S-högern lierar sig med moderaterna

Om vi ska tro SvD:s ledarsida så är slaget om  S partiledarpost inte över. Den moderata ledaren fortsätter att ge Mikael Damberg ett starkt stöd och kräver att han ska ställa upp som motkandidat – även efter att valberedningen förordat Håkan Juholt. Det är visserligen inte troligt att Damberg ställer upp – och sannolikheten för att han skulle bli vald är obefintlig. Men krafterna som stödjer Damberg kommer inte endast från borgerliga ledarsidor; den tidigare SSU-ordföranden och Prime-anställde (högerinfluerad PR-byrå) Niklas Nordström gör nu sitt yttersta för att skada förtroendet för den person som av allt att döma kommer väljas till partiledare i hans eget parti.

Förutom den höger i socialdemokraterna som stödjer Damberg tycks hans främsta stöd komma från människor som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på partiet – ens om Damberg blev vald som ordförande. Att denna höger lägger sig i partiledarvalet är dels ett resultat av att alliansens framgångar skapat en höger med en arrogant maktinställning – där man även förväntar sig kunna bestämma över oppositionens förda politik. Men det är också ett tecken på att socialdemokratin är en så viktig politisk institution att högern gör sitt yttersta för att hålla den ofarlig och okritisk. Det hade i sammanhanget varit intressant för media att höra vad Damberg tycker om att han är en favorit hos de moderata ledarskribenterna.

Det intressanta nu är att delar av den socialdemokratiska högern väljer att liera sig med moderaterna istället för att försöka ena partiet. Jag är övertygad om att socialdemokraternas kris till stor del är ett resultat av partiets högerfalang – som i sin (ny)liberala politiska övertygelse sviker inte bara partiets kärnväljare – utan även den progressiva medelklassen. Därför tror jag också att valet av Juholt kan vara en väg fram för socialdemokratin – om de lyckas bryta sig igenom den borgerliga mediehegemonin.



Den smutsiga kampen om partiledarposten

Kampen om vem som ska ta över ledningen för Sveriges största parti, Socialdemokraterna, går mot sin slutspurt. Tros att ingen kandidat vågat gå ut med en öppen kandidatur pågår en stundom ful och oärlig kamp om såväl partiledarposten som partiets politiska utveckling. Särintressen inom såväl Socialdemokraterna, media och näringsliv gör allt för att premiera sina kandidater – samtidigt som motståndarna förminskas och osynliggörs.

Som enda större socialdemokratiska röst har Aftonbladet de senaste dagarna hårt lanserat och premierat Mikael Damberg som kandidat till partiledarposten. Trots att Damberg är ordförande i Stockholms län och ansvarig för skolfrågor inom Socialdemokraterna är han för allmänheten en relativt okänd person. Som ordförande i ungdomsförbundet (1999 – 2003) lyckades han dessutom eskalera förbundets inre stridigheter. När Damberg skulle väljas om till SSU-ordförande, 2001, vägrade halva SSU-kongressen delta i valet på grund av fusk i medlemsregister som redan på förhand garanterat Dambergs seger. Hans placering i Stockholm och i Socialdemokraternas verkställande utskott gör honom dessutom direkt ansvarig för partiets katastrofval. Trots Dambergs anonymitet framträder alltså bilden av en person som är villig att gå mycket långt för att gynna sin egen karriär – även om det skadar rörelsen i stort.

I sig förefaller alltså Damberg vara en mindre lämplig kandidat, men genom att endast lansera män som inte väcker någon större entusiasm hos varken väljare eller journalister gör man gällande att Damberg är det minst dåliga alternativet. Vi känner igen förfarandet från när Mona Sahlin valdes till partiordförandeposten – och resultatet blev ett skadeskjutet parti i kris. Valet av dåliga kandidater möjliggörs (och möjliggjordes) därför att socialdemokratin saknar ett fungerande forum för öppen debatt. Efter utförsäljningar och nedläggningar av den betydande socialdemokratiska pressen återstår bara Aftonbladet – som i sin tur missbrukar sin monopolliknande ställning. Socialdemokratin har blivit beroende av diskussioner som förs i slutna rum – eller av särintressen på framförallt ledarsidorna. De gräsrötter som bär upp partiet har lite att säga till om samtidigt som kandidater till S-stoppen lyfts genom att de starka och trovärdiga alternativen, som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky, döljs.  När exempelvis Aftonbladet lanserar en svag kandidat har de alltså inte med konkurrens.

I den persondiskussion som uppstått har också diskussionen om socialdemokraternas politiska utveckling hamnat i skymundan – detta trots att kriskommissionens rapport skulle kunna fungera som en utmärkt utgångspunkt för en sådan. Hur Damberg (med flera) ställer sig till partiets politik kan komma att bli en obehaglig överraskning vilket också, om han blir vald, kan skapa än större slitningar inom partiet. Om Damberg lyckas att föra socialdemokraten åt höger, mot den politiska mitten, riskerar dessutom partiets gräsrötter att söka sig till soffan. Samtidigt kan Sverigedemokraterna, med viss sanning, hävda att de är den enda oppositionen – då Socialdemokraterna och Moderaterna i allt väsentligt kan komma att driva samma politik.

Vilka diskussioner som förs inom den socialdemokratiska valberedningen är dock omöjligt att veta och det är för tidigt att skönja en klar favorit till partiledarposten. Det som säkert går att säga är att bristen på öppen idédebatt och undangömmandet av starka kandidater i längden är skadlig för Sveriges (än så länge) största parti.

Tillägg: Lyftningen av Mikael Damberg kan vara ett sätt att främja Sven-Erik Österbergs kandidatur som kompromisskandidat. Det skulle förklara varför Aftonbladet så ohämmat frontar en såpass kontroversiell kandidat som Damberg – de har inga planer på att låta honom vinna.

[DN1] [SvD1] [SvD2] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Aftonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen]