Egypten – och makten över undantaget

”Suverän är den som bestämmer över undantaget” – skrev den kontroversiella och högerradikale samhällsvetaren Carl Schmitt (medlem i det tyska nazistpartiet 1933 – 1945) när han på tjugotalet kritiserade bygget av den liberala Weimarrepubliken. Vad har då detta citat med händelserna i Egypten att göra?

Egyptens historia har sedan 1981 varit en historia av undantag – i dess juridiska bemärkelse. Alltså undantag som en situation där rättssamhällets normalitet åsidosätts – en situation där Mubarak kunde styra obehindrat genom att hänvisa till just undantaget. På så sätt behövde han inte åtlyda landets lagar, eller ens själva konstitutionen, vilka genom själva undantagstillståndet blivit åsidosatta. Vad som sedan hände, i slutet av januari, var dock ett undantag från själva undantaget. Ett undantag som Mubarak inte längre bestämde över.

Trots undantagstillstånd och utegångsförbud kom hundratusentals, stundom miljontals, människor att ockuperat gatorna i de egyptiska storstäderna. Rösterna var tydliga – Mubarak måste avgå för att fria val skall möjliggöras – ungefär i den ordningen. Kraven ledde snabbt till en mobilisering av Egyptens reaktionära krafter, ledda av polismakten, som dock tämligen omgående kom att jagas bort från gatorna av arga demokratiaktivister.

In rullade istället en annan makt – den inrikespolitiskt mäktiga militären. Till mångas förvåning kom denna militärmakt att verka genom att inte verka. Journalister som förvägrats sändningstillstånd tilläts verka och trots undantagstillstånd och utegångsförbud valde militären att låta demonstrationerna fortgå – kritiken mot Mubarak kunde fortsätta obehindrat. Situationen för Mubarak blev ohållbar och den 11 februari meddelades hans avgång. Då hade han varit utan reell makt ända sedan polisen tvingats lämna gatorna.

Det yttersta beviset på Mubaraks maktlöshet, på hans ickesuveränitet, var att han förvägrades att lämna beskedet själv. Någonting hade uppenbarligen hänt bakom kulisserna. Militären meddelade sedan hastigt att konstitutionen förklarats illegitim och upplöste därefter parlamentet. Det tidigare undantagstillståndet hade helt enkelt bytts ut mot ett nytt och kvar står en tydlig suveränitet, en militärmakt, som inte behöver svara mot varken lagstiftning eller konstitution – utan endast mot det obestämda folkets intressen.

Vad denna militärmakt lyckats med är att kontrollera själva undantaget. Genom att inte upprätthålla det undantagstillstånd som utlysts hade de skapat ett nytt – som de själva ägde makten över. Denna situation blev mer ohållbar för Mubarak än det faktum att stora fredliga protester hölls mot honom. Han hade fråntagits sin suveränitet redan när militären vägrade ingripa – han bestämde inte längre över undantaget.

Vad som nu händer lämnar jag öppet, men militärmaktens suveränitet kvarstår – även om den möjligtvis kommer döljas av en parlamentarisk demokrati. För i varje kris hägrar ett nytt undantag – ett undantag som militären ämnar härska över.

[DN] [DN2] [DN3] [DN4] [SvD] [SvD2] [Aftonbladet] [Sydsvenskan]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s