Häxa eller hjälte?

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Kovpak_partisanki.jpg

Sovejtiska krypskyttar

Trots att Ryssland är vårt största grannland är det svårt att hitta nyanserade bilder av såväl landets samtid som historia. Ibland blir man dock positivt överraskad och Radioteaterns Så länge hjärtat slår, som är strikt baserad på dagboksanteckningar, är ett exempel på detta. I pjäsen får vi följa den högt dekorerade Zjenja Rudnevas kamp tillsammans med sina kvinnliga kamrater i det 588:e nattbombarregementet mot den invaderande fienden.

Rapporteringen från östfronten, som på flera sätt etsat sig fast i vårt historiemedvetande, är i mångt och mycket präglad av den nazityska propagandan – i synnerhet när det gäller bilden av de stridande på Sovjetunionens sida. Det aktuella regementet, där alla var kvinnor, kallades av sina tyska antagonister för ”natthäxorna”. Just beväpnade, eller stridande, kvinnor utgjorde något av en abnormalitet inom den nationalsocialistiska diskursen, varför det är tråkigt att öknamnet etsat sig fast i historieskrivningen.

Sovjetunionen var, under det andra världskriget, det enda land vars reguljära styrkor också bestod av kvinnor. Detta är i sig en intressant kontrast mot den populärkultur som framförallt gestaltar kriget som en manlig arena – där män slåss vid fronten för att beskydda kvinnorna bakom den.

Folkpartiet, de kunskapsfientliga

På svenska universitet och högskolor bedrivs spetsforskning i ämnen med syftet att öka kunskapen och/eller förståelsen för såväl vår historia som samtid. Samtidigt bedrivs pedagogisk forskning som delvis syftar till att förbättra grund- och gymnasieskolornas utbildning samt underlätta för lärares undervisande. Skolverket har i sin tur i uppgift att den kunskap som produceras i den högre utbildningen tas del av i lärandet, även på grundskole- och gymnasienivå. Samtidigt har vi en utbildningsminister, Jan Björklund, som beordrar skolverket att förbise den kunskap som finns inom den högre utbildningen för att istället satsa på en utbildningspolitik som drivs av myter, eurocentrism och populism.

Att svensk forskning och utbildning är eurocentrisk är någonting som många forskare länge diskuterat. Problemet i historie- och samhällsvetenskaperna är att vår kunskap om omvärlden blir bristfällig samtidigt som det ”egna” samhällets lyfts upp och idealiseras. Forskare kallar det här för teleologisering, där forskningen (omedvetet) syftar till att reproducera myten om att ”vårt” västerländskt demokratiska, kapitalistiska samhälle är det bästa som någonsin existerat – kanske det bästa som någonsin kommer att existera. Skolverkets föreslagna förändring i läroplanen (som ändå påtalade kristendomens föreställda särställning), som nu stoppats av Jan Björklund, syftade till att bryta denna utveckling och bredda blickarna för såväl lärare som elever. Björklund, precis som den äldre forskningen, drivs av föreställningen om att vårt samhälle är det optimala och det enda vi behöver förklara är vägen hit – vilket också går helt i linje med det högerextrema Sverigedemokraternas verklighetsbild. Utbildningsministern (och Sverigedemokraterna) har också en klar bild över vad låg till grund för vår ”överlägsna” samhällsforms – nämligen kristendomen och den kristna värdegrunden.

Att kristendomen förmodligen spelade en betydande roll för det kapitalistiska systemets uppkomst är dock svårt att förneka och påtalades först av den liberala sociologen Max Weber. Denna vinkling är värd att diskutera redan i gymnasieskolan, men problemet är att den kristendomsundervisning, som Björklund vurmar för, är totalt frånkopplad från sociologin och istället inriktad på kuriosa och kristna ritualer. Resultatet blir att religionsundervisningen reproducerar föreställningen om kristendomens överlägsenhet – bara genom att den tar större plats än andra religioner. Det går i sig att diskutera religionskunskapens (frikopplad från samhällsvetenskapen) relevans i gymnasieskolan; men om den nu ska finnas där bör eleverna kunna fördjupa sig i de livsfilosofier och religioner som de intresserar sig för – utöver en allmän genomgång av världsreligionerna som krävs för att skapa sig en förståelse för såväl omvärlden och det svenska samhället.

Om Björklund hade lämnat skolans utformning till de forskare som sitter på spetskompetensen hade vi också fått en kunskapsskola – istället för en där ordning och uppförande prioriteras över kritiskt tänkande och  där myter och föreställningar ges utrymme före pedagogisk forskning. Som det ser ut nu är utbildningsministern en av de mest kunskapsfientliga i hela regeringen – det drabbar Sveriges ungdomar och i längden kunskapsnivån i hela samhället.

Mer media på ämnet: Dagen ; Dagen 2 ; Sveriges radio ; DN ; GP ; SvD Opinion

Uppdatering: Vänsterpartiet belyser nu religionskunskapens bristande relevans i grund- och gymnasieskolan. Därför vill de nu lägga ner ämnet och integrera de relevanta delarna i historie- och samhällskunskapen.