Att definiera krisen

De liberalkonservativa regeringarna, vilka styr i merparten av Europas länder, har under de senaste veckorna tvingats reagera mot två kriser vilka dominerat det västeuropeiska medielandskapet. Gällande båda kriserna har högern försökt förkasta den politiska grundproblematiken – och om detta misslyckats har de försökt definiera de politiska orsakerna på ett fördelaktigt sätt. Detta gäller såväl terrordådet i Norge som upploppen i Storbritannien – två händelseförlopp vilka kan ses som resultatet av de sociala konflikter vilka eskalerats när högern vunnit mark.

Den norska höger-terroristen Anders Behring Breivik dåd tvingade högern att ta två underordnade konflikter. Den första definieringskonflikten gällde huruvida terrordådet skulle klassas som rent dårskap alternativt om det skulle ses som politiskt motiverat. Försök att avpolitisera dådet som ”en dåres verk” gjordes – man var svårt att hävda, inte minst på grund av att terroristens manifest explicitgjort de politiska motiven till den milda grad att de inte kunde bortses från. Terroristens manifest passade också väl in i mediedramaturgin, där terrordådet skulle kom att uppta i princip allt medieutrymme. Försöket att avpolitisera dådet var alltså dömt att misslyckas, inte minst på grund av terroristens eget PR-tänkande och hans egen vilja att få dådet att framstå som politiskt.

Alternativet blev istället att definiera det politiska motivet som politiskt ofarligt för den liberalkonservativa högern. Här försöker makthavare fortfarande att definiera det politiska motivet i terroristens handlande som en del i en extremism som i sin själva natur utgör liberalkonservatismens antites. Grundkonceptet är definitionen av en liberalkonservatism som aldrig kan vara extrem. Den svenska regeringen formulerade detta tämligen väl då de definierade den svenska (våldsbejakande)extremismen som antingen vänsterextrem, islamistisk eller tillhörande vit-maktmiljön. På så sätt definierades extremismen som antingen explicit antagonistisk till högern alternativt skild från den politiska skalan. I detta sätt att formulera sig är högerextremismen en implicit omöjlighet. Extremism reduceras till ett meningslöst begrepp vilket högern kan använda som ett sätt att (re)konstruera förställningen av högern som antiextrem. Det är dock anmärkningsvärt att högern väljer att inte analysera den högerpolitiska terrorismen bara därför att de kortsiktigt hoppas hävda sig egen politiska position.

Att den norska terroristen inte kan definieras inom någon av dessa extremismkategorier blir istället en uppgift för den breda vänstern att hävda i mediedebatten. Som många debattörer tidigare tydliggjort hämtade Breivik näring inom den antimuslimska högerextremismen, en högerextremism som blivit politisk normalitet inom flertalet av Europas länder – inte minst i Norge. Att etablera den analysen som medial sanning är dock svårare, inte minst då Europas säkerhetstjänster bidrar till den högerpolitiserade extremismdefinitionen. Ett paradoxalt resultat av det högerextrema terrordådet kan alltså vara att den vänster som högern klassar som extrem kommer att sättas under än större press på grund av det högerextrema terrordådet.

Den andra kris som nu uppehållit media den som är sprungen ur upploppen i Storbritannien. Om mediedramaturgin gällande de norska terrordåden gick väl ihop med att detaljstudera terroristens politiska motiv är läget i Storbritannien det motsatta. Det är inte svårt att konstatera att upploppen sker i ett av Europas striktaste klassamhällen mitt under en period av ekonomisk kris och nedskärningar riktade mot låginkomsttagare. Det faktum att Londonpolisen, likt många andra europeiska storstadspoliser, har en historia av rasism är också något som måste tas i beaktande. Upploppens själva utlösare, det som beskrivits som en polisavrättning av en lokal småbarnsförälder, borde medföra att polisbrutalitetens roll som orsaken till social frustration tas på allvar. Detta är dock ingenting som är självklart. Trots att rad politiska omständigheter kan sättas i direkt förbindelse till själva upploppen är det inte troligt att de kommer tas på allvar. De politiska orsakerna har dock blivit en fråga för diskussion bland brittiska journalister och politiker.  Dock inte huruvida vilka orsaker som är de betygande – utan om dessa orsaker skall få diskuteras överhuvudtaget. Att media endast diskuterar förorterna vid upploppssituationer tydliggör i sin tur att mediedramaturgin i sig skapar den frustration som ligger till grund för delar av kravallerna.

Det brittiska medielandskapet är i förhållande till Sverige explicit politiserat. Högerpolitiker, starkt uppbackade av sina respektive tidningar, gör gällande att upploppen drivs av bortskämda, fullständigt apolitiska avskum. De som försöker diskutera oroligheternas bakomliggande faktorer anklagas för att stödja upploppen, för att bortförklara dess orsaker. Gällande upploppen finns det inga politiskt manifest som kan analyseras av media och den svaga vänstern har inte heller kunnat kanalisera allmänhetens ilska. Upploppens till synes urskillningslösa konsekvenser är också inom mediedramaturgin svåra att förklara. Istället rullar bilder på brinnande affärer och samma meningslösa fördömanden upprepas på BBC och i borgerlig media. Istället för att konstatera hur den brittiska Torries-regeringen under en mycket kort tidsperiod lyckats eskalera sociala konflikter klarar sig den konservativa regeringen med frågor om varför den skurit ner på polisbudgeten. I ett medielandskap där de rimliga frågorna förkastas och förlöjligas har progressiva politiker inget annat alternativ – då de inte äger debatten.

I båda fallen  har vänsterns svaga positioner, såväl i samhället som stort som i den specifika mediedebatten, lett till problem. Att snabbt kunna få problemformuleringsprivilegium i en politisk kris, i synnerhet i en kris skapad av högern, är en nödvändighet. Dessa två händelseförlopp har dock visat att vänstern för tillfället är så svag att den inte alltid vågar hävda sina egna analyser.

 [Bauman i SvD] [SvD1] [SvD2] [Expressen]

Skuld och extremism

Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.

Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden.  Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.

Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch,  Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.

Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.

[AB1] [AB2] [DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [SvD2] [SVT1]

Häxa eller hjälte?

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Kovpak_partisanki.jpg

Sovejtiska krypskyttar

Trots att Ryssland är vårt största grannland är det svårt att hitta nyanserade bilder av såväl landets samtid som historia. Ibland blir man dock positivt överraskad och Radioteaterns Så länge hjärtat slår, som är strikt baserad på dagboksanteckningar, är ett exempel på detta. I pjäsen får vi följa den högt dekorerade Zjenja Rudnevas kamp tillsammans med sina kvinnliga kamrater i det 588:e nattbombarregementet mot den invaderande fienden.

Rapporteringen från östfronten, som på flera sätt etsat sig fast i vårt historiemedvetande, är i mångt och mycket präglad av den nazityska propagandan – i synnerhet när det gäller bilden av de stridande på Sovjetunionens sida. Det aktuella regementet, där alla var kvinnor, kallades av sina tyska antagonister för ”natthäxorna”. Just beväpnade, eller stridande, kvinnor utgjorde något av en abnormalitet inom den nationalsocialistiska diskursen, varför det är tråkigt att öknamnet etsat sig fast i historieskrivningen.

Sovjetunionen var, under det andra världskriget, det enda land vars reguljära styrkor också bestod av kvinnor. Detta är i sig en intressant kontrast mot den populärkultur som framförallt gestaltar kriget som en manlig arena – där män slåss vid fronten för att beskydda kvinnorna bakom den.

Folkpartiet, de kunskapsfientliga

På svenska universitet och högskolor bedrivs spetsforskning i ämnen med syftet att öka kunskapen och/eller förståelsen för såväl vår historia som samtid. Samtidigt bedrivs pedagogisk forskning som delvis syftar till att förbättra grund- och gymnasieskolornas utbildning samt underlätta för lärares undervisande. Skolverket har i sin tur i uppgift att den kunskap som produceras i den högre utbildningen tas del av i lärandet, även på grundskole- och gymnasienivå. Samtidigt har vi en utbildningsminister, Jan Björklund, som beordrar skolverket att förbise den kunskap som finns inom den högre utbildningen för att istället satsa på en utbildningspolitik som drivs av myter, eurocentrism och populism.

Att svensk forskning och utbildning är eurocentrisk är någonting som många forskare länge diskuterat. Problemet i historie- och samhällsvetenskaperna är att vår kunskap om omvärlden blir bristfällig samtidigt som det ”egna” samhällets lyfts upp och idealiseras. Forskare kallar det här för teleologisering, där forskningen (omedvetet) syftar till att reproducera myten om att ”vårt” västerländskt demokratiska, kapitalistiska samhälle är det bästa som någonsin existerat – kanske det bästa som någonsin kommer att existera. Skolverkets föreslagna förändring i läroplanen (som ändå påtalade kristendomens föreställda särställning), som nu stoppats av Jan Björklund, syftade till att bryta denna utveckling och bredda blickarna för såväl lärare som elever. Björklund, precis som den äldre forskningen, drivs av föreställningen om att vårt samhälle är det optimala och det enda vi behöver förklara är vägen hit – vilket också går helt i linje med det högerextrema Sverigedemokraternas verklighetsbild. Utbildningsministern (och Sverigedemokraterna) har också en klar bild över vad låg till grund för vår ”överlägsna” samhällsforms – nämligen kristendomen och den kristna värdegrunden.

Att kristendomen förmodligen spelade en betydande roll för det kapitalistiska systemets uppkomst är dock svårt att förneka och påtalades först av den liberala sociologen Max Weber. Denna vinkling är värd att diskutera redan i gymnasieskolan, men problemet är att den kristendomsundervisning, som Björklund vurmar för, är totalt frånkopplad från sociologin och istället inriktad på kuriosa och kristna ritualer. Resultatet blir att religionsundervisningen reproducerar föreställningen om kristendomens överlägsenhet – bara genom att den tar större plats än andra religioner. Det går i sig att diskutera religionskunskapens (frikopplad från samhällsvetenskapen) relevans i gymnasieskolan; men om den nu ska finnas där bör eleverna kunna fördjupa sig i de livsfilosofier och religioner som de intresserar sig för – utöver en allmän genomgång av världsreligionerna som krävs för att skapa sig en förståelse för såväl omvärlden och det svenska samhället.

Om Björklund hade lämnat skolans utformning till de forskare som sitter på spetskompetensen hade vi också fått en kunskapsskola – istället för en där ordning och uppförande prioriteras över kritiskt tänkande och  där myter och föreställningar ges utrymme före pedagogisk forskning. Som det ser ut nu är utbildningsministern en av de mest kunskapsfientliga i hela regeringen – det drabbar Sveriges ungdomar och i längden kunskapsnivån i hela samhället.

Mer media på ämnet: Dagen ; Dagen 2 ; Sveriges radio ; DN ; GP ; SvD Opinion

Uppdatering: Vänsterpartiet belyser nu religionskunskapens bristande relevans i grund- och gymnasieskolan. Därför vill de nu lägga ner ämnet och integrera de relevanta delarna i historie- och samhällskunskapen.

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya

 

SDU – med rötter i nazismen

Sverigedemokraternas historia, som gjort att inte ens Danskt Folkeparti har velat associeras med dem, liknar inget annat riksdagspartis. När Expressen ägnat många uppslag åt den så kallade Tobleroneaffären har de helt glömt bort att sverigedemokratiska toppkandidater på nittiotalet och framåt var inblandade i organiserad nazism och politisk terrorism. Sverigedemokratisk ungdom, som använts som språngbräda in i partiet för såväl Jimmie Åkesson som Erik Almqvist har om möjligt en än mer kontroversiell historia än sitt moderparti och den är värd att studera närmare. Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildades 1993 och har sedan dess haft fem förbundsordförande. För att skapa sig en bild av Sverigedemokraternas partiorganisation är det intressant att studera dessa personer närmare – vad gör de idag? Som vi ska se har flera lämnat Sverigedemokraterna, men alla utom en är aktiva i den högerextrema och nazistiska rörelsen.

Äldre SDU-affisch

1993-1994 leddes Sverigedemokratisk ungdom (SDU) av Robert Vesterlund och under dessa år kännetecknades ungdomsförbundet av sin utpräglade och militanta högerradikalism.  När Vesterlund, i augusti 1993, greps med en skarpladdad handgranat i närheten av Gudrun Schyman, gick det inte längre att förneka organisationens sammanblandning med den militanta nynazismen, som då var på  stark frammarsch i Sverige. Efter sin tid i SDU har Vesterlund dömds för en rad vålds- och narkotikabrott och han figurerade också i utredning för mordet av fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Vesterlund är idag chef för den nazistiska nättidskriften Info 14, vars verksamhet framförallt består i att hänga ut antirasister och vänsteraktivister. Info 14 var under valrörelsen försiktigt positiva till Sverigedemokraterna.

Kaoset i SDU, som delvis orsakats av organisationens militans, ledde till att förbundet inte kom på fötter förens 1998 och då under ledning av Jimmy Windeskog. Till skillnad från Vesterlund gjorde Windeskog efter att han lämnat SDU år 2000 fortsatt karriär i Sverigedemokraterna och blev 2002 invald i kommunfullmäktige i Trollhättan, samtidigt som han blev ansvarig för partiets kommunpolitik. Den förre ordföranden blev dock snabbt kontroversiell i partiet sedan han gjort rasistiska uttalanden riktade mot en partikollegas adoptivbarn samt anklagats för att ha gjort ”Hitler-hälsning” på en sverigedemokratisk tillställning. 2006 dömdes också Windeskog för snatteri och lämnade snart därpå SD för Nationaldemokraterna – ett parti som enligt Sverigedemokraterna har kopplingar till nynazismen.

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och föredetta ordförande för SDU

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och ordförande för SDU 2000-2005

Windeskog efterträddes på SDU-ordförandeposten år 2000 av Jimmie Åkesson, en person som på inga sätt var lika kontroversiell som sina två företrädare. Detta trots att Åkesson gått med i partiet redan 1995 – när partiets högerextremism och  nazistkopplingar inte gick att dölja. Åkesson använde sin position i ungdomsförbundet som en språngbräda till partitoppen – och gick 2005 från att vara SDU-ordförande till att bli ledare för hela det sverigedemokratiska partiet.  Språnget visar också att ungdomsförbundet kom att få en (potentiellt) mycket stark position i partiet, även om förklaringarna till Åkessons snabba karriär är mångbottnad.

När Åkesson lämnade SDU ersattes han 2005 av den mer anonyme Martin Kinnunen som för den intresserade allmänheten var en okänd person. Detta förändrades 2007 då det rapporterades att okända män, utpekade som antifascister, hade brutit sig in i Kinnunens bostad och bundit fast hans sambo med tejp. Polisen satte in stora resurser på att hitta gärningsmännen och fallet fick stor uppmärksamhet i media – men varken vittnen eller gärningsmän hittades. Polisens tekniker hittade inte heller tecken på varken inbrott eller våld samtidigt som sambon lämnat motstridiga uppgifter. Förmodligen var hela historien påhittad, vilket är intressant på så sätt att två av de mest uppmärksammade attackerna på sverigedemokrater inte kunnat bevisas.  Kinnunen sparkades kort efter händelserna från ungdomsförbundet och gömdes undan på en administrativ post inom partiet. Kinnunen har idag ingen formell position i SD och han ställde inte heller upp i 2010 års allmänna val.

SDU-ordförandepostens plötsliga vakans utnyttjades effektivt av SDU:s viceordförande Erik Almqvist, som 2007 tog över rodret för organisationen. Kinnunens plötsliga avhopp/avsked kan också ha varit ett resultat av maktspel inom partiet, då Almqvist länge rört sig i SD:s innersta krets utan en formell topposition. Precis som Åkesson använde också Almqvist sin nyvunna post som en språngbräda in i den absoluta partitoppen – vilket stärker teorin om att Kinnunens avsked kan ha varit ett sätt för partiet att bereda väg för Almqvist. Inför årets riksdagsval befäste Almqvists sin position i SD-hierarkin och han placerades på plats 11 på partiets riksdagslista. Men som flertalet av sina företrädare var inte heller Almqvist var okontroversiell på sin ordförandepost och i början av 2009 blev han påkommen av en SR-journalist med att sjunga nazistiska sånger.  Journalisten blev under tumultartade former av med sin utrustning till sverigedemokraterna och Erik Almqvist, med flera, misstänktes efter händelserna för rån, men utredningen lades ner trots stark bevisning. Almqvist blev invald i riksdagen för Sverigedemokraterna och arbetar förutom det som presstalesman för partiet samtidigt som han sitter kvar som ungdomsförbundsordförande.

En sammanställning visar att exakt hälften av SDU:s tidigare ordförande kom att organisera sig i den nazistiska rörelsen och flertalet har varit inblandade i kontroversiella brottsutredningar. Ändå har ungdomsförbundet snarare använts som en språngbräda in i partiet än som en plats att gömma undan kontroversiella medlemmar. Är det ovan beskrivna då bara exempel på en historia som Sverigedemokraterna lämnat bakom sig? Svaret är nej: förutom att flera toppersoner (exempelvis partisekreterare Björn Söder) gick med i partiet när det leddes av nynazister visar också genomgången av SDU-ledarna att de fortfarande är inblandade i kontroverser som hade varit förödande för personer i de andra riksdagspartierna. Men Sverigedemokraterna, som nu är inblandade i riksdagens maktspel, döms efter en helt annan måttstock.

Uppdatering: Det är lyckligt att fackförbunden fortfarande markerar mot Sverigedemokraterna genom att öppna upp för uteslutningsärenden mot partiets företrädare. SD kan inte komma runt sin nazistiska (samtids)historia samtidigt som partiets politik syftar till att splittra det arbetarkollektiv som LO representerar. Med detta i åtanke är det också förståeligt att Socialdemokraterna drar sig från att hamna i situationer där de kan få stöd av Sverigedemokraterna.

Vidare läsning:

Läs gärna denna debattartikel om hur mytbildning om integrationsdebatten gynnat Sverigedemokraterna.

Tidningen Arbetarens genomgång av Robert Vesterlunds kriminella historia.

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: ”@vpressfeldt ”Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: ”Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten ”fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: ”Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.

Media, makt och ägande

Svensk media och journalistik är ”politisk neutral” på så sätt att den drivs av ”journalistiska värderingar” som i det hela garanterar ”objektivitet”. Så löd huvudresultaten i en nyligen uppmärksammad forskningsrapport som berörde huruvida journalisters (föreställda) vänsteråsikter och medieägandets högeranknytningar påverkar den journalistik som når människor via tidningar, radio och TV. Forskningsresultatet och medias uppmärksammande och upprepande av detta är snarare ett symtom på en heroisk journalistisk självbild – och bör studeras närmare.

Vem äger ordet?

När ägarkoncentration inom media diskuteras tänker många på USA och Murdoch-ägda News Corporation, som i sin tur äger flera stora mediebolag varav det kanske mest kända är Fox News. Vad som inte är lika känt är att USA har en hård monopolslagstiftning gällande media som förhindrar Robert Murdoch att etablera en total mediehegemoni. Visserligen har USA:s medier också problem, som att många tittare väljer FOX News framföra andra nyheter på grund av det lättuggade upplägg som kanalen förmedlar eller att medierna ändå liknar varandra i stor utsträckning. Det finns inte heller (som i Sverige) krav på opartiskhet i de amerikanska sändningstillstånden. Lagstiftningen i USA garanterar dock att mediemakten inte kan koncentreras hos en eller ett par aktörer (oftast talas det om fyra större medieägare i USA) – så även om konservativ media kan driva partipolitik i en större nyhetskanal finns det alltid en annan större kanal som kan levererara en annan bild. Trots att medierna ändå många gånger upprepar varandras budskap, förhindras den nästan totala likriktningen som exempelvis råder i Berlusconis Italien.

Medieägandet i Sverige är dock inte helt olikt det som råder i Italien (även om medieklimatet skiljer sig rent pressetiskt) då en aktör äger en mycket stor del Sveriges största medier. Om du idag bläddrat i en tidning eller läst nyheterna på internet så är chansen stor att du kommit i kontakt med Bonnierkoncernen. Bonnier, vars tidskrifter brukar betecknas som oberoende liberal, äger Göteborgsposten, City, Dagens nyheter, Dagens industri, Expressen, TV4, Sydsvenskan och ett stort antal mindre svenska (och internationella) medier.

Dessutom dominerar andra mediekoncerner vissa regioner i landet där exempelvis moderata Norrköpings Tidningar äger både (moderata) Norrbottens-Kuriren och Norrländska socialdemokraten (NSD). Att nya konservativa/moderata ägare har kvar gamla centerpartistiska eller socialdemokratiska ledare är dock inte helt ovanligt, vilket är fallet med såväl NSD som Aftonbladet, där LO fortfarande har kontroll över vilka som tillsätts som chefer på ledar- och kultursidorna.  Dock dominerar högern ändå bland Sveriges ledarsidor, vilket är tydligast i Stockholm, Göteborg och Malmö där den borgerliga dominansen kan sägas vara total. Tendensen är också att konservativa och liberala ägare köper upp en allt större del av Sveriges medialandskap där Bonnier dominerar. I USA hade ett sådant ägande inte tillåtits och koncernen hade fått delas upp – för att undvika maktmissbruk.

Det uttalat politiska

Det påstås att en tidnings politiska inriktning inte är viktig då den bara påverkar ledaren – men om ledarredaktioner hade varit politiskt oviktiga hade de inte heller existerat. Även om ledaren (tidigare) inte lästes av många har de fungerat som ett utmärkt verktyg för att leverera politiska budskap till (borgerliga) gräsrötter. Än mer viktiga menar jag att ledarsidorna blivit på tidningarnas webbsidor, där skillnaden mellan just ledare och det redaktionella materialet inte alltid är tydlig och många gånger får ledarmaterialet stor rubrikplats på internet. Dessutom fungerar ledarsidorna där som ett sätt att genast kunna få ut ett budskap i debatten – om så skulle behövas. I sommarens så kallade Littorinaffär uppstod en konflikt mellan Aftonbladets socialdemokratiska och Bonnierägda Expressens ledarredaktioner där Aftonbladet försökte belysa oegentligheterna i Littorins avgång samtidigt som Expressen tryckte på det eventuellt oetiska i Aftonbladets publicering. Tillsammans med regeringskansliet och de borgerliga ledarsidorna lyckades moderaterna tillslut totalt dominera debatten. ”Oberoende” moderata SvD:s kopplingar till regeringskansliet har bland annat antytts av Per Gudmundsson själv.

Även tidningarnas debattsidor kan användas med det politiska syftet att snabbt vända en debatt eller motsäga en politiskt ofördelaktig medierapportering. Direkt efter gårdagens (2010-09-01) Uppdrag granskning om baksidorna av det så kallade ”RUT”- eller ”pig”-avdraget publicerade SvD följande debattartikel som försvarar ”RUT” och kritiserar facket – på översta rubrikplats, vilken vanligtvis är tillägnad toppnyheterna. Rent politiskt är också SvD en av regeringskansliet mest trogna anhängare – och går nu så långt som att kalla Reinfeldt för ”enda statsministerkandidaten”.

Det politiska i det opolitiska

Det redaktionella materialet i en tidning skiljer sig dock stort från ledarmaterialet. I Sverige förväntar sig läsaren att denna del i tidningen ska vara ”politiskt neutral” och här uttrycks aldrig uttalade (parti)politiska sympatier. Däremot är tidningarna aldrig neutrala och det syns exempelvis i vilket språk som används – ”RUT”- och ”pig”-avdrag är till exempel två begrepp som betyder samma sak men med helt olika värdeladdningar där det numera endast är det förstnämnda som används i media. Språket i borgerliga ledarsidor har helt enkelt koloniserat det redaktionella materialet. ”RUT”-avdraget har också tagit stor plats i Stockholms-medias valrapportering – och bilden av avdraget som presenteras är överlag positiv trots att det råder stor diskussion om reformens kostnader och fördelar. Klarlagt är dock att reformen kostar 900 miljoner kronor och framförallt används av förmögna – i förmögna bostadsområden.

TV har som bekant inga ledarredaktioner och kanalerna med svenskt sändningstillstånd (framförallt SVT och TV4) granskades fram till den 1 augusti i år av granskningsnämnden (nu ersatt av myndigheten för radio och TV) vars ledamöter var partipolitiskt tillsatta och detta påverkar självklart innehållet vilket exempelvis diskuterades efter GRN:s fällning av Uppdrag gransknings program om Göteborgskravallerna. De förhållningsregler som gäller för radio och TV är alltså politiska på så sätt att politiska föreställningar påverkar reglerna och reglernas tillämpning av vad som är ”neutralt” och ”opartiskt”.

I princip samtliga samhällsforskare är ense om att såväl forskning som journalistisk rapportering inte kan vara ”neutralt” och ”objektivt” men ändå lever denna bild kvar inom journalistforskningen och mediavärlden – som en del av en nästintill heroisk journalistisk självbild. Myten om medial neutralitet bidrar också till ett mer okritiskt mediekonsumerande, där mediala påståenden accepteras som ”sanningar”. Utan medvetenhet om problemen med ”neutralitet” och ”objektivitet” blir det istället viktigt vad som anses vara just ”neutralt” och ”objektivt” och just där förs en kamp i medierna, vilket visades i mitt exempel om ”RUT”.

Att neutralitetsbegreppet är föränderligt blir tydligt om vi analyserar medierna ur ett historiskt perspektiv. Under sextio- och sjuttiotalen, under vänstervågen, sålde exempelvis Bonnier maoistisk pocketlitteratur. Utöver att dessa böcker sålde (och ingav vinster) var Bonnier tvungna att anpassa sin bokutgivning för att upprätthålla sin legitimitet. Media kunde under den här tiden också vara mer samhällskritisk utan att riskera att fällas för opartiskhet och samhällskritiken kan också sägas ha varit nödvändig för att upprätthålla bilden av media och journalistik som ”objektiv” och ”neutral”. Ledarredaktionerna spelade dock stor roll även under sextio- och sjuttiotalen och moderata SvD (delvis även på redaktionell plats) var en samlande faktor för motståndet mot dåtidens medielandskap.

Medieklimatet är alltså föränderligt; men på intet sätt opolitiskt och även om många journalister har västervärderingar så måste de förhålla sig till de ramar som definierar ”neutral journalistik”. Dessa ramar är utan tvekan politiska och bör bli mål för granskning – precis som ägandet av media måste belysas och diskuteras.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur media bedrivit valkampanj åt högerregeringen här.