Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya

 

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

De dolda budskapen

När dags- och kvällstidningar är upptagna med att diskutera opinionsundersökningar har de rödgröna svårt att nå ut – men moderaterna propagerar i helt andra forum. I kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar kan partiet och dess företrädare stå oemotsagda – och deras politik presenteras utan granskning.

Årets valrörelse är märklig på så sätt att de politiska sakfrågorna och ideologierna kommit i skymundan. Fokus har istället flyttats till opinionsundersökningar och diskussioner om valrörelsen i sig. De rödgröna, som på många sätt litat på att den politiska debatten skall kunnat föras i de traditionella medierna, har utan tvekan missgynnats av de senaste månadernas medieklimat. De borgerliga partierna, och framförallt moderaterna, lyckas ändå på något sätt nå ut med sitt budskap – och såhär ett par dagar innan valet börjar det bli klart hur de bär sig åt. Samtidigt som traditionell media i form av dags- och kvällstidningar koncentrerar sig på annat, propagerar kändisbloggare, livsstilsmagasin och herrtidningar för Alliansregeringen – med helt andra argument än vad vi är vana vid.

De högerägda livsstilsmagasinen har länge propagerat för moderaterna, genom olika hyllningsreportage

Det är sedan tidigare känt att moderaterna koncentrerat sig på att nå ut till män – med hjälp av bland andra Cafés redaktion. Att moderaterna stått, i stort sett, oemotsagda i herrtidningarna har utan tvekan gynnat partiets ställning bland män. Moderaterna har dock haft relativt låga siffror bland kvinnor, vilket moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttalat som ett av partiets större problem och hinder att överkomma. Partiets strategi för att nå kvinnliga sympatisörer innebär märkligt nog inte en förändrad politik – istället koncentrerar sig moderaternas PR-strateger på att skönmåla partiet och Fredrik Reinfeldt i bloggar som riktar sig till kvinnliga läsare, exempelvis genom betalda kändisskribenter som propagerar för moderaterna. Parallellt med detta publiceras hyllningsartiklar om familjen Reinfeldt i livsstilsmagasin som riktas till kvinnor, nu senast Bonnierägda M-magasins septembernummer. Kanske minns ni också att Reinfeldt nyligen fick skryta om sin ”lyckade” sjukvårdspolitik på McDonalds brickpapper? I praktiken rör sig blogginläggen och artiklarna om ren reklam från och för Moderaterna– men detta är omöjligt för läsaren att veta då det maskeras som nöjesartiklar eller samhällsinformation.

Samtidigt som Moderaterna utmålar sig själva som ett parti för kvinnor visar partiet upp en helt annan sida i herrtidningar som Café (uppblandat med toplessmodeller) och King. Mediestrategin för moderaterna är att skräddarsy sitt budskap för läsaren – låt den potentielle väljaren höra vad den vill höra. Vad Moderaterna driver för politik göms undan och efter valdagen kommer höjda a-kasseavgifter och utförsäkringar som en chock för många av partiets väljare.

Uppdatering: Reinfeldt och Alliansen har inte endast gynnats av den köpta bilden i kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar – nu visar en rapport att även dags- och kvällstidningarna kraftigt missgynnat de rödgröna. Kent Asp, professor i journalistik, visar att framförallt Expressen och SvD drivit en mycket negativ rapportering om Mona Sahlin. Dags- och kvällstidningarna har överlag också missgynnat de rödgröna partierna:

43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. (DN, 2010-09-18)

När en grupp anonyma journalister i måndags kom med liknande kritik i Aftonbladet blev diskussionen hårt och stora delar av mediaetablissemanget hävdade att det rörde sig om rena konspirationsteorier. Nu har journalisterna fått uppbackning av en av Sveriges ledande medieexperter. När valet till stor del avgörs i medierna är dessa rapporter oroväckande – inte minst med tanke på den demokratiska utvecklingen.

Reinfeldt i herrtidningskampanj

Att politiker inte skall bedriva valkampanj med hjälp av lättklädda kvinnor, som i Berlusconis Italien, är någonting som alla svenska rikspolitiker kan ställa upp på – eller? I tobaksaffärernas herrtidningshyllor varvas för tillfället topless-modeller med porträtt av Fredrik Reinfeldt. Samtidigt som Reinfeldt har oerhört svårt att locka kvinnliga väljare låter alltså Moderaterna herrtidningar bedriva valkampanj åt statsministern. Rör det sig om oskyldiga artiklar eller finns det en grövre, sexistisk underton?

Såhär i valtider är regeln att tidningar spelar på en ”politisk” neutralitet – men denna regel gäller inte Sveriges herrtidningar som just nu driver en kampanj för Fredrik Reinfeldt. Framförallt sker kampanjandet genom herrtidningarna Café och King vars framsidor just nu pryds av Fredrik Reinfeldts porträtt. ”Fredrik kör hårt! Statsministern om öl, fotboll och Filippa” (jämför: ”Bajen, bärs och rakade brudar”) lyder Cafés rubrik vilket både är ett stöd i valrörelsen och ett bevis på Reinfeldts (heterosexuella) manliga egenskaper.  Att det är bland män som moderaterna går hem är ingen slump, förutom att moderaternas reformer och skattesänkningar framförallt gynnat män så riktas alltså också reklamen mot (heterosexuella) manliga väljare genom ett budskap som anspelar på ”traditionella könsroller”.

Att dessa tidningar väljer att kampanja för moderaterna är uppseendeväckande i sig; varför vill egentligen utländska tidningsjättar (som äger Café och King) se en moderat regering efter valet? Hur långt dessa ägares stöd går är också omöjligt att veta då moderaterna vägrar redovisa sina finansiärer. Att moderaterna så tydligt väljer att driva sin valkampanj genom dessa tidningar är också uppseendeväckande då det kan ses som en måttstock på moderaternas kvinnosyn. Att politisk propaganda bedrivs i den här formen riskerar också i längden att etablera en bild av politikern som Playboy – där kvinnor endast beskrivs som någonting man skall ”köra hårt med”. Allt för att stärka det heterosexuella machoidealet.

Förtydligande: Även om King räknas som en av Sveriges största herrtidningar har dess bildanvändning (på framförallt framsidorna) inte varit lika tydligt sexistisk som den i Café.  Det är ändå uppseendeväckande att King (och Café), som ägs av en större utländsk mediekoncern, ger så stort utrymme åt Reinfeldt i valrörelsens slutskede. Att moderaterna satsar på att synas i King och Café visar också att manliga väljare är en grupp som moderaterna lägger stora resurser på att nå. Att detta görs på bekostnad av moderaternas trovärdighet i jämställdhetsfrågor råder det ingen tvekan om. Vid en genomgång av Café:s framsidor är det också tydligt att tidningen gett Reinfeldt mycket uppmärksamhet sedan åtminstone 2005 – alltså före det förra riksdagsvalet.