Försvarsanställda säger vad politiker inte vågar

I SR:s Godmorgon världen bekräftar personer inom försvarsmakten stort sett det jag skrev i mitt förra blogginlägg, med ett tillägg: att Afghanistankriget är ett utmärkt sätt att ge stridserfarenhet åt svenska officerare. Vad personer inom försvaret inte inser är att allmänheten inte accepterar att Sveriges anseende hos USA samt träning för officerare är giltiga skäl till att skicka trupper till konflikthärdar. Detta inser däremot politiker, varför de ljuger när de påstår att ”vi” är där för de Afghanistanska folkets och kvinnornas skull.

Lögner och fiaskon i krigets spår

Den Afghanistaninsats som 2001-2002 såg ut att kunna skapa fred och säkerhet har inte lyckats med mycket mer än att sprida konflikten till kärnvapennationen Pakistan. Upproret i Afghanistan växer för varje dag och med all säkerhet kommer vi se fler döda och lemlästade svenska soldater inom en snar framtid. I konflikten är det också Afghanistans befolkning som bär den största bördan och ingen vet hur många invånare som varje år dödas och skadas i striderna mellan NATO-förband och rebeller. Vad vi vet är att NATO-styrkan (som Sverige är en del av) har ett intresse av att tona ner antalet civila offer samtidigt som dödsfallen ofta skylls på motståndarsidan. Allt detta är en del av den psykologiska krigföring som förs mot såväl befolkningen i Afghanistan och mot den så kallade hemmaopinionen. Mest anseendeväckande är kanske att försvarsmyndigheter, som är satta till att utföra de folkvaldas uppdrag, är drivande i opinionsarbetet som syftar till att glorifiera och motivera den katastrofala insatsen.

När USA invaderade Afghanistan i dyningarna efter 9/11 2001 var det inte många, varken i Europa eller i Amerika, som protesterade. Med nästintill konsensus beslutade riksdagen 2002 att, som en del i en FN-styrka, skicka soldater till Afghanistan med det uttalade syftet att sköta säkerheten kring återuppbyggnaden av myndigheter i huvudstaden Kabul. Sedan dess har det hänt mycket, såväl i landet som stort och för den svenska insatsen rent specifikt. Säkerhetsläget, som 2002 såg ut att kunna förbättras, förvärras nu för varje dag som går och upproret sprider sig även rent geografiskt. Samtidigt är de svenska soldaterna inte längre en del av en FN-insats i Kabul, utan stridande för den USA-ledda NATO-insatsen i norra Afghanistan. De förändrade förutsättningarna för den svenska insatsen har knappast diskuterats och även riksdagsledamöter som röstade för det tidigare FN-uppdraget har känt sig förda bakom ljuset.

Att förleda och manipulera hemmaopinionen har visat sig vara alltmer nödvändigt när insatsen inte kan legitimeras genom att visa på reella förbättringar i Afghanistan. Även svenska soldaters dödsfall används effektivt som en del i propagandan – på så sätt att de stupade görs till martyrer för ”bygget av fred och säkerhet” eller ”kampen för flickors skolgång”. Det är också i själva efterdyningarna av dödsfallet som det svenska opinionsstödet för kriget har varit som störst – i stort sett på grund av försvarsmakten mycket skickliga PR-arbete. Att varje svensk förlust inte är mer än en meningslös tragedi, då NATO-insatsen inte har någon möjlighet att med våld åstadkomma någon långsiktig stabilisering av landet, är ingenting det talas högt om – knappt ens bland motståndarna för kriget. Försvarsmakten vet nämligen att det finns en sådan respekt för de stupade att de kan få dem att symbolisera i stort sett vad som helst – så länge det tjänar försvarets legitimeringsstrategier gällande insatsen. Få säger emot av respekt för minnet av den döda och deras efterlevande.

Än mer effektivt för legitimeringen av insatsen är de opinionsundersökningar som försvarsmakten påstår visa på lokalbefolkningens stöd för insatsen, förutom i de södra delarna där motståndet är som starkast. Problemet med dessa undersökningar är att de inte tar hänsyn till det faktum att Afghanistans invånare känner till att NATO-styrkans själva uppdrag är att få bort stödet till motståndet, med vapenmakt. I de delar av Afghanistan där NATO fortfarande har kontroll är det självklart att invånare inte vågar uttala stöd för motståndet, ens i en opinionsundersökning som säger sig garantera de svarandes anonymitet. Det alla statistiker vet är nämligen att svaranden tenderar att ge svar som de tror att forskaren/insamlaren vill se. Opinionsundersökningar på ockuperad mark säger alltså bara det ockupationsmakten vill höra.

Men varför vill försvaret försköna en insats som inte går att ”vinna”? För det första vill försvaret underlätta rekryteringen av personal som inte endast söker sig till ”krigets spänning”. För det andra är det inte helt okomplicerat att lämna internationella insatser – där exempelvis USA:s styrkor hade behövt ta över ansvaret för de områden som Sverige eventuellt skulle lämna. Försvaret, och även regeringen, är säkerligen mycket måna om att ha ett mycket nära samarbete med USA:s försvarsmakt; inte minst när en stor del av den svenska försvarsmaterielutvecklingen är nerlagd eller utsåld. Slutligen handlar insatsen om att politiker har höga militärer har lagt mycket prestige i insatsen ”för demokrati, säkerhet och flickors skolgång”. Svenska politiker och militärer, precis som deras utländska motsvarigheter, hade förlorat ansiktet för hemmaopinionen om de erkänner att kriget är ett fiasko. Frågan är dock när själva insatsen uppfattas som mer kostsam än den prestigeförlust som ett tillbakadragande hade åstadkommit – för det alla vet, men få vågar säga, är att kriget inte går att vinna.

Andra bloggar: [Jinge]

Media: [SVT1] [SVT2] [DN1] [DN2] [DN3] [DN4] [DN5] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [SvD4] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Atonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen1] [Expressen2]

Folkpartiet, de kunskapsfientliga

På svenska universitet och högskolor bedrivs spetsforskning i ämnen med syftet att öka kunskapen och/eller förståelsen för såväl vår historia som samtid. Samtidigt bedrivs pedagogisk forskning som delvis syftar till att förbättra grund- och gymnasieskolornas utbildning samt underlätta för lärares undervisande. Skolverket har i sin tur i uppgift att den kunskap som produceras i den högre utbildningen tas del av i lärandet, även på grundskole- och gymnasienivå. Samtidigt har vi en utbildningsminister, Jan Björklund, som beordrar skolverket att förbise den kunskap som finns inom den högre utbildningen för att istället satsa på en utbildningspolitik som drivs av myter, eurocentrism och populism.

Att svensk forskning och utbildning är eurocentrisk är någonting som många forskare länge diskuterat. Problemet i historie- och samhällsvetenskaperna är att vår kunskap om omvärlden blir bristfällig samtidigt som det ”egna” samhällets lyfts upp och idealiseras. Forskare kallar det här för teleologisering, där forskningen (omedvetet) syftar till att reproducera myten om att ”vårt” västerländskt demokratiska, kapitalistiska samhälle är det bästa som någonsin existerat – kanske det bästa som någonsin kommer att existera. Skolverkets föreslagna förändring i läroplanen (som ändå påtalade kristendomens föreställda särställning), som nu stoppats av Jan Björklund, syftade till att bryta denna utveckling och bredda blickarna för såväl lärare som elever. Björklund, precis som den äldre forskningen, drivs av föreställningen om att vårt samhälle är det optimala och det enda vi behöver förklara är vägen hit – vilket också går helt i linje med det högerextrema Sverigedemokraternas verklighetsbild. Utbildningsministern (och Sverigedemokraterna) har också en klar bild över vad låg till grund för vår ”överlägsna” samhällsforms – nämligen kristendomen och den kristna värdegrunden.

Att kristendomen förmodligen spelade en betydande roll för det kapitalistiska systemets uppkomst är dock svårt att förneka och påtalades först av den liberala sociologen Max Weber. Denna vinkling är värd att diskutera redan i gymnasieskolan, men problemet är att den kristendomsundervisning, som Björklund vurmar för, är totalt frånkopplad från sociologin och istället inriktad på kuriosa och kristna ritualer. Resultatet blir att religionsundervisningen reproducerar föreställningen om kristendomens överlägsenhet – bara genom att den tar större plats än andra religioner. Det går i sig att diskutera religionskunskapens (frikopplad från samhällsvetenskapen) relevans i gymnasieskolan; men om den nu ska finnas där bör eleverna kunna fördjupa sig i de livsfilosofier och religioner som de intresserar sig för – utöver en allmän genomgång av världsreligionerna som krävs för att skapa sig en förståelse för såväl omvärlden och det svenska samhället.

Om Björklund hade lämnat skolans utformning till de forskare som sitter på spetskompetensen hade vi också fått en kunskapsskola – istället för en där ordning och uppförande prioriteras över kritiskt tänkande och  där myter och föreställningar ges utrymme före pedagogisk forskning. Som det ser ut nu är utbildningsministern en av de mest kunskapsfientliga i hela regeringen – det drabbar Sveriges ungdomar och i längden kunskapsnivån i hela samhället.

Mer media på ämnet: Dagen ; Dagen 2 ; Sveriges radio ; DN ; GP ; SvD Opinion

Uppdatering: Vänsterpartiet belyser nu religionskunskapens bristande relevans i grund- och gymnasieskolan. Därför vill de nu lägga ner ämnet och integrera de relevanta delarna i historie- och samhällskunskapen.

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya