Lögner och fiaskon i krigets spår

Den Afghanistaninsats som 2001-2002 såg ut att kunna skapa fred och säkerhet har inte lyckats med mycket mer än att sprida konflikten till kärnvapennationen Pakistan. Upproret i Afghanistan växer för varje dag och med all säkerhet kommer vi se fler döda och lemlästade svenska soldater inom en snar framtid. I konflikten är det också Afghanistans befolkning som bär den största bördan och ingen vet hur många invånare som varje år dödas och skadas i striderna mellan NATO-förband och rebeller. Vad vi vet är att NATO-styrkan (som Sverige är en del av) har ett intresse av att tona ner antalet civila offer samtidigt som dödsfallen ofta skylls på motståndarsidan. Allt detta är en del av den psykologiska krigföring som förs mot såväl befolkningen i Afghanistan och mot den så kallade hemmaopinionen. Mest anseendeväckande är kanske att försvarsmyndigheter, som är satta till att utföra de folkvaldas uppdrag, är drivande i opinionsarbetet som syftar till att glorifiera och motivera den katastrofala insatsen.

När USA invaderade Afghanistan i dyningarna efter 9/11 2001 var det inte många, varken i Europa eller i Amerika, som protesterade. Med nästintill konsensus beslutade riksdagen 2002 att, som en del i en FN-styrka, skicka soldater till Afghanistan med det uttalade syftet att sköta säkerheten kring återuppbyggnaden av myndigheter i huvudstaden Kabul. Sedan dess har det hänt mycket, såväl i landet som stort och för den svenska insatsen rent specifikt. Säkerhetsläget, som 2002 såg ut att kunna förbättras, förvärras nu för varje dag som går och upproret sprider sig även rent geografiskt. Samtidigt är de svenska soldaterna inte längre en del av en FN-insats i Kabul, utan stridande för den USA-ledda NATO-insatsen i norra Afghanistan. De förändrade förutsättningarna för den svenska insatsen har knappast diskuterats och även riksdagsledamöter som röstade för det tidigare FN-uppdraget har känt sig förda bakom ljuset.

Att förleda och manipulera hemmaopinionen har visat sig vara alltmer nödvändigt när insatsen inte kan legitimeras genom att visa på reella förbättringar i Afghanistan. Även svenska soldaters dödsfall används effektivt som en del i propagandan – på så sätt att de stupade görs till martyrer för ”bygget av fred och säkerhet” eller ”kampen för flickors skolgång”. Det är också i själva efterdyningarna av dödsfallet som det svenska opinionsstödet för kriget har varit som störst – i stort sett på grund av försvarsmakten mycket skickliga PR-arbete. Att varje svensk förlust inte är mer än en meningslös tragedi, då NATO-insatsen inte har någon möjlighet att med våld åstadkomma någon långsiktig stabilisering av landet, är ingenting det talas högt om – knappt ens bland motståndarna för kriget. Försvarsmakten vet nämligen att det finns en sådan respekt för de stupade att de kan få dem att symbolisera i stort sett vad som helst – så länge det tjänar försvarets legitimeringsstrategier gällande insatsen. Få säger emot av respekt för minnet av den döda och deras efterlevande.

Än mer effektivt för legitimeringen av insatsen är de opinionsundersökningar som försvarsmakten påstår visa på lokalbefolkningens stöd för insatsen, förutom i de södra delarna där motståndet är som starkast. Problemet med dessa undersökningar är att de inte tar hänsyn till det faktum att Afghanistans invånare känner till att NATO-styrkans själva uppdrag är att få bort stödet till motståndet, med vapenmakt. I de delar av Afghanistan där NATO fortfarande har kontroll är det självklart att invånare inte vågar uttala stöd för motståndet, ens i en opinionsundersökning som säger sig garantera de svarandes anonymitet. Det alla statistiker vet är nämligen att svaranden tenderar att ge svar som de tror att forskaren/insamlaren vill se. Opinionsundersökningar på ockuperad mark säger alltså bara det ockupationsmakten vill höra.

Men varför vill försvaret försköna en insats som inte går att ”vinna”? För det första vill försvaret underlätta rekryteringen av personal som inte endast söker sig till ”krigets spänning”. För det andra är det inte helt okomplicerat att lämna internationella insatser – där exempelvis USA:s styrkor hade behövt ta över ansvaret för de områden som Sverige eventuellt skulle lämna. Försvaret, och även regeringen, är säkerligen mycket måna om att ha ett mycket nära samarbete med USA:s försvarsmakt; inte minst när en stor del av den svenska försvarsmaterielutvecklingen är nerlagd eller utsåld. Slutligen handlar insatsen om att politiker har höga militärer har lagt mycket prestige i insatsen ”för demokrati, säkerhet och flickors skolgång”. Svenska politiker och militärer, precis som deras utländska motsvarigheter, hade förlorat ansiktet för hemmaopinionen om de erkänner att kriget är ett fiasko. Frågan är dock när själva insatsen uppfattas som mer kostsam än den prestigeförlust som ett tillbakadragande hade åstadkommit – för det alla vet, men få vågar säga, är att kriget inte går att vinna.

Andra bloggar: [Jinge]

Media: [SVT1] [SVT2] [DN1] [DN2] [DN3] [DN4] [DN5] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [SvD4] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Atonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen1] [Expressen2]

En tanke på “Lögner och fiaskon i krigets spår

  1. Ping: Jinge.se » Hans Lindström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s