Skuld och extremism

Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.

Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden.  Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.

Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch,  Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.

Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.

[AB1] [AB2] [DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [SvD2] [SVT1]

Egypten – och makten över undantaget

”Suverän är den som bestämmer över undantaget” – skrev den kontroversiella och högerradikale samhällsvetaren Carl Schmitt (medlem i det tyska nazistpartiet 1933 – 1945) när han på tjugotalet kritiserade bygget av den liberala Weimarrepubliken. Vad har då detta citat med händelserna i Egypten att göra?

Egyptens historia har sedan 1981 varit en historia av undantag – i dess juridiska bemärkelse. Alltså undantag som en situation där rättssamhällets normalitet åsidosätts – en situation där Mubarak kunde styra obehindrat genom att hänvisa till just undantaget. På så sätt behövde han inte åtlyda landets lagar, eller ens själva konstitutionen, vilka genom själva undantagstillståndet blivit åsidosatta. Vad som sedan hände, i slutet av januari, var dock ett undantag från själva undantaget. Ett undantag som Mubarak inte längre bestämde över.

Trots undantagstillstånd och utegångsförbud kom hundratusentals, stundom miljontals, människor att ockuperat gatorna i de egyptiska storstäderna. Rösterna var tydliga – Mubarak måste avgå för att fria val skall möjliggöras – ungefär i den ordningen. Kraven ledde snabbt till en mobilisering av Egyptens reaktionära krafter, ledda av polismakten, som dock tämligen omgående kom att jagas bort från gatorna av arga demokratiaktivister.

In rullade istället en annan makt – den inrikespolitiskt mäktiga militären. Till mångas förvåning kom denna militärmakt att verka genom att inte verka. Journalister som förvägrats sändningstillstånd tilläts verka och trots undantagstillstånd och utegångsförbud valde militären att låta demonstrationerna fortgå – kritiken mot Mubarak kunde fortsätta obehindrat. Situationen för Mubarak blev ohållbar och den 11 februari meddelades hans avgång. Då hade han varit utan reell makt ända sedan polisen tvingats lämna gatorna.

Det yttersta beviset på Mubaraks maktlöshet, på hans ickesuveränitet, var att han förvägrades att lämna beskedet själv. Någonting hade uppenbarligen hänt bakom kulisserna. Militären meddelade sedan hastigt att konstitutionen förklarats illegitim och upplöste därefter parlamentet. Det tidigare undantagstillståndet hade helt enkelt bytts ut mot ett nytt och kvar står en tydlig suveränitet, en militärmakt, som inte behöver svara mot varken lagstiftning eller konstitution – utan endast mot det obestämda folkets intressen.

Vad denna militärmakt lyckats med är att kontrollera själva undantaget. Genom att inte upprätthålla det undantagstillstånd som utlysts hade de skapat ett nytt – som de själva ägde makten över. Denna situation blev mer ohållbar för Mubarak än det faktum att stora fredliga protester hölls mot honom. Han hade fråntagits sin suveränitet redan när militären vägrade ingripa – han bestämde inte längre över undantaget.

Vad som nu händer lämnar jag öppet, men militärmaktens suveränitet kvarstår – även om den möjligtvis kommer döljas av en parlamentarisk demokrati. För i varje kris hägrar ett nytt undantag – ett undantag som militären ämnar härska över.

[DN] [DN2] [DN3] [DN4] [SvD] [SvD2] [Aftonbladet] [Sydsvenskan]

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya

 

SDU – med rötter i nazismen

Sverigedemokraternas historia, som gjort att inte ens Danskt Folkeparti har velat associeras med dem, liknar inget annat riksdagspartis. När Expressen ägnat många uppslag åt den så kallade Tobleroneaffären har de helt glömt bort att sverigedemokratiska toppkandidater på nittiotalet och framåt var inblandade i organiserad nazism och politisk terrorism. Sverigedemokratisk ungdom, som använts som språngbräda in i partiet för såväl Jimmie Åkesson som Erik Almqvist har om möjligt en än mer kontroversiell historia än sitt moderparti och den är värd att studera närmare. Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildades 1993 och har sedan dess haft fem förbundsordförande. För att skapa sig en bild av Sverigedemokraternas partiorganisation är det intressant att studera dessa personer närmare – vad gör de idag? Som vi ska se har flera lämnat Sverigedemokraterna, men alla utom en är aktiva i den högerextrema och nazistiska rörelsen.

Äldre SDU-affisch

1993-1994 leddes Sverigedemokratisk ungdom (SDU) av Robert Vesterlund och under dessa år kännetecknades ungdomsförbundet av sin utpräglade och militanta högerradikalism.  När Vesterlund, i augusti 1993, greps med en skarpladdad handgranat i närheten av Gudrun Schyman, gick det inte längre att förneka organisationens sammanblandning med den militanta nynazismen, som då var på  stark frammarsch i Sverige. Efter sin tid i SDU har Vesterlund dömds för en rad vålds- och narkotikabrott och han figurerade också i utredning för mordet av fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Vesterlund är idag chef för den nazistiska nättidskriften Info 14, vars verksamhet framförallt består i att hänga ut antirasister och vänsteraktivister. Info 14 var under valrörelsen försiktigt positiva till Sverigedemokraterna.

Kaoset i SDU, som delvis orsakats av organisationens militans, ledde till att förbundet inte kom på fötter förens 1998 och då under ledning av Jimmy Windeskog. Till skillnad från Vesterlund gjorde Windeskog efter att han lämnat SDU år 2000 fortsatt karriär i Sverigedemokraterna och blev 2002 invald i kommunfullmäktige i Trollhättan, samtidigt som han blev ansvarig för partiets kommunpolitik. Den förre ordföranden blev dock snabbt kontroversiell i partiet sedan han gjort rasistiska uttalanden riktade mot en partikollegas adoptivbarn samt anklagats för att ha gjort ”Hitler-hälsning” på en sverigedemokratisk tillställning. 2006 dömdes också Windeskog för snatteri och lämnade snart därpå SD för Nationaldemokraterna – ett parti som enligt Sverigedemokraterna har kopplingar till nynazismen.

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och föredetta ordförande för SDU

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och ordförande för SDU 2000-2005

Windeskog efterträddes på SDU-ordförandeposten år 2000 av Jimmie Åkesson, en person som på inga sätt var lika kontroversiell som sina två företrädare. Detta trots att Åkesson gått med i partiet redan 1995 – när partiets högerextremism och  nazistkopplingar inte gick att dölja. Åkesson använde sin position i ungdomsförbundet som en språngbräda till partitoppen – och gick 2005 från att vara SDU-ordförande till att bli ledare för hela det sverigedemokratiska partiet.  Språnget visar också att ungdomsförbundet kom att få en (potentiellt) mycket stark position i partiet, även om förklaringarna till Åkessons snabba karriär är mångbottnad.

När Åkesson lämnade SDU ersattes han 2005 av den mer anonyme Martin Kinnunen som för den intresserade allmänheten var en okänd person. Detta förändrades 2007 då det rapporterades att okända män, utpekade som antifascister, hade brutit sig in i Kinnunens bostad och bundit fast hans sambo med tejp. Polisen satte in stora resurser på att hitta gärningsmännen och fallet fick stor uppmärksamhet i media – men varken vittnen eller gärningsmän hittades. Polisens tekniker hittade inte heller tecken på varken inbrott eller våld samtidigt som sambon lämnat motstridiga uppgifter. Förmodligen var hela historien påhittad, vilket är intressant på så sätt att två av de mest uppmärksammade attackerna på sverigedemokrater inte kunnat bevisas.  Kinnunen sparkades kort efter händelserna från ungdomsförbundet och gömdes undan på en administrativ post inom partiet. Kinnunen har idag ingen formell position i SD och han ställde inte heller upp i 2010 års allmänna val.

SDU-ordförandepostens plötsliga vakans utnyttjades effektivt av SDU:s viceordförande Erik Almqvist, som 2007 tog över rodret för organisationen. Kinnunens plötsliga avhopp/avsked kan också ha varit ett resultat av maktspel inom partiet, då Almqvist länge rört sig i SD:s innersta krets utan en formell topposition. Precis som Åkesson använde också Almqvist sin nyvunna post som en språngbräda in i den absoluta partitoppen – vilket stärker teorin om att Kinnunens avsked kan ha varit ett sätt för partiet att bereda väg för Almqvist. Inför årets riksdagsval befäste Almqvists sin position i SD-hierarkin och han placerades på plats 11 på partiets riksdagslista. Men som flertalet av sina företrädare var inte heller Almqvist var okontroversiell på sin ordförandepost och i början av 2009 blev han påkommen av en SR-journalist med att sjunga nazistiska sånger.  Journalisten blev under tumultartade former av med sin utrustning till sverigedemokraterna och Erik Almqvist, med flera, misstänktes efter händelserna för rån, men utredningen lades ner trots stark bevisning. Almqvist blev invald i riksdagen för Sverigedemokraterna och arbetar förutom det som presstalesman för partiet samtidigt som han sitter kvar som ungdomsförbundsordförande.

En sammanställning visar att exakt hälften av SDU:s tidigare ordförande kom att organisera sig i den nazistiska rörelsen och flertalet har varit inblandade i kontroversiella brottsutredningar. Ändå har ungdomsförbundet snarare använts som en språngbräda in i partiet än som en plats att gömma undan kontroversiella medlemmar. Är det ovan beskrivna då bara exempel på en historia som Sverigedemokraterna lämnat bakom sig? Svaret är nej: förutom att flera toppersoner (exempelvis partisekreterare Björn Söder) gick med i partiet när det leddes av nynazister visar också genomgången av SDU-ledarna att de fortfarande är inblandade i kontroverser som hade varit förödande för personer i de andra riksdagspartierna. Men Sverigedemokraterna, som nu är inblandade i riksdagens maktspel, döms efter en helt annan måttstock.

Uppdatering: Det är lyckligt att fackförbunden fortfarande markerar mot Sverigedemokraterna genom att öppna upp för uteslutningsärenden mot partiets företrädare. SD kan inte komma runt sin nazistiska (samtids)historia samtidigt som partiets politik syftar till att splittra det arbetarkollektiv som LO representerar. Med detta i åtanke är det också förståeligt att Socialdemokraterna drar sig från att hamna i situationer där de kan få stöd av Sverigedemokraterna.

Vidare läsning:

Läs gärna denna debattartikel om hur mytbildning om integrationsdebatten gynnat Sverigedemokraterna.

Tidningen Arbetarens genomgång av Robert Vesterlunds kriminella historia.