Häxa eller hjälte?

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Kovpak_partisanki.jpg

Sovejtiska krypskyttar

Trots att Ryssland är vårt största grannland är det svårt att hitta nyanserade bilder av såväl landets samtid som historia. Ibland blir man dock positivt överraskad och Radioteaterns Så länge hjärtat slår, som är strikt baserad på dagboksanteckningar, är ett exempel på detta. I pjäsen får vi följa den högt dekorerade Zjenja Rudnevas kamp tillsammans med sina kvinnliga kamrater i det 588:e nattbombarregementet mot den invaderande fienden.

Rapporteringen från östfronten, som på flera sätt etsat sig fast i vårt historiemedvetande, är i mångt och mycket präglad av den nazityska propagandan – i synnerhet när det gäller bilden av de stridande på Sovjetunionens sida. Det aktuella regementet, där alla var kvinnor, kallades av sina tyska antagonister för ”natthäxorna”. Just beväpnade, eller stridande, kvinnor utgjorde något av en abnormalitet inom den nationalsocialistiska diskursen, varför det är tråkigt att öknamnet etsat sig fast i historieskrivningen.

Sovjetunionen var, under det andra världskriget, det enda land vars reguljära styrkor också bestod av kvinnor. Detta är i sig en intressant kontrast mot den populärkultur som framförallt gestaltar kriget som en manlig arena – där män slåss vid fronten för att beskydda kvinnorna bakom den.

När de borgerliga väljer S framtid

Mona Sahlin var under valrörelsen ett av högerns tydligaste hatobjekt. Det upprepades att hon var en retorisk katastrof, att hon var okarismatisk, att hon var en gammal Tobleronefifflare, att hon stod för en ålderdomlig och skadlig politik – ja listan kan göras lång. Men den 23 september 2010 byttes tongångarna helt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i demokratisk historia och de borgerliga ledarsidorna – ja hennes politiska motståndare – stämde upp i kör för att hylla henne. Hon blev en ”modig ledare” och tidigare tal om att hon skulle ha varit verklighetsfrånvänd (vilket alla som motsätter sig borgerlig politik måste vara) vändes på sitt huvud. Nu framställs hon  istället som en av Socialdemokraternas mest verklighetsförankrade politiker och alla gamla skandaler är inte bara förlåtna – utan också bortglömda.

Det var inte endast Sahlin som omvärderades i media. Även Thomas Östros och övriga i Sahlins innersta krets kom att framställas mer positivt i såväl nyhetsrapportering som på de borgerliga ledarsidorna. Nu handlade det inte längre om att vinna ett riksdagsval – det som skulle säkras var Sveriges största politiska partis idépolitiska utveckling. Även i opposition påverkar Socialdemokraterna, på grund av sin storlek, hela samhällets debattklimat. Därför anses en socialdemokrati som inte kritiserar det centrala i Alliansens politik: skattesänkningar, utförsäljningar och privatiseringar, med all rätt vara mycket lättare att ha att göra med, än en som till och med är beredd att kritisera sin egen historia för att kunna utgöra en mer trovärdig regeringsmotståndare.

När socialdemokraterna nu ska välja en ny partiledning har hela den borgerliga pressen (framförallt representerad av SvD:s och DN:s ledarsidor) gett sig in i kampen. De partiledare som förespråkas och lyfts fram (märkligt nog även av Aftonbladet) är de som tillhör den gamla socialdemokratiska maktelitens själva kärna: framförallt Thomas Östros, Per Nuder, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg. De är alla politiker som ligger långt till höger inom socialdemokratin och de är politiker som fram tills nästa valrörelse kommer stå för en ofarlig regeringskritik – och i valet 2014 skulle ingen anse det lönt att rösta på dem på grund av deras stora likheter med regeringen. För vem skulle välja en Thomas Östros framför en Anders Borg – om den enda skillnaden var ansiktet på politiken?

Socialdemokraternas största problem de två senater valen har varit deras problem med att nå ut i media. Problemet har delvis varit självförvållat, då man valt att lägga ner sin partipress eller helt enkelt sälja den till sina politiska motståndare. Dock hade en karismatisk och färgstark partiledare, med förmågan att komma med egna skarpa analyser, lättare kunnat bryta igenom medias likriktning. Exempelvis har Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kunnat nå ut via egna kanaler samtidigt som Damberg och Östros delvis varit beroende av journalisters och borgerliga ledarskribenters subjektiva gillande. Den välviljan försvinner i god tid före nästa valrörelse – var så säker på det.

[DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [AB1] [Expressen]

Den smutsiga kampen om partiledarposten

Kampen om vem som ska ta över ledningen för Sveriges största parti, Socialdemokraterna, går mot sin slutspurt. Tros att ingen kandidat vågat gå ut med en öppen kandidatur pågår en stundom ful och oärlig kamp om såväl partiledarposten som partiets politiska utveckling. Särintressen inom såväl Socialdemokraterna, media och näringsliv gör allt för att premiera sina kandidater – samtidigt som motståndarna förminskas och osynliggörs.

Som enda större socialdemokratiska röst har Aftonbladet de senaste dagarna hårt lanserat och premierat Mikael Damberg som kandidat till partiledarposten. Trots att Damberg är ordförande i Stockholms län och ansvarig för skolfrågor inom Socialdemokraterna är han för allmänheten en relativt okänd person. Som ordförande i ungdomsförbundet (1999 – 2003) lyckades han dessutom eskalera förbundets inre stridigheter. När Damberg skulle väljas om till SSU-ordförande, 2001, vägrade halva SSU-kongressen delta i valet på grund av fusk i medlemsregister som redan på förhand garanterat Dambergs seger. Hans placering i Stockholm och i Socialdemokraternas verkställande utskott gör honom dessutom direkt ansvarig för partiets katastrofval. Trots Dambergs anonymitet framträder alltså bilden av en person som är villig att gå mycket långt för att gynna sin egen karriär – även om det skadar rörelsen i stort.

I sig förefaller alltså Damberg vara en mindre lämplig kandidat, men genom att endast lansera män som inte väcker någon större entusiasm hos varken väljare eller journalister gör man gällande att Damberg är det minst dåliga alternativet. Vi känner igen förfarandet från när Mona Sahlin valdes till partiordförandeposten – och resultatet blev ett skadeskjutet parti i kris. Valet av dåliga kandidater möjliggörs (och möjliggjordes) därför att socialdemokratin saknar ett fungerande forum för öppen debatt. Efter utförsäljningar och nedläggningar av den betydande socialdemokratiska pressen återstår bara Aftonbladet – som i sin tur missbrukar sin monopolliknande ställning. Socialdemokratin har blivit beroende av diskussioner som förs i slutna rum – eller av särintressen på framförallt ledarsidorna. De gräsrötter som bär upp partiet har lite att säga till om samtidigt som kandidater till S-stoppen lyfts genom att de starka och trovärdiga alternativen, som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky, döljs.  När exempelvis Aftonbladet lanserar en svag kandidat har de alltså inte med konkurrens.

I den persondiskussion som uppstått har också diskussionen om socialdemokraternas politiska utveckling hamnat i skymundan – detta trots att kriskommissionens rapport skulle kunna fungera som en utmärkt utgångspunkt för en sådan. Hur Damberg (med flera) ställer sig till partiets politik kan komma att bli en obehaglig överraskning vilket också, om han blir vald, kan skapa än större slitningar inom partiet. Om Damberg lyckas att föra socialdemokraten åt höger, mot den politiska mitten, riskerar dessutom partiets gräsrötter att söka sig till soffan. Samtidigt kan Sverigedemokraterna, med viss sanning, hävda att de är den enda oppositionen – då Socialdemokraterna och Moderaterna i allt väsentligt kan komma att driva samma politik.

Vilka diskussioner som förs inom den socialdemokratiska valberedningen är dock omöjligt att veta och det är för tidigt att skönja en klar favorit till partiledarposten. Det som säkert går att säga är att bristen på öppen idédebatt och undangömmandet av starka kandidater i längden är skadlig för Sveriges (än så länge) största parti.

Tillägg: Lyftningen av Mikael Damberg kan vara ett sätt att främja Sven-Erik Österbergs kandidatur som kompromisskandidat. Det skulle förklara varför Aftonbladet så ohämmat frontar en såpass kontroversiell kandidat som Damberg – de har inga planer på att låta honom vinna.

[DN1] [SvD1] [SvD2] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Aftonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen]

Egypten – och makten över undantaget

”Suverän är den som bestämmer över undantaget” – skrev den kontroversiella och högerradikale samhällsvetaren Carl Schmitt (medlem i det tyska nazistpartiet 1933 – 1945) när han på tjugotalet kritiserade bygget av den liberala Weimarrepubliken. Vad har då detta citat med händelserna i Egypten att göra?

Egyptens historia har sedan 1981 varit en historia av undantag – i dess juridiska bemärkelse. Alltså undantag som en situation där rättssamhällets normalitet åsidosätts – en situation där Mubarak kunde styra obehindrat genom att hänvisa till just undantaget. På så sätt behövde han inte åtlyda landets lagar, eller ens själva konstitutionen, vilka genom själva undantagstillståndet blivit åsidosatta. Vad som sedan hände, i slutet av januari, var dock ett undantag från själva undantaget. Ett undantag som Mubarak inte längre bestämde över.

Trots undantagstillstånd och utegångsförbud kom hundratusentals, stundom miljontals, människor att ockuperat gatorna i de egyptiska storstäderna. Rösterna var tydliga – Mubarak måste avgå för att fria val skall möjliggöras – ungefär i den ordningen. Kraven ledde snabbt till en mobilisering av Egyptens reaktionära krafter, ledda av polismakten, som dock tämligen omgående kom att jagas bort från gatorna av arga demokratiaktivister.

In rullade istället en annan makt – den inrikespolitiskt mäktiga militären. Till mångas förvåning kom denna militärmakt att verka genom att inte verka. Journalister som förvägrats sändningstillstånd tilläts verka och trots undantagstillstånd och utegångsförbud valde militären att låta demonstrationerna fortgå – kritiken mot Mubarak kunde fortsätta obehindrat. Situationen för Mubarak blev ohållbar och den 11 februari meddelades hans avgång. Då hade han varit utan reell makt ända sedan polisen tvingats lämna gatorna.

Det yttersta beviset på Mubaraks maktlöshet, på hans ickesuveränitet, var att han förvägrades att lämna beskedet själv. Någonting hade uppenbarligen hänt bakom kulisserna. Militären meddelade sedan hastigt att konstitutionen förklarats illegitim och upplöste därefter parlamentet. Det tidigare undantagstillståndet hade helt enkelt bytts ut mot ett nytt och kvar står en tydlig suveränitet, en militärmakt, som inte behöver svara mot varken lagstiftning eller konstitution – utan endast mot det obestämda folkets intressen.

Vad denna militärmakt lyckats med är att kontrollera själva undantaget. Genom att inte upprätthålla det undantagstillstånd som utlysts hade de skapat ett nytt – som de själva ägde makten över. Denna situation blev mer ohållbar för Mubarak än det faktum att stora fredliga protester hölls mot honom. Han hade fråntagits sin suveränitet redan när militären vägrade ingripa – han bestämde inte längre över undantaget.

Vad som nu händer lämnar jag öppet, men militärmaktens suveränitet kvarstår – även om den möjligtvis kommer döljas av en parlamentarisk demokrati. För i varje kris hägrar ett nytt undantag – ett undantag som militären ämnar härska över.

[DN] [DN2] [DN3] [DN4] [SvD] [SvD2] [Aftonbladet] [Sydsvenskan]