Att definiera krisen

De liberalkonservativa regeringarna, vilka styr i merparten av Europas länder, har under de senaste veckorna tvingats reagera mot två kriser vilka dominerat det västeuropeiska medielandskapet. Gällande båda kriserna har högern försökt förkasta den politiska grundproblematiken – och om detta misslyckats har de försökt definiera de politiska orsakerna på ett fördelaktigt sätt. Detta gäller såväl terrordådet i Norge som upploppen i Storbritannien – två händelseförlopp vilka kan ses som resultatet av de sociala konflikter vilka eskalerats när högern vunnit mark.

Den norska höger-terroristen Anders Behring Breivik dåd tvingade högern att ta två underordnade konflikter. Den första definieringskonflikten gällde huruvida terrordådet skulle klassas som rent dårskap alternativt om det skulle ses som politiskt motiverat. Försök att avpolitisera dådet som ”en dåres verk” gjordes – man var svårt att hävda, inte minst på grund av att terroristens manifest explicitgjort de politiska motiven till den milda grad att de inte kunde bortses från. Terroristens manifest passade också väl in i mediedramaturgin, där terrordådet skulle kom att uppta i princip allt medieutrymme. Försöket att avpolitisera dådet var alltså dömt att misslyckas, inte minst på grund av terroristens eget PR-tänkande och hans egen vilja att få dådet att framstå som politiskt.

Alternativet blev istället att definiera det politiska motivet som politiskt ofarligt för den liberalkonservativa högern. Här försöker makthavare fortfarande att definiera det politiska motivet i terroristens handlande som en del i en extremism som i sin själva natur utgör liberalkonservatismens antites. Grundkonceptet är definitionen av en liberalkonservatism som aldrig kan vara extrem. Den svenska regeringen formulerade detta tämligen väl då de definierade den svenska (våldsbejakande)extremismen som antingen vänsterextrem, islamistisk eller tillhörande vit-maktmiljön. På så sätt definierades extremismen som antingen explicit antagonistisk till högern alternativt skild från den politiska skalan. I detta sätt att formulera sig är högerextremismen en implicit omöjlighet. Extremism reduceras till ett meningslöst begrepp vilket högern kan använda som ett sätt att (re)konstruera förställningen av högern som antiextrem. Det är dock anmärkningsvärt att högern väljer att inte analysera den högerpolitiska terrorismen bara därför att de kortsiktigt hoppas hävda sig egen politiska position.

Att den norska terroristen inte kan definieras inom någon av dessa extremismkategorier blir istället en uppgift för den breda vänstern att hävda i mediedebatten. Som många debattörer tidigare tydliggjort hämtade Breivik näring inom den antimuslimska högerextremismen, en högerextremism som blivit politisk normalitet inom flertalet av Europas länder – inte minst i Norge. Att etablera den analysen som medial sanning är dock svårare, inte minst då Europas säkerhetstjänster bidrar till den högerpolitiserade extremismdefinitionen. Ett paradoxalt resultat av det högerextrema terrordådet kan alltså vara att den vänster som högern klassar som extrem kommer att sättas under än större press på grund av det högerextrema terrordådet.

Den andra kris som nu uppehållit media den som är sprungen ur upploppen i Storbritannien. Om mediedramaturgin gällande de norska terrordåden gick väl ihop med att detaljstudera terroristens politiska motiv är läget i Storbritannien det motsatta. Det är inte svårt att konstatera att upploppen sker i ett av Europas striktaste klassamhällen mitt under en period av ekonomisk kris och nedskärningar riktade mot låginkomsttagare. Det faktum att Londonpolisen, likt många andra europeiska storstadspoliser, har en historia av rasism är också något som måste tas i beaktande. Upploppens själva utlösare, det som beskrivits som en polisavrättning av en lokal småbarnsförälder, borde medföra att polisbrutalitetens roll som orsaken till social frustration tas på allvar. Detta är dock ingenting som är självklart. Trots att rad politiska omständigheter kan sättas i direkt förbindelse till själva upploppen är det inte troligt att de kommer tas på allvar. De politiska orsakerna har dock blivit en fråga för diskussion bland brittiska journalister och politiker.  Dock inte huruvida vilka orsaker som är de betygande – utan om dessa orsaker skall få diskuteras överhuvudtaget. Att media endast diskuterar förorterna vid upploppssituationer tydliggör i sin tur att mediedramaturgin i sig skapar den frustration som ligger till grund för delar av kravallerna.

Det brittiska medielandskapet är i förhållande till Sverige explicit politiserat. Högerpolitiker, starkt uppbackade av sina respektive tidningar, gör gällande att upploppen drivs av bortskämda, fullständigt apolitiska avskum. De som försöker diskutera oroligheternas bakomliggande faktorer anklagas för att stödja upploppen, för att bortförklara dess orsaker. Gällande upploppen finns det inga politiskt manifest som kan analyseras av media och den svaga vänstern har inte heller kunnat kanalisera allmänhetens ilska. Upploppens till synes urskillningslösa konsekvenser är också inom mediedramaturgin svåra att förklara. Istället rullar bilder på brinnande affärer och samma meningslösa fördömanden upprepas på BBC och i borgerlig media. Istället för att konstatera hur den brittiska Torries-regeringen under en mycket kort tidsperiod lyckats eskalera sociala konflikter klarar sig den konservativa regeringen med frågor om varför den skurit ner på polisbudgeten. I ett medielandskap där de rimliga frågorna förkastas och förlöjligas har progressiva politiker inget annat alternativ – då de inte äger debatten.

I båda fallen  har vänsterns svaga positioner, såväl i samhället som stort som i den specifika mediedebatten, lett till problem. Att snabbt kunna få problemformuleringsprivilegium i en politisk kris, i synnerhet i en kris skapad av högern, är en nödvändighet. Dessa två händelseförlopp har dock visat att vänstern för tillfället är så svag att den inte alltid vågar hävda sina egna analyser.

 [Bauman i SvD] [SvD1] [SvD2] [Expressen]

Skuld och extremism

Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.

Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden.  Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.

Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch,  Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.

Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.

[AB1] [AB2] [DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [SvD2] [SVT1]

Folkpartiet, de kunskapsfientliga

På svenska universitet och högskolor bedrivs spetsforskning i ämnen med syftet att öka kunskapen och/eller förståelsen för såväl vår historia som samtid. Samtidigt bedrivs pedagogisk forskning som delvis syftar till att förbättra grund- och gymnasieskolornas utbildning samt underlätta för lärares undervisande. Skolverket har i sin tur i uppgift att den kunskap som produceras i den högre utbildningen tas del av i lärandet, även på grundskole- och gymnasienivå. Samtidigt har vi en utbildningsminister, Jan Björklund, som beordrar skolverket att förbise den kunskap som finns inom den högre utbildningen för att istället satsa på en utbildningspolitik som drivs av myter, eurocentrism och populism.

Att svensk forskning och utbildning är eurocentrisk är någonting som många forskare länge diskuterat. Problemet i historie- och samhällsvetenskaperna är att vår kunskap om omvärlden blir bristfällig samtidigt som det ”egna” samhällets lyfts upp och idealiseras. Forskare kallar det här för teleologisering, där forskningen (omedvetet) syftar till att reproducera myten om att ”vårt” västerländskt demokratiska, kapitalistiska samhälle är det bästa som någonsin existerat – kanske det bästa som någonsin kommer att existera. Skolverkets föreslagna förändring i läroplanen (som ändå påtalade kristendomens föreställda särställning), som nu stoppats av Jan Björklund, syftade till att bryta denna utveckling och bredda blickarna för såväl lärare som elever. Björklund, precis som den äldre forskningen, drivs av föreställningen om att vårt samhälle är det optimala och det enda vi behöver förklara är vägen hit – vilket också går helt i linje med det högerextrema Sverigedemokraternas verklighetsbild. Utbildningsministern (och Sverigedemokraterna) har också en klar bild över vad låg till grund för vår ”överlägsna” samhällsforms – nämligen kristendomen och den kristna värdegrunden.

Att kristendomen förmodligen spelade en betydande roll för det kapitalistiska systemets uppkomst är dock svårt att förneka och påtalades först av den liberala sociologen Max Weber. Denna vinkling är värd att diskutera redan i gymnasieskolan, men problemet är att den kristendomsundervisning, som Björklund vurmar för, är totalt frånkopplad från sociologin och istället inriktad på kuriosa och kristna ritualer. Resultatet blir att religionsundervisningen reproducerar föreställningen om kristendomens överlägsenhet – bara genom att den tar större plats än andra religioner. Det går i sig att diskutera religionskunskapens (frikopplad från samhällsvetenskapen) relevans i gymnasieskolan; men om den nu ska finnas där bör eleverna kunna fördjupa sig i de livsfilosofier och religioner som de intresserar sig för – utöver en allmän genomgång av världsreligionerna som krävs för att skapa sig en förståelse för såväl omvärlden och det svenska samhället.

Om Björklund hade lämnat skolans utformning till de forskare som sitter på spetskompetensen hade vi också fått en kunskapsskola – istället för en där ordning och uppförande prioriteras över kritiskt tänkande och  där myter och föreställningar ges utrymme före pedagogisk forskning. Som det ser ut nu är utbildningsministern en av de mest kunskapsfientliga i hela regeringen – det drabbar Sveriges ungdomar och i längden kunskapsnivån i hela samhället.

Mer media på ämnet: Dagen ; Dagen 2 ; Sveriges radio ; DN ; GP ; SvD Opinion

Uppdatering: Vänsterpartiet belyser nu religionskunskapens bristande relevans i grund- och gymnasieskolan. Därför vill de nu lägga ner ämnet och integrera de relevanta delarna i historie- och samhällskunskapen.

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya