktyg för att leverera politiska budskap till (borgerliga) gräsrötter. Än mer viktiga menar jag att ledarsidorna blivit på tidningarnas webbsidor, där skillnaden mellan just ledare och det redaktionella materialet inte alltid är tydlig och många gånger får ledarmaterialet stor rubrikplats på internet. Dessutom fungerar ledarsidorna där som ett sätt att genast kunna få ut ett budskap i debatten – om så skulle behövas. I sommarens så kallade Littorinaffär uppstod en konflikt mellan Aftonbladets socialdemokratiska och Bonnierägda Expressens ledarredaktioner där Aftonbladet försökte belysa oegentligheterna i Littorins avgång samtidigt som Expressen tryckte på det eventuellt oetiska i Aftonbladets publicering. Tillsammans med regeringskansliet och de borgerliga ledarsidorna lyckades moderaterna tillslut totalt dominera debatten. ”Oberoende” moderata SvD:s kopplingar till regeringskansliet har bland annat antytts av Per Gudmundsson själv.

Även tidningarnas debattsidor kan användas med det politiska syftet att snabbt vända en debatt eller motsäga en politiskt ofördelaktig medierapportering. Direkt efter gårdagens (2010-09-01) Uppdrag granskning om baksidorna av det så kallade ”RUT”- eller ”pig”-avdraget publicerade SvD följande debattartikel som försvarar ”RUT” och kritiserar facket – på översta rubrikplats, vilken vanligtvis är tillägnad toppnyheterna. Rent politiskt är också SvD en av regeringskansliet mest trogna anhängare – och går nu så långt som att kalla Reinfeldt för ”enda statsministerkandidaten”.

Det politiska i det opolitiska

Det redaktionella materialet i en tidning skiljer sig dock stort från ledarmaterialet. I Sverige förväntar sig läsaren att denna del i tidningen ska vara ”politiskt neutral” och här uttrycks aldrig uttalade (parti)politiska sympatier. Däremot är tidningarna aldrig neutrala och det syns exempelvis i vilket språk som används – ”RUT”- och ”pig”-avdrag är till exempel två begrepp som betyder samma sak men med helt olika värdeladdningar där det numera endast är det förstnämnda som används i media. Språket i borgerliga ledarsidor har helt enkelt koloniserat det redaktionella materialet. ”RUT”-avdraget har också tagit stor plats i Stockholms-medias valrapportering – och bilden av avdraget som presenteras är överlag positiv trots att det råder stor diskussion om reformens kostnader och fördelar. Klarlagt är dock att reformen kostar 900 miljoner kronor och framförallt används av förmögna – i förmögna bostadsområden.

TV har som bekant inga ledarredaktioner och kanalerna med svenskt sändningstillstånd (framförallt SVT och TV4) granskades fram till den 1 augusti i år av granskningsnämnden (nu ersatt av myndigheten för radio och TV) vars ledamöter var partipolitiskt tillsatta och detta påverkar självklart innehållet vilket exempelvis diskuterades efter GRN:s fällning av Uppdrag gransknings program om Göteborgskravallerna. De förhållningsregler som gäller för radio och TV är alltså politiska på så sätt att politiska föreställningar påverkar reglerna och reglernas tillämpning av vad som är ”neutralt” och ”opartiskt”.

I princip samtliga samhällsforskare är ense om att såväl forskning som journalistisk rapportering inte kan vara ”neutralt” och ”objektivt” men ändå lever denna bild kvar inom journalistforskningen och mediavärlden – som en del av en nästintill heroisk journalistisk självbild. Myten om medial neutralitet bidrar också till ett mer okritiskt mediekonsumerande, där mediala påståenden accepteras som ”sanningar”. Utan medvetenhet om problemen med ”neutralitet” och ”objektivitet” blir det istället viktigt vad som anses vara just ”neutralt” och ”objektivt” och just där förs en kamp i medierna, vilket visades i mitt exempel om ”RUT”.

Att neutralitetsbegreppet är föränderligt blir tydligt om vi analyserar medierna ur ett historiskt perspektiv. Under sextio- och sjuttiotalen, under vänstervågen, sålde exempelvis Bonnier maoistisk pocketlitteratur. Utöver att dessa böcker sålde (och ingav vinster) var Bonnier tvungna att anpassa sin bokutgivning för att upprätthålla sin legitimitet. Media kunde under den här tiden också vara mer samhällskritisk utan att riskera att fällas för opartiskhet och samhällskritiken kan också sägas ha varit nödvändig för att upprätthålla bilden av media och journalistik som ”objektiv” och ”neutral”. Ledarredaktionerna spelade dock stor roll även under sextio- och sjuttiotalen och moderata SvD (delvis även på redaktionell plats) var en samlande faktor för motståndet mot dåtidens medielandskap.

Medieklimatet är alltså föränderligt; men på intet sätt opolitiskt och även om många journalister har västervärderingar så måste de förhålla sig till de ramar som definierar ”neutral journalistik”. Dessa ramar är utan tvekan politiska och bör bli mål för granskning – precis som ägandet av media måste belysas och diskuteras.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur media bedrivit valkampanj åt högerregeringen här.