Socialdemokraterna måste röra sig åt höger?

På samma sätt som moderaterna var tvungna att röra sig åt vänster efter katastrofvalet 2002 sägs det att socialdemokraterna måste göra en kraftig högersväng för möjliggöra en stabilisering i opinionen. Dessa påståenden yttras av såväl ”politiska experter” som krafter inom det socialdemokratiska partiet och grundar sig i en föreställning som kräver ett så kort minne att även den senaste valrörelsen faller i glömska.

När den nya socialdemokratiska partiledningen, med Mona Sahlin och Thomas Östros i spetsen, tog över rodret 2007 var det efter en tämligen märklig, ful och konfliktfylld partiledarövergång. Göran Perssons hade under sitt partiledarskap omgett sig med relativt svaga personer; utan vare sig förankring i partiet eller kvalitéer för att ta över partiledarposten. Istället hade alla resurser satsats på att bereda vägen för Anna Lindh till partiledarskapet. När det otänkbara hände, i slutet av EMU-valrörelsen 2003, stod Socialdemokraterna med en tillsynes utmärglad partiledare utan kompetenta efterträdarkandidater. Efter valförlusten 2006, när Göran Persson väl avgick, uppstod en bisarr maktkamp – där Mona Sahlin och Carin Jämtin kom att stå som huvudkandidater. När Jämtin, efter nomineringstidens slut, meddelade att hon inte ämnade ställa upp fanns bara ett alternativ kvar – Mona Sahlin. I jämförelse förefaller det aktuella valberedningsförfarandet såväl demokratiskt som transparent – även om det fortfarande lämnar en del att önska.

Aldrig förr hade en partiledare valts med så liten förankring såväl inom som utanför det Socialdemokratiska partiet. Som en motvikt mot Mona Sahlin föreslogs dock Håkan Juholt till partisekreterare och han tog inledningsvis över posten från Marita Ulvskog – vilket var en stark signal för att han skulle sitta kvar. Genom ett skickligt maktspel ersatte dock Mona Sahlin Juholt med den kontroversiella Ibrahim Baylan – en närstående ja-sägare till henne själv. Även andra i partiets ledning byttes ut och Sahlin kom helt att omge sig med sina nära allierade då såväl det gamla Persson-gänget som vänsterdelen i partiet förpassats till kulisserna. På grund av två huvudanledningar blev det dock omöjligt för Sahlin att förflytta partiet så långt åt höger som hon önskade. För det första innebar Moderaternas retoriska och politiska vänsterförflyttning ett problem för Sahlin. Att lägga sig till höger om eller rakt på den nya moderata politiken är visserligen teoretiskt möjligt – men det skulle splittra partiet, illojalisera gräsrötterna och inte minst göra nästa val till en ren personfråga. Vem skulle egentligen välja Thomas Östros före Anders Borg? För det andra fungerade LO som en vakthund – Socialdemokraterna kan inte överge alla grundvärderingar om de fortfarande vill ha stöd från fackförbundet.

Ändå valde Mona Sahlin och Thomas Östros att i valrörelsen 2010 anpassa sina förslag helt efter alliansens politik. Otydliga reformförslag yttrades kombinerades med en svårhet för att förklara vad skatter används till. Vidare gick partiets valstrategi ut på att hela tiden invänta Alliansens utspel för att kontra med egna som var mycket snarlika men ändå ”lite bättre”. Någon ideologisk skillnad var det inte tal om och de viktiga socialdemokratiska gräsrötterna hade svårt att motiveras för att driva en seriös valrörelse.  Samtidigt hade partiledningen alltså kommit att bli helt beroende av Alliansregeringen när det gällde att formulera politiska förslag  och vem vill rösta på ett parti som inte kan uppvisa några tydliga skillnader förutom att de på något obegripligt sätt skulle vara ”lite bättre” på samma sak? Om det är något väljare har svårt för så är det politiker som leker administrerande byråkrater. Ett historiskt opinionsövertag i april blev således ett katastrofval i september. S-ledningens vilja att driva ickepolitik och samtidigt lägga sig så nära Alliansen som möjligt straffade sig och Sverigedemokraterna kunde med större trovärdighet utmåla sig som ”den enda oppositionen”. Östros och Sahlins ansvar för katastrofvalet var nästintill totalt.

När Socialdemokraterna nu väljer en ny partiledning och lägger om sin politik önskar medias ”experter”, KG Bergström, Mats Knutsson och Peter Wolodarski,  en högersväng. Dessa talar efter egna politiska agendor och övertygelser. Dessutom är denna högersväng redan genomförd och den var också en huvudanledning till Socialdemokraternas katastrofval 2010. För att socialdemokraterna återigen ska kunna hämta styrka måste partiet bli starkt nog att formulera en egen radikal, och progressiv politik. De kan aldrig positionera sig till höger om Moderaterna.

[SVT] [Sydsvenskan] [DN] [DN2] [SvD] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [Expressen] [Expressen1] [Expressen2] [Expressen3]

S-högern lierar sig med moderaterna

Om vi ska tro SvD:s ledarsida så är slaget om  S partiledarpost inte över. Den moderata ledaren fortsätter att ge Mikael Damberg ett starkt stöd och kräver att han ska ställa upp som motkandidat – även efter att valberedningen förordat Håkan Juholt. Det är visserligen inte troligt att Damberg ställer upp – och sannolikheten för att han skulle bli vald är obefintlig. Men krafterna som stödjer Damberg kommer inte endast från borgerliga ledarsidor; den tidigare SSU-ordföranden och Prime-anställde (högerinfluerad PR-byrå) Niklas Nordström gör nu sitt yttersta för att skada förtroendet för den person som av allt att döma kommer väljas till partiledare i hans eget parti.

Förutom den höger i socialdemokraterna som stödjer Damberg tycks hans främsta stöd komma från människor som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på partiet – ens om Damberg blev vald som ordförande. Att denna höger lägger sig i partiledarvalet är dels ett resultat av att alliansens framgångar skapat en höger med en arrogant maktinställning – där man även förväntar sig kunna bestämma över oppositionens förda politik. Men det är också ett tecken på att socialdemokratin är en så viktig politisk institution att högern gör sitt yttersta för att hålla den ofarlig och okritisk. Det hade i sammanhanget varit intressant för media att höra vad Damberg tycker om att han är en favorit hos de moderata ledarskribenterna.

Det intressanta nu är att delar av den socialdemokratiska högern väljer att liera sig med moderaterna istället för att försöka ena partiet. Jag är övertygad om att socialdemokraternas kris till stor del är ett resultat av partiets högerfalang – som i sin (ny)liberala politiska övertygelse sviker inte bara partiets kärnväljare – utan även den progressiva medelklassen. Därför tror jag också att valet av Juholt kan vara en väg fram för socialdemokratin – om de lyckas bryta sig igenom den borgerliga mediehegemonin.



En suverän socialdemokrati?

Många är det som har velat blanda sig i kampen om partiledarposten i Socialdemokraterna. Att valet till sist föll på Håkan Juholt var det inte många som anade så sent som för några dagar sedan – och det belyser också det faktum att medias spekulationer ofta varit grundlösa. Mest intressant är att såväl Aftonbladet, DN, Expressen och Svenska dagbladet drivit samma kandidat, Mikael Damberg, tillsammans med personer från Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraternas högerfalang. Att valet föll på en annan kandidat, en som inte förordades i media är på många sätt en hävdning av en socialdemokratisk suveränitet. Media har framställt sina egna favoriter som ”de troligaste kandidaterna” – men detta har alltså inte fällt avgörandet för valberedningen slutliga förordande. Det, i sig, bådar gott för en framtida självständig socialdemokratisk oppositionspolitik – som inte låter sig styras av en medial och högerpolitisk likriktning.

Valet av Håkan Juholt, försvarspolitisk talesperson och distriktsordförande för Kalmar län, är också ett tecken på att nyliberalismen är på väg ut från den svenska politiken. Vänsterns starka valframgångar i Hamburg, David Millebrands ordförandeskap i Labour samt Socialdemokraternas förda politik i Norge och Spanien är exempel på en europeisk vänsterutveckling som Sverige nu följer. En framgångsrik vänster kan inte i längden föra en höger- eller mittenpolitik vilket de svenska socialdemokraterna äntligen blivit medvetna om. ”Avpolitiseringen” och föreställningen om ”liberalismens slutgiltiga seger” har endas resulterat i att den europeiska extremhögern ofta varit de enda som positionerat sig emot utförsäljningar och nedskärningar i välfärden – vilket också garanterat dem framgångar. Endast en socialdemokrati som står för en annan politik än högerpartierna kan legitimera sin egen existens – och samtidigt slå undan fötterna för extremhögern.

Nu är varken Håkan Juholt, Carin Jämtin valda – men lite talar för att någon motståndare kommer utmana valberedningens förslag – och att en sådan motståndare skulle vinna ett kongressval är tämligen osannolikt. Det räcker dock inte att endast ha progressiva företrädare på ordförande- och partisekreterarposten. Socialdemokraterna behöver också en radikal ungdomsförbundsordförande, en ekonomiskpolitisk talesperson som kan skapa och företräda en egen politik samt ett kvinnoförbund som tar initiativet i jämställdhets- och jämlikhetsdebatten (istället för att bara diskutera kjolar i Rinkeby). Jag hoppas därför att personer som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kan vara med och forma oppositionspolitiken de närmsta fyra åren samtidigt som det gamla gardet (och deras representanter) lämnar.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att socialdemokratin fortfarande är en stark kraft inom den svenska politiken vilket inte minst tydliggörs av det enorma intresse som media visat för valprocessen – och valet av Håkan Juholt.

[SVT] [SVT2] [SVT3] [SVT4] [SVT5] [DN] [DN2] [DN3] [DN4] [DN5] [DN6] [DN7] [DN8] [DN9] [SvD] [SvD2] [SvD3] [SvD4] [SvD5]