Att definiera krisen

De liberalkonservativa regeringarna, vilka styr i merparten av Europas länder, har under de senaste veckorna tvingats reagera mot två kriser vilka dominerat det västeuropeiska medielandskapet. Gällande båda kriserna har högern försökt förkasta den politiska grundproblematiken – och om detta misslyckats har de försökt definiera de politiska orsakerna på ett fördelaktigt sätt. Detta gäller såväl terrordådet i Norge som upploppen i Storbritannien – två händelseförlopp vilka kan ses som resultatet av de sociala konflikter vilka eskalerats när högern vunnit mark.

Den norska höger-terroristen Anders Behring Breivik dåd tvingade högern att ta två underordnade konflikter. Den första definieringskonflikten gällde huruvida terrordådet skulle klassas som rent dårskap alternativt om det skulle ses som politiskt motiverat. Försök att avpolitisera dådet som ”en dåres verk” gjordes – man var svårt att hävda, inte minst på grund av att terroristens manifest explicitgjort de politiska motiven till den milda grad att de inte kunde bortses från. Terroristens manifest passade också väl in i mediedramaturgin, där terrordådet skulle kom att uppta i princip allt medieutrymme. Försöket att avpolitisera dådet var alltså dömt att misslyckas, inte minst på grund av terroristens eget PR-tänkande och hans egen vilja att få dådet att framstå som politiskt.

Alternativet blev istället att definiera det politiska motivet som politiskt ofarligt för den liberalkonservativa högern. Här försöker makthavare fortfarande att definiera det politiska motivet i terroristens handlande som en del i en extremism som i sin själva natur utgör liberalkonservatismens antites. Grundkonceptet är definitionen av en liberalkonservatism som aldrig kan vara extrem. Den svenska regeringen formulerade detta tämligen väl då de definierade den svenska (våldsbejakande)extremismen som antingen vänsterextrem, islamistisk eller tillhörande vit-maktmiljön. På så sätt definierades extremismen som antingen explicit antagonistisk till högern alternativt skild från den politiska skalan. I detta sätt att formulera sig är högerextremismen en implicit omöjlighet. Extremism reduceras till ett meningslöst begrepp vilket högern kan använda som ett sätt att (re)konstruera förställningen av högern som antiextrem. Det är dock anmärkningsvärt att högern väljer att inte analysera den högerpolitiska terrorismen bara därför att de kortsiktigt hoppas hävda sig egen politiska position.

Att den norska terroristen inte kan definieras inom någon av dessa extremismkategorier blir istället en uppgift för den breda vänstern att hävda i mediedebatten. Som många debattörer tidigare tydliggjort hämtade Breivik näring inom den antimuslimska högerextremismen, en högerextremism som blivit politisk normalitet inom flertalet av Europas länder – inte minst i Norge. Att etablera den analysen som medial sanning är dock svårare, inte minst då Europas säkerhetstjänster bidrar till den högerpolitiserade extremismdefinitionen. Ett paradoxalt resultat av det högerextrema terrordådet kan alltså vara att den vänster som högern klassar som extrem kommer att sättas under än större press på grund av det högerextrema terrordådet.

Den andra kris som nu uppehållit media den som är sprungen ur upploppen i Storbritannien. Om mediedramaturgin gällande de norska terrordåden gick väl ihop med att detaljstudera terroristens politiska motiv är läget i Storbritannien det motsatta. Det är inte svårt att konstatera att upploppen sker i ett av Europas striktaste klassamhällen mitt under en period av ekonomisk kris och nedskärningar riktade mot låginkomsttagare. Det faktum att Londonpolisen, likt många andra europeiska storstadspoliser, har en historia av rasism är också något som måste tas i beaktande. Upploppens själva utlösare, det som beskrivits som en polisavrättning av en lokal småbarnsförälder, borde medföra att polisbrutalitetens roll som orsaken till social frustration tas på allvar. Detta är dock ingenting som är självklart. Trots att rad politiska omständigheter kan sättas i direkt förbindelse till själva upploppen är det inte troligt att de kommer tas på allvar. De politiska orsakerna har dock blivit en fråga för diskussion bland brittiska journalister och politiker.  Dock inte huruvida vilka orsaker som är de betygande – utan om dessa orsaker skall få diskuteras överhuvudtaget. Att media endast diskuterar förorterna vid upploppssituationer tydliggör i sin tur att mediedramaturgin i sig skapar den frustration som ligger till grund för delar av kravallerna.

Det brittiska medielandskapet är i förhållande till Sverige explicit politiserat. Högerpolitiker, starkt uppbackade av sina respektive tidningar, gör gällande att upploppen drivs av bortskämda, fullständigt apolitiska avskum. De som försöker diskutera oroligheternas bakomliggande faktorer anklagas för att stödja upploppen, för att bortförklara dess orsaker. Gällande upploppen finns det inga politiskt manifest som kan analyseras av media och den svaga vänstern har inte heller kunnat kanalisera allmänhetens ilska. Upploppens till synes urskillningslösa konsekvenser är också inom mediedramaturgin svåra att förklara. Istället rullar bilder på brinnande affärer och samma meningslösa fördömanden upprepas på BBC och i borgerlig media. Istället för att konstatera hur den brittiska Torries-regeringen under en mycket kort tidsperiod lyckats eskalera sociala konflikter klarar sig den konservativa regeringen med frågor om varför den skurit ner på polisbudgeten. I ett medielandskap där de rimliga frågorna förkastas och förlöjligas har progressiva politiker inget annat alternativ – då de inte äger debatten.

I båda fallen  har vänsterns svaga positioner, såväl i samhället som stort som i den specifika mediedebatten, lett till problem. Att snabbt kunna få problemformuleringsprivilegium i en politisk kris, i synnerhet i en kris skapad av högern, är en nödvändighet. Dessa två händelseförlopp har dock visat att vänstern för tillfället är så svag att den inte alltid vågar hävda sina egna analyser.

 [Bauman i SvD] [SvD1] [SvD2] [Expressen]

Skuld och extremism

Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.

Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden.  Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.

Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch,  Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.

Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.

[AB1] [AB2] [DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [SvD2] [SVT1]

Den smutsiga kampen om partiledarposten

Kampen om vem som ska ta över ledningen för Sveriges största parti, Socialdemokraterna, går mot sin slutspurt. Tros att ingen kandidat vågat gå ut med en öppen kandidatur pågår en stundom ful och oärlig kamp om såväl partiledarposten som partiets politiska utveckling. Särintressen inom såväl Socialdemokraterna, media och näringsliv gör allt för att premiera sina kandidater – samtidigt som motståndarna förminskas och osynliggörs.

Som enda större socialdemokratiska röst har Aftonbladet de senaste dagarna hårt lanserat och premierat Mikael Damberg som kandidat till partiledarposten. Trots att Damberg är ordförande i Stockholms län och ansvarig för skolfrågor inom Socialdemokraterna är han för allmänheten en relativt okänd person. Som ordförande i ungdomsförbundet (1999 – 2003) lyckades han dessutom eskalera förbundets inre stridigheter. När Damberg skulle väljas om till SSU-ordförande, 2001, vägrade halva SSU-kongressen delta i valet på grund av fusk i medlemsregister som redan på förhand garanterat Dambergs seger. Hans placering i Stockholm och i Socialdemokraternas verkställande utskott gör honom dessutom direkt ansvarig för partiets katastrofval. Trots Dambergs anonymitet framträder alltså bilden av en person som är villig att gå mycket långt för att gynna sin egen karriär – även om det skadar rörelsen i stort.

I sig förefaller alltså Damberg vara en mindre lämplig kandidat, men genom att endast lansera män som inte väcker någon större entusiasm hos varken väljare eller journalister gör man gällande att Damberg är det minst dåliga alternativet. Vi känner igen förfarandet från när Mona Sahlin valdes till partiordförandeposten – och resultatet blev ett skadeskjutet parti i kris. Valet av dåliga kandidater möjliggörs (och möjliggjordes) därför att socialdemokratin saknar ett fungerande forum för öppen debatt. Efter utförsäljningar och nedläggningar av den betydande socialdemokratiska pressen återstår bara Aftonbladet – som i sin tur missbrukar sin monopolliknande ställning. Socialdemokratin har blivit beroende av diskussioner som förs i slutna rum – eller av särintressen på framförallt ledarsidorna. De gräsrötter som bär upp partiet har lite att säga till om samtidigt som kandidater till S-stoppen lyfts genom att de starka och trovärdiga alternativen, som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky, döljs.  När exempelvis Aftonbladet lanserar en svag kandidat har de alltså inte med konkurrens.

I den persondiskussion som uppstått har också diskussionen om socialdemokraternas politiska utveckling hamnat i skymundan – detta trots att kriskommissionens rapport skulle kunna fungera som en utmärkt utgångspunkt för en sådan. Hur Damberg (med flera) ställer sig till partiets politik kan komma att bli en obehaglig överraskning vilket också, om han blir vald, kan skapa än större slitningar inom partiet. Om Damberg lyckas att föra socialdemokraten åt höger, mot den politiska mitten, riskerar dessutom partiets gräsrötter att söka sig till soffan. Samtidigt kan Sverigedemokraterna, med viss sanning, hävda att de är den enda oppositionen – då Socialdemokraterna och Moderaterna i allt väsentligt kan komma att driva samma politik.

Vilka diskussioner som förs inom den socialdemokratiska valberedningen är dock omöjligt att veta och det är för tidigt att skönja en klar favorit till partiledarposten. Det som säkert går att säga är att bristen på öppen idédebatt och undangömmandet av starka kandidater i längden är skadlig för Sveriges (än så länge) största parti.

Tillägg: Lyftningen av Mikael Damberg kan vara ett sätt att främja Sven-Erik Österbergs kandidatur som kompromisskandidat. Det skulle förklara varför Aftonbladet så ohämmat frontar en såpass kontroversiell kandidat som Damberg – de har inga planer på att låta honom vinna.

[DN1] [SvD1] [SvD2] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Aftonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen]

S-förnyelse kan leda åt vänster

Det socialdemokratiska partiet upplever nu en kris och alla talar nu om en nödvändig förändringsprocess. Trots att media och borgerliga recensenter hoppas på en kraftig högerförflyttning är partiets enda hopp att socialdemokrater blickar åt ett annat håll.

Såväl inom det socialdemokratiska partiet som i media upprepas kraven på en förnyelseprocess av det socialdemokratiska partiet. Alla är överens om att en förnyelse eller politisk förändring är nödvändig: men i  sammanhanget syftar media, när de skriver om ”förnyelse” framförallt på vad som lättast skulle kunna beskrivas som en högerförflyttning av partiet. Den tänkta innebörden är att politiker inte längre skall koncentrera sig på de massiva sociala orättvisor och löneskillnader som fortfarande präglar samhället – utan istället fokusera på en skattesänkningspolitik som alla vet ökar de sociala klyftorna. De som använder förnyelsebegreppet har alltså en agenda – och det är samma agenda som drivits av den socialdemokratiska partihögern, vilken är full av makthungriga karriärister som lika gärna kunde vara medlemmar i moderaterna, i över 20 år. Att den enda förnyelsen som diskuteras är en potentiell högerförflyttning kan delvis vara ett resultat av att eftervalsdebatten fördes i borgerlig media (i brist på egen) – med borgerliga ledarsidor och framflyttade högersossar som Lotta Gröning som recensenter.

Förutom att hela den socialdemokratiska grunden, tanken om att partiet skall motverka sociala (klass)orättvisor, är problemet är att den svenska ”politiska mitten” redan befästs av de borgerliga partierna. Om Socialdemokraterna mot all förmodan, och till personer som Thomas Östros och Ilija Batljan glädje, väljer att rakt av kopiera nya moderaternas politik kommer de ändå falla på att Reinfeldt anses vara en mer trovärdig politiker än vad socialdemokraterna just nu kan vaska fram. Då Göran Persson effektivt rensade ut alla starka socialdemokrater ur ledningen saknas alltså nu lämpliga ledarkandidater och då behövs en massrörelse som driver partiet bakifrån. Denna massrörelse kan endast byggas som en del i kampen mot sociala orättvisor utifrån tjugohundratalets komplicerade samhällskontext. Att personer som Thomas Östros, Ilja Baljan, Mikael Damberg, med stöd av ledarfixerade statsvetare som Jenny Madestam, redan formulerat krav som går stick i stäv med denna nödvändiga förnyelse bör diskvalificera dem som potentiella partiledare, och Madestam som statsvetare. Förhoppningsvis förstår de starka socialdemokratiska partidistrikten att partiet inte bör sträva efter att bli en blek kopia av nya moderaterna.

Viktigast är att den socialdemokratiska har vänstern vind i seglen – efter att de fått bort en av högerns starkaste företrädare – Mona Sahlin.

[DN] [DN2] [Sydsvenskan] [SvD Debatt] [Expressen]

Lögner och fiaskon i krigets spår

Den Afghanistaninsats som 2001-2002 såg ut att kunna skapa fred och säkerhet har inte lyckats med mycket mer än att sprida konflikten till kärnvapennationen Pakistan. Upproret i Afghanistan växer för varje dag och med all säkerhet kommer vi se fler döda och lemlästade svenska soldater inom en snar framtid. I konflikten är det också Afghanistans befolkning som bär den största bördan och ingen vet hur många invånare som varje år dödas och skadas i striderna mellan NATO-förband och rebeller. Vad vi vet är att NATO-styrkan (som Sverige är en del av) har ett intresse av att tona ner antalet civila offer samtidigt som dödsfallen ofta skylls på motståndarsidan. Allt detta är en del av den psykologiska krigföring som förs mot såväl befolkningen i Afghanistan och mot den så kallade hemmaopinionen. Mest anseendeväckande är kanske att försvarsmyndigheter, som är satta till att utföra de folkvaldas uppdrag, är drivande i opinionsarbetet som syftar till att glorifiera och motivera den katastrofala insatsen.

När USA invaderade Afghanistan i dyningarna efter 9/11 2001 var det inte många, varken i Europa eller i Amerika, som protesterade. Med nästintill konsensus beslutade riksdagen 2002 att, som en del i en FN-styrka, skicka soldater till Afghanistan med det uttalade syftet att sköta säkerheten kring återuppbyggnaden av myndigheter i huvudstaden Kabul. Sedan dess har det hänt mycket, såväl i landet som stort och för den svenska insatsen rent specifikt. Säkerhetsläget, som 2002 såg ut att kunna förbättras, förvärras nu för varje dag som går och upproret sprider sig även rent geografiskt. Samtidigt är de svenska soldaterna inte längre en del av en FN-insats i Kabul, utan stridande för den USA-ledda NATO-insatsen i norra Afghanistan. De förändrade förutsättningarna för den svenska insatsen har knappast diskuterats och även riksdagsledamöter som röstade för det tidigare FN-uppdraget har känt sig förda bakom ljuset.

Att förleda och manipulera hemmaopinionen har visat sig vara alltmer nödvändigt när insatsen inte kan legitimeras genom att visa på reella förbättringar i Afghanistan. Även svenska soldaters dödsfall används effektivt som en del i propagandan – på så sätt att de stupade görs till martyrer för ”bygget av fred och säkerhet” eller ”kampen för flickors skolgång”. Det är också i själva efterdyningarna av dödsfallet som det svenska opinionsstödet för kriget har varit som störst – i stort sett på grund av försvarsmakten mycket skickliga PR-arbete. Att varje svensk förlust inte är mer än en meningslös tragedi, då NATO-insatsen inte har någon möjlighet att med våld åstadkomma någon långsiktig stabilisering av landet, är ingenting det talas högt om – knappt ens bland motståndarna för kriget. Försvarsmakten vet nämligen att det finns en sådan respekt för de stupade att de kan få dem att symbolisera i stort sett vad som helst – så länge det tjänar försvarets legitimeringsstrategier gällande insatsen. Få säger emot av respekt för minnet av den döda och deras efterlevande.

Än mer effektivt för legitimeringen av insatsen är de opinionsundersökningar som försvarsmakten påstår visa på lokalbefolkningens stöd för insatsen, förutom i de södra delarna där motståndet är som starkast. Problemet med dessa undersökningar är att de inte tar hänsyn till det faktum att Afghanistans invånare känner till att NATO-styrkans själva uppdrag är att få bort stödet till motståndet, med vapenmakt. I de delar av Afghanistan där NATO fortfarande har kontroll är det självklart att invånare inte vågar uttala stöd för motståndet, ens i en opinionsundersökning som säger sig garantera de svarandes anonymitet. Det alla statistiker vet är nämligen att svaranden tenderar att ge svar som de tror att forskaren/insamlaren vill se. Opinionsundersökningar på ockuperad mark säger alltså bara det ockupationsmakten vill höra.

Men varför vill försvaret försköna en insats som inte går att ”vinna”? För det första vill försvaret underlätta rekryteringen av personal som inte endast söker sig till ”krigets spänning”. För det andra är det inte helt okomplicerat att lämna internationella insatser – där exempelvis USA:s styrkor hade behövt ta över ansvaret för de områden som Sverige eventuellt skulle lämna. Försvaret, och även regeringen, är säkerligen mycket måna om att ha ett mycket nära samarbete med USA:s försvarsmakt; inte minst när en stor del av den svenska försvarsmaterielutvecklingen är nerlagd eller utsåld. Slutligen handlar insatsen om att politiker har höga militärer har lagt mycket prestige i insatsen ”för demokrati, säkerhet och flickors skolgång”. Svenska politiker och militärer, precis som deras utländska motsvarigheter, hade förlorat ansiktet för hemmaopinionen om de erkänner att kriget är ett fiasko. Frågan är dock när själva insatsen uppfattas som mer kostsam än den prestigeförlust som ett tillbakadragande hade åstadkommit – för det alla vet, men få vågar säga, är att kriget inte går att vinna.

Andra bloggar: [Jinge]

Media: [SVT1] [SVT2] [DN1] [DN2] [DN3] [DN4] [DN5] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [SvD4] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Atonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen1] [Expressen2]

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya

 

Det kvinnofattiga Sverigedemokraterna

Av allt att döma får Sverigedemokraterna 5,7 procent i riksdagsvalet och besätter därmed 20 riksdagsplatser, varav 17 tillfaller män. Detta betyder att endast 15 procent av partiets riksdagskandidater kommer vara kvinnor, vilket är låga siffror även om de sätts in i en global eller till och med muslimsk kontext. Den relativa andelen kvinnor i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är lägre än i följande länders parlament: Afghanistan (27,3), Kirgizistan (25,6) Irak (25,2), Förenade Arabemiraten (22,5), Pakistan (22,2), Kazakstan (17,8) och så vidare. På många sätt företräder också Sverigedemokraterna en kvinnosyn som är vanligare i mellanöstern än i Europa. Det ska därför bli intressant att följa Sverigedemokraternas ”kvinnopolitik” och se de om de kan beröra något annat än kvinnors klädsel.

Att få in tre kvinnor i riksdagen var inte heller problemlöst för partiet, då exempelvis Carina Herrstedt fick inta valbar plats trots två förtalsdomar. Tyvärr är Sverigedemokraternas kvinnosyn något som kommit i skymundan när media varit upptagna med att etablera partiets martyrroll. Jag ämnar med det att göra en närmare granskning av hur partiet använder kvinnor i sin retorik och hur kvinnor framträder i partiets partiprogram inom en snar framtid.

Läs också: Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: ”@vpressfeldt ”Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: ”Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten ”fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: ”Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.