Socialdemokraterna måste röra sig åt höger?

På samma sätt som moderaterna var tvungna att röra sig åt vänster efter katastrofvalet 2002 sägs det att socialdemokraterna måste göra en kraftig högersväng för möjliggöra en stabilisering i opinionen. Dessa påståenden yttras av såväl ”politiska experter” som krafter inom det socialdemokratiska partiet och grundar sig i en föreställning som kräver ett så kort minne att även den senaste valrörelsen faller i glömska.

När den nya socialdemokratiska partiledningen, med Mona Sahlin och Thomas Östros i spetsen, tog över rodret 2007 var det efter en tämligen märklig, ful och konfliktfylld partiledarövergång. Göran Perssons hade under sitt partiledarskap omgett sig med relativt svaga personer; utan vare sig förankring i partiet eller kvalitéer för att ta över partiledarposten. Istället hade alla resurser satsats på att bereda vägen för Anna Lindh till partiledarskapet. När det otänkbara hände, i slutet av EMU-valrörelsen 2003, stod Socialdemokraterna med en tillsynes utmärglad partiledare utan kompetenta efterträdarkandidater. Efter valförlusten 2006, när Göran Persson väl avgick, uppstod en bisarr maktkamp – där Mona Sahlin och Carin Jämtin kom att stå som huvudkandidater. När Jämtin, efter nomineringstidens slut, meddelade att hon inte ämnade ställa upp fanns bara ett alternativ kvar – Mona Sahlin. I jämförelse förefaller det aktuella valberedningsförfarandet såväl demokratiskt som transparent – även om det fortfarande lämnar en del att önska.

Aldrig förr hade en partiledare valts med så liten förankring såväl inom som utanför det Socialdemokratiska partiet. Som en motvikt mot Mona Sahlin föreslogs dock Håkan Juholt till partisekreterare och han tog inledningsvis över posten från Marita Ulvskog – vilket var en stark signal för att han skulle sitta kvar. Genom ett skickligt maktspel ersatte dock Mona Sahlin Juholt med den kontroversiella Ibrahim Baylan – en närstående ja-sägare till henne själv. Även andra i partiets ledning byttes ut och Sahlin kom helt att omge sig med sina nära allierade då såväl det gamla Persson-gänget som vänsterdelen i partiet förpassats till kulisserna. På grund av två huvudanledningar blev det dock omöjligt för Sahlin att förflytta partiet så långt åt höger som hon önskade. För det första innebar Moderaternas retoriska och politiska vänsterförflyttning ett problem för Sahlin. Att lägga sig till höger om eller rakt på den nya moderata politiken är visserligen teoretiskt möjligt – men det skulle splittra partiet, illojalisera gräsrötterna och inte minst göra nästa val till en ren personfråga. Vem skulle egentligen välja Thomas Östros före Anders Borg? För det andra fungerade LO som en vakthund – Socialdemokraterna kan inte överge alla grundvärderingar om de fortfarande vill ha stöd från fackförbundet.

Ändå valde Mona Sahlin och Thomas Östros att i valrörelsen 2010 anpassa sina förslag helt efter alliansens politik. Otydliga reformförslag yttrades kombinerades med en svårhet för att förklara vad skatter används till. Vidare gick partiets valstrategi ut på att hela tiden invänta Alliansens utspel för att kontra med egna som var mycket snarlika men ändå ”lite bättre”. Någon ideologisk skillnad var det inte tal om och de viktiga socialdemokratiska gräsrötterna hade svårt att motiveras för att driva en seriös valrörelse.  Samtidigt hade partiledningen alltså kommit att bli helt beroende av Alliansregeringen när det gällde att formulera politiska förslag  och vem vill rösta på ett parti som inte kan uppvisa några tydliga skillnader förutom att de på något obegripligt sätt skulle vara ”lite bättre” på samma sak? Om det är något väljare har svårt för så är det politiker som leker administrerande byråkrater. Ett historiskt opinionsövertag i april blev således ett katastrofval i september. S-ledningens vilja att driva ickepolitik och samtidigt lägga sig så nära Alliansen som möjligt straffade sig och Sverigedemokraterna kunde med större trovärdighet utmåla sig som ”den enda oppositionen”. Östros och Sahlins ansvar för katastrofvalet var nästintill totalt.

När Socialdemokraterna nu väljer en ny partiledning och lägger om sin politik önskar medias ”experter”, KG Bergström, Mats Knutsson och Peter Wolodarski,  en högersväng. Dessa talar efter egna politiska agendor och övertygelser. Dessutom är denna högersväng redan genomförd och den var också en huvudanledning till Socialdemokraternas katastrofval 2010. För att socialdemokraterna återigen ska kunna hämta styrka måste partiet bli starkt nog att formulera en egen radikal, och progressiv politik. De kan aldrig positionera sig till höger om Moderaterna.

[SVT] [Sydsvenskan] [DN] [DN2] [SvD] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [Expressen] [Expressen1] [Expressen2] [Expressen3]

4 thoughts on “Socialdemokraterna måste röra sig åt höger?

  1. Precis så.

    Intrycket man fick som väljare av S var att de helt enkelt inte hade någon politik. Alls.

    Instämmer till 100% i att felet med S är inte att de inte är tillräckligt höger, utan att de inte är tillräckligt vänster.

    Om S vill ha stark opinion kan man börja med att titta på alliansens Fas 3, och jämföra det med de egna tidigare beredskaps-/plusjobben. Bara lyfta fram skiten i ljuset och exponera dess cyniska och systematiska masskränkningar.

    Eller formulera ett alternativ till arbetslinjen (i stället för att som Juholt repetera samma jävla mantra): acceptera att det inte finns arbete ens till alla som är arbetsföra, och införa medborgarlön.

    Visa att man står på den lille mannens sida. Solidaritet, vart tog du vägen?

  2. Bra skrivet om att Socialdemokraterna måste skapa sin egen ny kraftfull politik, annars så är man körd i nästa val.
    Därför är det mycket intressant vad den nye Partiledaren Håkan Juholt kan hitta på.
    Det är bara att vänta och se vad det leder till.

  3. Jag tror iofs att det inte har med höger eller vänster att göra. Problemet med Socialdemokraterna under Mona var att man egentligen inte hade några ideer utan satsade på anti-politik.

    Socialdemokraterna har för övrigt alltid varit ett parti som samarbetat antingen med Centerpartiet och Folkpartiet och alltid i oppossition med Vänsterpartiet och Moderaterna. Kanske beror Socialdemokraternas vilsenhet till stor del på att Alliansen har lyckats och man förlorat sitt traditionella arbetssätt?

    När Alliansen skapades så förändrades hela politiska kartan i Sverige. Socialdemokraterna blev ett parti som behöver växa till sig för att kunna bilda regering, annars kan man stå i alltför stor beroendeställning till flera partier. Juholt vill påskina att höger- och vänsterfalangen inte är ett problem, men så länge det finns Socialdemokrater som inte vill samarbeta med Vänsterpartiet och man vill ha ett nära samarbete med dem, så kommer det finnas många problem.

    Så länge som sossarna menar att Sverigedemokraterna inte är med i oppossitonen (vilket endast är en beteckning för regeringsmotståndare), så insinuerar man att det finns en samlad oppossition (Mp+V+S). Det kan innebära problem för Juholt som vill att Sossarna ska vara mer fristående. Det är kort sagt en ytterst komplicerad och svår situation. Socialdemokraterna förlorar dessutom röster för att stå för nära Vänsterpartiet. Traditionellt sätt har Socialdemokraterna vägrat att ”samarbeta med kommunister”, och man skulle inte göra det detta århundrade heller som Östros lovade i ett tal 2000.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s