Kommentar till tidningen Journalistens artikel om Ingrid Carlvist

Följande meddelande skickade jag till tidningen Journalisten som en kommentar angående deras artikel om Ingrid Carlqvists närvaro i Lundagård den 22 april.

Hej!

Jag reagerade över er artikel om Ingrid Carlqvist i Journalisten på grund av att jag bevittnade händelsen med egna ögon. Jag befann mig vid tillfället i Lundagård för att fotografera och jag upplever därför att jag hade väldigt god överblick över läget. Min bild över händelseutvecklingen liknar inte på något sätt Ingrid Carlqvists.

Redan innan demonstrationen hade börjat gick Ingrid Carlqvist runt och krävde att få reda på namnen på personer som hon misstänkte sympatisera med demonstranterna. (Jag var en av dem som blev ställd mot väggen). Ingrid uppförde sig redan från början aggressivt och hetsigt, och hon gjord ingen hemlighet av att hon var på plats. Efter ett tag, när demonstrationen hade inletts, ställde sig Ingrid Carlqvist och käftade med personer ur demonstrationståget. Diskussionen var hätsk, från båda håll, men situationen var inte aggressiv. Samtidigt stod hennes fotograf och tog närbilder (av det mer provokativa slaget) på i princip alla demonstranter, närbilder som senare publicerades på såväl Avpixlats som Dispatch internationals hemsidor. Ännu reagerade inte demonstranterna, trots att Roger uppenbarligen var igenkänd som en representant för konrajihadrörelsen.

När Roger Sahlström noterar att Ingrid Carlvist står och käftar med demonstranter tycks han dock förlora kontrollen. Han rusar fram mot Ingrid Carlqvist och tar något slags grepp om en av demonstranterna. Ingrid Carlqvist skriver att det rör sig om ett nackgrepp, jag upplever det som ett stryptag. Min bild var att Ingrid Carlqvist i detta läge inte var hotad, men att hennes fotograf förlorade kontrollen över sig själv. Efter detta började demonstranter skrika att Roger Sahlström och Ingrid Carlqvist skulle ge sig av. Roger Sahlström mottog ett par lättare knuffar. Så vitt jag såg (och jag upplever som sagt att jag hade god överblick) rörde ingen Ingrid Carlqvist. Påståendet om att Roger Sahlström skulle ha försvarat Ingrid Carlqvist är också, som jag ser det, helt uppdiktat. Dessutom befann sig poliser i närheten och ingrep inte när Ingrid Carlqvist stod och käftade med demonstranterna. Polisen gjorde uppenbarligen samma bedömning som jag – att situationen runt Carlqvist inte var aggressiv.

Notera att Roger Sahlström tidigare (och relativt nyligen) är dömd för våldsbrott. Hans våldsamma agerande kan alltså anses gå i linje med hans tidigare ageranden.

Att definiera krisen

De liberalkonservativa regeringarna, vilka styr i merparten av Europas länder, har under de senaste veckorna tvingats reagera mot två kriser vilka dominerat det västeuropeiska medielandskapet. Gällande båda kriserna har högern försökt förkasta den politiska grundproblematiken – och om detta misslyckats har de försökt definiera de politiska orsakerna på ett fördelaktigt sätt. Detta gäller såväl terrordådet i Norge som upploppen i Storbritannien – två händelseförlopp vilka kan ses som resultatet av de sociala konflikter vilka eskalerats när högern vunnit mark.

Den norska höger-terroristen Anders Behring Breivik dåd tvingade högern att ta två underordnade konflikter. Den första definieringskonflikten gällde huruvida terrordådet skulle klassas som rent dårskap alternativt om det skulle ses som politiskt motiverat. Försök att avpolitisera dådet som ”en dåres verk” gjordes – man var svårt att hävda, inte minst på grund av att terroristens manifest explicitgjort de politiska motiven till den milda grad att de inte kunde bortses från. Terroristens manifest passade också väl in i mediedramaturgin, där terrordådet skulle kom att uppta i princip allt medieutrymme. Försöket att avpolitisera dådet var alltså dömt att misslyckas, inte minst på grund av terroristens eget PR-tänkande och hans egen vilja att få dådet att framstå som politiskt.

Alternativet blev istället att definiera det politiska motivet som politiskt ofarligt för den liberalkonservativa högern. Här försöker makthavare fortfarande att definiera det politiska motivet i terroristens handlande som en del i en extremism som i sin själva natur utgör liberalkonservatismens antites. Grundkonceptet är definitionen av en liberalkonservatism som aldrig kan vara extrem. Den svenska regeringen formulerade detta tämligen väl då de definierade den svenska (våldsbejakande)extremismen som antingen vänsterextrem, islamistisk eller tillhörande vit-maktmiljön. På så sätt definierades extremismen som antingen explicit antagonistisk till högern alternativt skild från den politiska skalan. I detta sätt att formulera sig är högerextremismen en implicit omöjlighet. Extremism reduceras till ett meningslöst begrepp vilket högern kan använda som ett sätt att (re)konstruera förställningen av högern som antiextrem. Det är dock anmärkningsvärt att högern väljer att inte analysera den högerpolitiska terrorismen bara därför att de kortsiktigt hoppas hävda sig egen politiska position.

Att den norska terroristen inte kan definieras inom någon av dessa extremismkategorier blir istället en uppgift för den breda vänstern att hävda i mediedebatten. Som många debattörer tidigare tydliggjort hämtade Breivik näring inom den antimuslimska högerextremismen, en högerextremism som blivit politisk normalitet inom flertalet av Europas länder – inte minst i Norge. Att etablera den analysen som medial sanning är dock svårare, inte minst då Europas säkerhetstjänster bidrar till den högerpolitiserade extremismdefinitionen. Ett paradoxalt resultat av det högerextrema terrordådet kan alltså vara att den vänster som högern klassar som extrem kommer att sättas under än större press på grund av det högerextrema terrordådet.

Den andra kris som nu uppehållit media den som är sprungen ur upploppen i Storbritannien. Om mediedramaturgin gällande de norska terrordåden gick väl ihop med att detaljstudera terroristens politiska motiv är läget i Storbritannien det motsatta. Det är inte svårt att konstatera att upploppen sker i ett av Europas striktaste klassamhällen mitt under en period av ekonomisk kris och nedskärningar riktade mot låginkomsttagare. Det faktum att Londonpolisen, likt många andra europeiska storstadspoliser, har en historia av rasism är också något som måste tas i beaktande. Upploppens själva utlösare, det som beskrivits som en polisavrättning av en lokal småbarnsförälder, borde medföra att polisbrutalitetens roll som orsaken till social frustration tas på allvar. Detta är dock ingenting som är självklart. Trots att rad politiska omständigheter kan sättas i direkt förbindelse till själva upploppen är det inte troligt att de kommer tas på allvar. De politiska orsakerna har dock blivit en fråga för diskussion bland brittiska journalister och politiker.  Dock inte huruvida vilka orsaker som är de betygande – utan om dessa orsaker skall få diskuteras överhuvudtaget. Att media endast diskuterar förorterna vid upploppssituationer tydliggör i sin tur att mediedramaturgin i sig skapar den frustration som ligger till grund för delar av kravallerna.

Det brittiska medielandskapet är i förhållande till Sverige explicit politiserat. Högerpolitiker, starkt uppbackade av sina respektive tidningar, gör gällande att upploppen drivs av bortskämda, fullständigt apolitiska avskum. De som försöker diskutera oroligheternas bakomliggande faktorer anklagas för att stödja upploppen, för att bortförklara dess orsaker. Gällande upploppen finns det inga politiskt manifest som kan analyseras av media och den svaga vänstern har inte heller kunnat kanalisera allmänhetens ilska. Upploppens till synes urskillningslösa konsekvenser är också inom mediedramaturgin svåra att förklara. Istället rullar bilder på brinnande affärer och samma meningslösa fördömanden upprepas på BBC och i borgerlig media. Istället för att konstatera hur den brittiska Torries-regeringen under en mycket kort tidsperiod lyckats eskalera sociala konflikter klarar sig den konservativa regeringen med frågor om varför den skurit ner på polisbudgeten. I ett medielandskap där de rimliga frågorna förkastas och förlöjligas har progressiva politiker inget annat alternativ – då de inte äger debatten.

I båda fallen  har vänsterns svaga positioner, såväl i samhället som stort som i den specifika mediedebatten, lett till problem. Att snabbt kunna få problemformuleringsprivilegium i en politisk kris, i synnerhet i en kris skapad av högern, är en nödvändighet. Dessa två händelseförlopp har dock visat att vänstern för tillfället är så svag att den inte alltid vågar hävda sina egna analyser.

 [Bauman i SvD] [SvD1] [SvD2] [Expressen]

Skuld och extremism

Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.

Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden.  Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.

Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch,  Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.

Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.

[AB1] [AB2] [DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [SvD2] [SVT1]