Häxa eller hjälte?

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Kovpak_partisanki.jpg

Sovejtiska krypskyttar

Trots att Ryssland är vårt största grannland är det svårt att hitta nyanserade bilder av såväl landets samtid som historia. Ibland blir man dock positivt överraskad och Radioteaterns Så länge hjärtat slår, som är strikt baserad på dagboksanteckningar, är ett exempel på detta. I pjäsen får vi följa den högt dekorerade Zjenja Rudnevas kamp tillsammans med sina kvinnliga kamrater i det 588:e nattbombarregementet mot den invaderande fienden.

Rapporteringen från östfronten, som på flera sätt etsat sig fast i vårt historiemedvetande, är i mångt och mycket präglad av den nazityska propagandan – i synnerhet när det gäller bilden av de stridande på Sovjetunionens sida. Det aktuella regementet, där alla var kvinnor, kallades av sina tyska antagonister för ”natthäxorna”. Just beväpnade, eller stridande, kvinnor utgjorde något av en abnormalitet inom den nationalsocialistiska diskursen, varför det är tråkigt att öknamnet etsat sig fast i historieskrivningen.

Sovjetunionen var, under det andra världskriget, det enda land vars reguljära styrkor också bestod av kvinnor. Detta är i sig en intressant kontrast mot den populärkultur som framförallt gestaltar kriget som en manlig arena – där män slåss vid fronten för att beskydda kvinnorna bakom den.

Det kvinnofattiga Sverigedemokraterna

Av allt att döma får Sverigedemokraterna 5,7 procent i riksdagsvalet och besätter därmed 20 riksdagsplatser, varav 17 tillfaller män. Detta betyder att endast 15 procent av partiets riksdagskandidater kommer vara kvinnor, vilket är låga siffror även om de sätts in i en global eller till och med muslimsk kontext. Den relativa andelen kvinnor i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är lägre än i följande länders parlament: Afghanistan (27,3), Kirgizistan (25,6) Irak (25,2), Förenade Arabemiraten (22,5), Pakistan (22,2), Kazakstan (17,8) och så vidare. På många sätt företräder också Sverigedemokraterna en kvinnosyn som är vanligare i mellanöstern än i Europa. Det ska därför bli intressant att följa Sverigedemokraternas ”kvinnopolitik” och se de om de kan beröra något annat än kvinnors klädsel.

Att få in tre kvinnor i riksdagen var inte heller problemlöst för partiet, då exempelvis Carina Herrstedt fick inta valbar plats trots två förtalsdomar. Tyvärr är Sverigedemokraternas kvinnosyn något som kommit i skymundan när media varit upptagna med att etablera partiets martyrroll. Jag ämnar med det att göra en närmare granskning av hur partiet använder kvinnor i sin retorik och hur kvinnor framträder i partiets partiprogram inom en snar framtid.

Läs också: Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Reinfeldt i herrtidningskampanj

Att politiker inte skall bedriva valkampanj med hjälp av lättklädda kvinnor, som i Berlusconis Italien, är någonting som alla svenska rikspolitiker kan ställa upp på – eller? I tobaksaffärernas herrtidningshyllor varvas för tillfället topless-modeller med porträtt av Fredrik Reinfeldt. Samtidigt som Reinfeldt har oerhört svårt att locka kvinnliga väljare låter alltså Moderaterna herrtidningar bedriva valkampanj åt statsministern. Rör det sig om oskyldiga artiklar eller finns det en grövre, sexistisk underton?

Såhär i valtider är regeln att tidningar spelar på en ”politisk” neutralitet – men denna regel gäller inte Sveriges herrtidningar som just nu driver en kampanj för Fredrik Reinfeldt. Framförallt sker kampanjandet genom herrtidningarna Café och King vars framsidor just nu pryds av Fredrik Reinfeldts porträtt. ”Fredrik kör hårt! Statsministern om öl, fotboll och Filippa” (jämför: ”Bajen, bärs och rakade brudar”) lyder Cafés rubrik vilket både är ett stöd i valrörelsen och ett bevis på Reinfeldts (heterosexuella) manliga egenskaper.  Att det är bland män som moderaterna går hem är ingen slump, förutom att moderaternas reformer och skattesänkningar framförallt gynnat män så riktas alltså också reklamen mot (heterosexuella) manliga väljare genom ett budskap som anspelar på ”traditionella könsroller”.

Att dessa tidningar väljer att kampanja för moderaterna är uppseendeväckande i sig; varför vill egentligen utländska tidningsjättar (som äger Café och King) se en moderat regering efter valet? Hur långt dessa ägares stöd går är också omöjligt att veta då moderaterna vägrar redovisa sina finansiärer. Att moderaterna så tydligt väljer att driva sin valkampanj genom dessa tidningar är också uppseendeväckande då det kan ses som en måttstock på moderaternas kvinnosyn. Att politisk propaganda bedrivs i den här formen riskerar också i längden att etablera en bild av politikern som Playboy – där kvinnor endast beskrivs som någonting man skall ”köra hårt med”. Allt för att stärka det heterosexuella machoidealet.

Förtydligande: Även om King räknas som en av Sveriges största herrtidningar har dess bildanvändning (på framförallt framsidorna) inte varit lika tydligt sexistisk som den i Café.  Det är ändå uppseendeväckande att King (och Café), som ägs av en större utländsk mediekoncern, ger så stort utrymme åt Reinfeldt i valrörelsens slutskede. Att moderaterna satsar på att synas i King och Café visar också att manliga väljare är en grupp som moderaterna lägger stora resurser på att nå. Att detta görs på bekostnad av moderaternas trovärdighet i jämställdhetsfrågor råder det ingen tvekan om. Vid en genomgång av Café:s framsidor är det också tydligt att tidningen gett Reinfeldt mycket uppmärksamhet sedan åtminstone 2005 – alltså före det förra riksdagsvalet.

Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har ännu en gång befunnit sig i (de sociala) mediernas blickfång efter partiets så kallade ”våldtäktsundersökning” och mer nyligen: den kontroversiella valfilmen. Intressant nog har kvinnor hamnat i fokus i båda dessa historier. Partiet har ett intressant förhållningssätt till gruppen (och begreppet) kvinnor som är värt att studera närmare.

Mest påtagligt är att Sverigedemokraterna som parti har oerhört få kvinnliga representanter samtidigt som partiets sympatisörer till oproportionerligt stor del är män. Låt oss säga att Sverigedemokraterna får 16 (4,6 %) riksdagsplatser efter valet; då skulle endast två av dessa tilldelas kvinnor. Totalt sett är endast 17 av partiets 63 riksdagskandidater just kvinnor och de få kvinnor som finns med på partiets valsedel till riksdagen placeras så långt ner att de i praktiken inte är valbara.

Ändå väljer Sverigedemokraterna att låta kvinnor inta en central roll i partiets retorik och propaganda, vilket märktes tydligt i den så kallade ”våldtäktsundersökningen” som släpptes för några dagar sedan. I denna ”undersökning” (vars fel och brister jag inte kommer diskutera närmare) gör sig Sverigedemokraterna, ett parti som representerar och representeras av till största delen män, till språkrör för våldtagna kvinnor. Denna absurditet, som i sig har setts som ett övergrepp mot de våldtagna kvinnorna, uppmärksammades bland annat i Expressen.

Det väsentliga i Sverigedemokraternas våldtäktsundersökning är att kvinnor representeras som oförmögna att tala för sig själva – samtidigt som de framställs stå under ett hot från utländska män. Liknande retorik har länge används i rasistiska strömningar, inte minst när Europas våld mot dess kolonier under arton- och nittonhundratalen skulle försvaras och förklaras. Då var mottot ”vita män skyddar bruna kvinnor från bruna män” i Sverigedemokraternas fall; ”vita män skyddar vita kvinnor från bruna män”.

Sverigedemokraters förhållningssätt till våldtäkter är dock inte på något sätt konsekvent. I en nyligen uppmärksammad våldtäktsanmälan hänger den till Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Fria nyheter ut den kvinnliga våldtäktsanmälaren med namn och bild och menar att kvinnans engagemang som socialdemokrat och feminist kraftigt talar emot hennes trovärdighet som anmälare. För att ha trovärdighet som våldtäktsanmälare hos Sverigedemokraterna tycks det alltså vara bäst att vara en kvinna utan vidare samhällsengagemang och åsikter. ”Vita män skyddar vita män från vita kvinnor.”

Här blir det tydligt att våldtäkt bara är ett problem för Sverigedemokraterna om den utförs av en viss sorts män mot en viss sorts kvinnor. Våldtäkter är alltså bara intressanta att diskutera om de stärker partiets förutfattade bild av invandrare och om så inte är fallet går det lika bra att hänga ut och smutskasta våldtäktsanmälare, speciellt om de är partiets meningsmotståndare.

Även i Sverigedemokraternas kontroversiella valfilm kom kvinnor att hamna i centrum, i det här fallet en scenografiskt upplyst, äldre kvinna i kontrast mot en mörk, ansiktslös ”hord” av invandrarkvinnor försedda med barnvagnar. Denna kontrast mellan ett ljust ansikte och ett ansiktslöst mörker användes genomgående i den nazistiska propagandan under trettio- och fyrtiotalen och har kommit att bli typisk för den europeiska extremhögerns propaganda. Just därför var det något förvånande att Sverigedemokraterna, som försökt distansera sig från sin historia, återgick till ett mer klassisk högerextremt bildspråk. Valfilmen visar också hur flexibel representationen av ”kvinnan” är i Sverigedemokraternas propaganda då hon både kan representera det som måste skyddas men också det som hotar i mörkret. De ansiktslösa kvinnornas ”hot” (mot den svenska rasen/kulturen) gestaltas genom deras (representerade) roll som barnaföderskor. I sammanhanget måste det påpekas att Sverigedemokraterna traditionellt sett velat främja ett ökat barnafödande – men endast av ”rätt sorts barn”. En liknande retorik används också genomgående inom den rent nazistiska högerrörelsen där Sverigedemokraterna som parti, och även många sverigedemokrater, har sina rötter. ”Vita män skyddar vita kvinnor från bruna kvinnor”.

Således framträder en bild där kvinnan för Sverigedemokraterna bara har en funktion att fylla: som ett tyst objekt med syftet att förstärka partiets kvinno- och invandrarfientliga världssyn. För att uppnå denna bild har partiet kommit fram till att det är bäst att kvinnor är passiva och tysta – så att partiets män kan tala i deras ställe.