Socialdemokraterna måste röra sig åt höger?

På samma sätt som moderaterna var tvungna att röra sig åt vänster efter katastrofvalet 2002 sägs det att socialdemokraterna måste göra en kraftig högersväng för möjliggöra en stabilisering i opinionen. Dessa påståenden yttras av såväl ”politiska experter” som krafter inom det socialdemokratiska partiet och grundar sig i en föreställning som kräver ett så kort minne att även den senaste valrörelsen faller i glömska.

När den nya socialdemokratiska partiledningen, med Mona Sahlin och Thomas Östros i spetsen, tog över rodret 2007 var det efter en tämligen märklig, ful och konfliktfylld partiledarövergång. Göran Perssons hade under sitt partiledarskap omgett sig med relativt svaga personer; utan vare sig förankring i partiet eller kvalitéer för att ta över partiledarposten. Istället hade alla resurser satsats på att bereda vägen för Anna Lindh till partiledarskapet. När det otänkbara hände, i slutet av EMU-valrörelsen 2003, stod Socialdemokraterna med en tillsynes utmärglad partiledare utan kompetenta efterträdarkandidater. Efter valförlusten 2006, när Göran Persson väl avgick, uppstod en bisarr maktkamp – där Mona Sahlin och Carin Jämtin kom att stå som huvudkandidater. När Jämtin, efter nomineringstidens slut, meddelade att hon inte ämnade ställa upp fanns bara ett alternativ kvar – Mona Sahlin. I jämförelse förefaller det aktuella valberedningsförfarandet såväl demokratiskt som transparent – även om det fortfarande lämnar en del att önska.

Aldrig förr hade en partiledare valts med så liten förankring såväl inom som utanför det Socialdemokratiska partiet. Som en motvikt mot Mona Sahlin föreslogs dock Håkan Juholt till partisekreterare och han tog inledningsvis över posten från Marita Ulvskog – vilket var en stark signal för att han skulle sitta kvar. Genom ett skickligt maktspel ersatte dock Mona Sahlin Juholt med den kontroversiella Ibrahim Baylan – en närstående ja-sägare till henne själv. Även andra i partiets ledning byttes ut och Sahlin kom helt att omge sig med sina nära allierade då såväl det gamla Persson-gänget som vänsterdelen i partiet förpassats till kulisserna. På grund av två huvudanledningar blev det dock omöjligt för Sahlin att förflytta partiet så långt åt höger som hon önskade. För det första innebar Moderaternas retoriska och politiska vänsterförflyttning ett problem för Sahlin. Att lägga sig till höger om eller rakt på den nya moderata politiken är visserligen teoretiskt möjligt – men det skulle splittra partiet, illojalisera gräsrötterna och inte minst göra nästa val till en ren personfråga. Vem skulle egentligen välja Thomas Östros före Anders Borg? För det andra fungerade LO som en vakthund – Socialdemokraterna kan inte överge alla grundvärderingar om de fortfarande vill ha stöd från fackförbundet.

Ändå valde Mona Sahlin och Thomas Östros att i valrörelsen 2010 anpassa sina förslag helt efter alliansens politik. Otydliga reformförslag yttrades kombinerades med en svårhet för att förklara vad skatter används till. Vidare gick partiets valstrategi ut på att hela tiden invänta Alliansens utspel för att kontra med egna som var mycket snarlika men ändå ”lite bättre”. Någon ideologisk skillnad var det inte tal om och de viktiga socialdemokratiska gräsrötterna hade svårt att motiveras för att driva en seriös valrörelse.  Samtidigt hade partiledningen alltså kommit att bli helt beroende av Alliansregeringen när det gällde att formulera politiska förslag  och vem vill rösta på ett parti som inte kan uppvisa några tydliga skillnader förutom att de på något obegripligt sätt skulle vara ”lite bättre” på samma sak? Om det är något väljare har svårt för så är det politiker som leker administrerande byråkrater. Ett historiskt opinionsövertag i april blev således ett katastrofval i september. S-ledningens vilja att driva ickepolitik och samtidigt lägga sig så nära Alliansen som möjligt straffade sig och Sverigedemokraterna kunde med större trovärdighet utmåla sig som ”den enda oppositionen”. Östros och Sahlins ansvar för katastrofvalet var nästintill totalt.

När Socialdemokraterna nu väljer en ny partiledning och lägger om sin politik önskar medias ”experter”, KG Bergström, Mats Knutsson och Peter Wolodarski,  en högersväng. Dessa talar efter egna politiska agendor och övertygelser. Dessutom är denna högersväng redan genomförd och den var också en huvudanledning till Socialdemokraternas katastrofval 2010. För att socialdemokraterna återigen ska kunna hämta styrka måste partiet bli starkt nog att formulera en egen radikal, och progressiv politik. De kan aldrig positionera sig till höger om Moderaterna.

[SVT] [Sydsvenskan] [DN] [DN2] [SvD] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [Expressen] [Expressen1] [Expressen2] [Expressen3]

S-högern lierar sig med moderaterna

Om vi ska tro SvD:s ledarsida så är slaget om  S partiledarpost inte över. Den moderata ledaren fortsätter att ge Mikael Damberg ett starkt stöd och kräver att han ska ställa upp som motkandidat – även efter att valberedningen förordat Håkan Juholt. Det är visserligen inte troligt att Damberg ställer upp – och sannolikheten för att han skulle bli vald är obefintlig. Men krafterna som stödjer Damberg kommer inte endast från borgerliga ledarsidor; den tidigare SSU-ordföranden och Prime-anställde (högerinfluerad PR-byrå) Niklas Nordström gör nu sitt yttersta för att skada förtroendet för den person som av allt att döma kommer väljas till partiledare i hans eget parti.

Förutom den höger i socialdemokraterna som stödjer Damberg tycks hans främsta stöd komma från människor som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på partiet – ens om Damberg blev vald som ordförande. Att denna höger lägger sig i partiledarvalet är dels ett resultat av att alliansens framgångar skapat en höger med en arrogant maktinställning – där man även förväntar sig kunna bestämma över oppositionens förda politik. Men det är också ett tecken på att socialdemokratin är en så viktig politisk institution att högern gör sitt yttersta för att hålla den ofarlig och okritisk. Det hade i sammanhanget varit intressant för media att höra vad Damberg tycker om att han är en favorit hos de moderata ledarskribenterna.

Det intressanta nu är att delar av den socialdemokratiska högern väljer att liera sig med moderaterna istället för att försöka ena partiet. Jag är övertygad om att socialdemokraternas kris till stor del är ett resultat av partiets högerfalang – som i sin (ny)liberala politiska övertygelse sviker inte bara partiets kärnväljare – utan även den progressiva medelklassen. Därför tror jag också att valet av Juholt kan vara en väg fram för socialdemokratin – om de lyckas bryta sig igenom den borgerliga mediehegemonin.



En suverän socialdemokrati?

Många är det som har velat blanda sig i kampen om partiledarposten i Socialdemokraterna. Att valet till sist föll på Håkan Juholt var det inte många som anade så sent som för några dagar sedan – och det belyser också det faktum att medias spekulationer ofta varit grundlösa. Mest intressant är att såväl Aftonbladet, DN, Expressen och Svenska dagbladet drivit samma kandidat, Mikael Damberg, tillsammans med personer från Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraternas högerfalang. Att valet föll på en annan kandidat, en som inte förordades i media är på många sätt en hävdning av en socialdemokratisk suveränitet. Media har framställt sina egna favoriter som ”de troligaste kandidaterna” – men detta har alltså inte fällt avgörandet för valberedningen slutliga förordande. Det, i sig, bådar gott för en framtida självständig socialdemokratisk oppositionspolitik – som inte låter sig styras av en medial och högerpolitisk likriktning.

Valet av Håkan Juholt, försvarspolitisk talesperson och distriktsordförande för Kalmar län, är också ett tecken på att nyliberalismen är på väg ut från den svenska politiken. Vänsterns starka valframgångar i Hamburg, David Millebrands ordförandeskap i Labour samt Socialdemokraternas förda politik i Norge och Spanien är exempel på en europeisk vänsterutveckling som Sverige nu följer. En framgångsrik vänster kan inte i längden föra en höger- eller mittenpolitik vilket de svenska socialdemokraterna äntligen blivit medvetna om. ”Avpolitiseringen” och föreställningen om ”liberalismens slutgiltiga seger” har endas resulterat i att den europeiska extremhögern ofta varit de enda som positionerat sig emot utförsäljningar och nedskärningar i välfärden – vilket också garanterat dem framgångar. Endast en socialdemokrati som står för en annan politik än högerpartierna kan legitimera sin egen existens – och samtidigt slå undan fötterna för extremhögern.

Nu är varken Håkan Juholt, Carin Jämtin valda – men lite talar för att någon motståndare kommer utmana valberedningens förslag – och att en sådan motståndare skulle vinna ett kongressval är tämligen osannolikt. Det räcker dock inte att endast ha progressiva företrädare på ordförande- och partisekreterarposten. Socialdemokraterna behöver också en radikal ungdomsförbundsordförande, en ekonomiskpolitisk talesperson som kan skapa och företräda en egen politik samt ett kvinnoförbund som tar initiativet i jämställdhets- och jämlikhetsdebatten (istället för att bara diskutera kjolar i Rinkeby). Jag hoppas därför att personer som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kan vara med och forma oppositionspolitiken de närmsta fyra åren samtidigt som det gamla gardet (och deras representanter) lämnar.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att socialdemokratin fortfarande är en stark kraft inom den svenska politiken vilket inte minst tydliggörs av det enorma intresse som media visat för valprocessen – och valet av Håkan Juholt.

[SVT] [SVT2] [SVT3] [SVT4] [SVT5] [DN] [DN2] [DN3] [DN4] [DN5] [DN6] [DN7] [DN8] [DN9] [SvD] [SvD2] [SvD3] [SvD4] [SvD5]

När de borgerliga väljer S framtid

Mona Sahlin var under valrörelsen ett av högerns tydligaste hatobjekt. Det upprepades att hon var en retorisk katastrof, att hon var okarismatisk, att hon var en gammal Tobleronefifflare, att hon stod för en ålderdomlig och skadlig politik – ja listan kan göras lång. Men den 23 september 2010 byttes tongångarna helt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i demokratisk historia och de borgerliga ledarsidorna – ja hennes politiska motståndare – stämde upp i kör för att hylla henne. Hon blev en ”modig ledare” och tidigare tal om att hon skulle ha varit verklighetsfrånvänd (vilket alla som motsätter sig borgerlig politik måste vara) vändes på sitt huvud. Nu framställs hon  istället som en av Socialdemokraternas mest verklighetsförankrade politiker och alla gamla skandaler är inte bara förlåtna – utan också bortglömda.

Det var inte endast Sahlin som omvärderades i media. Även Thomas Östros och övriga i Sahlins innersta krets kom att framställas mer positivt i såväl nyhetsrapportering som på de borgerliga ledarsidorna. Nu handlade det inte längre om att vinna ett riksdagsval – det som skulle säkras var Sveriges största politiska partis idépolitiska utveckling. Även i opposition påverkar Socialdemokraterna, på grund av sin storlek, hela samhällets debattklimat. Därför anses en socialdemokrati som inte kritiserar det centrala i Alliansens politik: skattesänkningar, utförsäljningar och privatiseringar, med all rätt vara mycket lättare att ha att göra med, än en som till och med är beredd att kritisera sin egen historia för att kunna utgöra en mer trovärdig regeringsmotståndare.

När socialdemokraterna nu ska välja en ny partiledning har hela den borgerliga pressen (framförallt representerad av SvD:s och DN:s ledarsidor) gett sig in i kampen. De partiledare som förespråkas och lyfts fram (märkligt nog även av Aftonbladet) är de som tillhör den gamla socialdemokratiska maktelitens själva kärna: framförallt Thomas Östros, Per Nuder, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg. De är alla politiker som ligger långt till höger inom socialdemokratin och de är politiker som fram tills nästa valrörelse kommer stå för en ofarlig regeringskritik – och i valet 2014 skulle ingen anse det lönt att rösta på dem på grund av deras stora likheter med regeringen. För vem skulle välja en Thomas Östros framför en Anders Borg – om den enda skillnaden var ansiktet på politiken?

Socialdemokraternas största problem de två senater valen har varit deras problem med att nå ut i media. Problemet har delvis varit självförvållat, då man valt att lägga ner sin partipress eller helt enkelt sälja den till sina politiska motståndare. Dock hade en karismatisk och färgstark partiledare, med förmågan att komma med egna skarpa analyser, lättare kunnat bryta igenom medias likriktning. Exempelvis har Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kunnat nå ut via egna kanaler samtidigt som Damberg och Östros delvis varit beroende av journalisters och borgerliga ledarskribenters subjektiva gillande. Den välviljan försvinner i god tid före nästa valrörelse – var så säker på det.

[DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [AB1] [Expressen]

Den smutsiga kampen om partiledarposten

Kampen om vem som ska ta över ledningen för Sveriges största parti, Socialdemokraterna, går mot sin slutspurt. Tros att ingen kandidat vågat gå ut med en öppen kandidatur pågår en stundom ful och oärlig kamp om såväl partiledarposten som partiets politiska utveckling. Särintressen inom såväl Socialdemokraterna, media och näringsliv gör allt för att premiera sina kandidater – samtidigt som motståndarna förminskas och osynliggörs.

Som enda större socialdemokratiska röst har Aftonbladet de senaste dagarna hårt lanserat och premierat Mikael Damberg som kandidat till partiledarposten. Trots att Damberg är ordförande i Stockholms län och ansvarig för skolfrågor inom Socialdemokraterna är han för allmänheten en relativt okänd person. Som ordförande i ungdomsförbundet (1999 – 2003) lyckades han dessutom eskalera förbundets inre stridigheter. När Damberg skulle väljas om till SSU-ordförande, 2001, vägrade halva SSU-kongressen delta i valet på grund av fusk i medlemsregister som redan på förhand garanterat Dambergs seger. Hans placering i Stockholm och i Socialdemokraternas verkställande utskott gör honom dessutom direkt ansvarig för partiets katastrofval. Trots Dambergs anonymitet framträder alltså bilden av en person som är villig att gå mycket långt för att gynna sin egen karriär – även om det skadar rörelsen i stort.

I sig förefaller alltså Damberg vara en mindre lämplig kandidat, men genom att endast lansera män som inte väcker någon större entusiasm hos varken väljare eller journalister gör man gällande att Damberg är det minst dåliga alternativet. Vi känner igen förfarandet från när Mona Sahlin valdes till partiordförandeposten – och resultatet blev ett skadeskjutet parti i kris. Valet av dåliga kandidater möjliggörs (och möjliggjordes) därför att socialdemokratin saknar ett fungerande forum för öppen debatt. Efter utförsäljningar och nedläggningar av den betydande socialdemokratiska pressen återstår bara Aftonbladet – som i sin tur missbrukar sin monopolliknande ställning. Socialdemokratin har blivit beroende av diskussioner som förs i slutna rum – eller av särintressen på framförallt ledarsidorna. De gräsrötter som bär upp partiet har lite att säga till om samtidigt som kandidater till S-stoppen lyfts genom att de starka och trovärdiga alternativen, som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky, döljs.  När exempelvis Aftonbladet lanserar en svag kandidat har de alltså inte med konkurrens.

I den persondiskussion som uppstått har också diskussionen om socialdemokraternas politiska utveckling hamnat i skymundan – detta trots att kriskommissionens rapport skulle kunna fungera som en utmärkt utgångspunkt för en sådan. Hur Damberg (med flera) ställer sig till partiets politik kan komma att bli en obehaglig överraskning vilket också, om han blir vald, kan skapa än större slitningar inom partiet. Om Damberg lyckas att föra socialdemokraten åt höger, mot den politiska mitten, riskerar dessutom partiets gräsrötter att söka sig till soffan. Samtidigt kan Sverigedemokraterna, med viss sanning, hävda att de är den enda oppositionen – då Socialdemokraterna och Moderaterna i allt väsentligt kan komma att driva samma politik.

Vilka diskussioner som förs inom den socialdemokratiska valberedningen är dock omöjligt att veta och det är för tidigt att skönja en klar favorit till partiledarposten. Det som säkert går att säga är att bristen på öppen idédebatt och undangömmandet av starka kandidater i längden är skadlig för Sveriges (än så länge) största parti.

Tillägg: Lyftningen av Mikael Damberg kan vara ett sätt att främja Sven-Erik Österbergs kandidatur som kompromisskandidat. Det skulle förklara varför Aftonbladet så ohämmat frontar en såpass kontroversiell kandidat som Damberg – de har inga planer på att låta honom vinna.

[DN1] [SvD1] [SvD2] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Aftonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen]

Egypten – och makten över undantaget

”Suverän är den som bestämmer över undantaget” – skrev den kontroversiella och högerradikale samhällsvetaren Carl Schmitt (medlem i det tyska nazistpartiet 1933 – 1945) när han på tjugotalet kritiserade bygget av den liberala Weimarrepubliken. Vad har då detta citat med händelserna i Egypten att göra?

Egyptens historia har sedan 1981 varit en historia av undantag – i dess juridiska bemärkelse. Alltså undantag som en situation där rättssamhällets normalitet åsidosätts – en situation där Mubarak kunde styra obehindrat genom att hänvisa till just undantaget. På så sätt behövde han inte åtlyda landets lagar, eller ens själva konstitutionen, vilka genom själva undantagstillståndet blivit åsidosatta. Vad som sedan hände, i slutet av januari, var dock ett undantag från själva undantaget. Ett undantag som Mubarak inte längre bestämde över.

Trots undantagstillstånd och utegångsförbud kom hundratusentals, stundom miljontals, människor att ockuperat gatorna i de egyptiska storstäderna. Rösterna var tydliga – Mubarak måste avgå för att fria val skall möjliggöras – ungefär i den ordningen. Kraven ledde snabbt till en mobilisering av Egyptens reaktionära krafter, ledda av polismakten, som dock tämligen omgående kom att jagas bort från gatorna av arga demokratiaktivister.

In rullade istället en annan makt – den inrikespolitiskt mäktiga militären. Till mångas förvåning kom denna militärmakt att verka genom att inte verka. Journalister som förvägrats sändningstillstånd tilläts verka och trots undantagstillstånd och utegångsförbud valde militären att låta demonstrationerna fortgå – kritiken mot Mubarak kunde fortsätta obehindrat. Situationen för Mubarak blev ohållbar och den 11 februari meddelades hans avgång. Då hade han varit utan reell makt ända sedan polisen tvingats lämna gatorna.

Det yttersta beviset på Mubaraks maktlöshet, på hans ickesuveränitet, var att han förvägrades att lämna beskedet själv. Någonting hade uppenbarligen hänt bakom kulisserna. Militären meddelade sedan hastigt att konstitutionen förklarats illegitim och upplöste därefter parlamentet. Det tidigare undantagstillståndet hade helt enkelt bytts ut mot ett nytt och kvar står en tydlig suveränitet, en militärmakt, som inte behöver svara mot varken lagstiftning eller konstitution – utan endast mot det obestämda folkets intressen.

Vad denna militärmakt lyckats med är att kontrollera själva undantaget. Genom att inte upprätthålla det undantagstillstånd som utlysts hade de skapat ett nytt – som de själva ägde makten över. Denna situation blev mer ohållbar för Mubarak än det faktum att stora fredliga protester hölls mot honom. Han hade fråntagits sin suveränitet redan när militären vägrade ingripa – han bestämde inte längre över undantaget.

Vad som nu händer lämnar jag öppet, men militärmaktens suveränitet kvarstår – även om den möjligtvis kommer döljas av en parlamentarisk demokrati. För i varje kris hägrar ett nytt undantag – ett undantag som militären ämnar härska över.

[DN] [DN2] [DN3] [DN4] [SvD] [SvD2] [Aftonbladet] [Sydsvenskan]

S-förnyelse kan leda åt vänster

Det socialdemokratiska partiet upplever nu en kris och alla talar nu om en nödvändig förändringsprocess. Trots att media och borgerliga recensenter hoppas på en kraftig högerförflyttning är partiets enda hopp att socialdemokrater blickar åt ett annat håll.

Såväl inom det socialdemokratiska partiet som i media upprepas kraven på en förnyelseprocess av det socialdemokratiska partiet. Alla är överens om att en förnyelse eller politisk förändring är nödvändig: men i  sammanhanget syftar media, när de skriver om ”förnyelse” framförallt på vad som lättast skulle kunna beskrivas som en högerförflyttning av partiet. Den tänkta innebörden är att politiker inte längre skall koncentrera sig på de massiva sociala orättvisor och löneskillnader som fortfarande präglar samhället – utan istället fokusera på en skattesänkningspolitik som alla vet ökar de sociala klyftorna. De som använder förnyelsebegreppet har alltså en agenda – och det är samma agenda som drivits av den socialdemokratiska partihögern, vilken är full av makthungriga karriärister som lika gärna kunde vara medlemmar i moderaterna, i över 20 år. Att den enda förnyelsen som diskuteras är en potentiell högerförflyttning kan delvis vara ett resultat av att eftervalsdebatten fördes i borgerlig media (i brist på egen) – med borgerliga ledarsidor och framflyttade högersossar som Lotta Gröning som recensenter.

Förutom att hela den socialdemokratiska grunden, tanken om att partiet skall motverka sociala (klass)orättvisor, är problemet är att den svenska ”politiska mitten” redan befästs av de borgerliga partierna. Om Socialdemokraterna mot all förmodan, och till personer som Thomas Östros och Ilija Batljan glädje, väljer att rakt av kopiera nya moderaternas politik kommer de ändå falla på att Reinfeldt anses vara en mer trovärdig politiker än vad socialdemokraterna just nu kan vaska fram. Då Göran Persson effektivt rensade ut alla starka socialdemokrater ur ledningen saknas alltså nu lämpliga ledarkandidater och då behövs en massrörelse som driver partiet bakifrån. Denna massrörelse kan endast byggas som en del i kampen mot sociala orättvisor utifrån tjugohundratalets komplicerade samhällskontext. Att personer som Thomas Östros, Ilja Baljan, Mikael Damberg, med stöd av ledarfixerade statsvetare som Jenny Madestam, redan formulerat krav som går stick i stäv med denna nödvändiga förnyelse bör diskvalificera dem som potentiella partiledare, och Madestam som statsvetare. Förhoppningsvis förstår de starka socialdemokratiska partidistrikten att partiet inte bör sträva efter att bli en blek kopia av nya moderaterna.

Viktigast är att den socialdemokratiska har vänstern vind i seglen – efter att de fått bort en av högerns starkaste företrädare – Mona Sahlin.

[DN] [DN2] [Sydsvenskan] [SvD Debatt] [Expressen]

Försvarsanställda säger vad politiker inte vågar

I SR:s Godmorgon världen bekräftar personer inom försvarsmakten stort sett det jag skrev i mitt förra blogginlägg, med ett tillägg: att Afghanistankriget är ett utmärkt sätt att ge stridserfarenhet åt svenska officerare. Vad personer inom försvaret inte inser är att allmänheten inte accepterar att Sveriges anseende hos USA samt träning för officerare är giltiga skäl till att skicka trupper till konflikthärdar. Detta inser däremot politiker, varför de ljuger när de påstår att ”vi” är där för de Afghanistanska folkets och kvinnornas skull.

Lögner och fiaskon i krigets spår

Den Afghanistaninsats som 2001-2002 såg ut att kunna skapa fred och säkerhet har inte lyckats med mycket mer än att sprida konflikten till kärnvapennationen Pakistan. Upproret i Afghanistan växer för varje dag och med all säkerhet kommer vi se fler döda och lemlästade svenska soldater inom en snar framtid. I konflikten är det också Afghanistans befolkning som bär den största bördan och ingen vet hur många invånare som varje år dödas och skadas i striderna mellan NATO-förband och rebeller. Vad vi vet är att NATO-styrkan (som Sverige är en del av) har ett intresse av att tona ner antalet civila offer samtidigt som dödsfallen ofta skylls på motståndarsidan. Allt detta är en del av den psykologiska krigföring som förs mot såväl befolkningen i Afghanistan och mot den så kallade hemmaopinionen. Mest anseendeväckande är kanske att försvarsmyndigheter, som är satta till att utföra de folkvaldas uppdrag, är drivande i opinionsarbetet som syftar till att glorifiera och motivera den katastrofala insatsen.

När USA invaderade Afghanistan i dyningarna efter 9/11 2001 var det inte många, varken i Europa eller i Amerika, som protesterade. Med nästintill konsensus beslutade riksdagen 2002 att, som en del i en FN-styrka, skicka soldater till Afghanistan med det uttalade syftet att sköta säkerheten kring återuppbyggnaden av myndigheter i huvudstaden Kabul. Sedan dess har det hänt mycket, såväl i landet som stort och för den svenska insatsen rent specifikt. Säkerhetsläget, som 2002 såg ut att kunna förbättras, förvärras nu för varje dag som går och upproret sprider sig även rent geografiskt. Samtidigt är de svenska soldaterna inte längre en del av en FN-insats i Kabul, utan stridande för den USA-ledda NATO-insatsen i norra Afghanistan. De förändrade förutsättningarna för den svenska insatsen har knappast diskuterats och även riksdagsledamöter som röstade för det tidigare FN-uppdraget har känt sig förda bakom ljuset.

Att förleda och manipulera hemmaopinionen har visat sig vara alltmer nödvändigt när insatsen inte kan legitimeras genom att visa på reella förbättringar i Afghanistan. Även svenska soldaters dödsfall används effektivt som en del i propagandan – på så sätt att de stupade görs till martyrer för ”bygget av fred och säkerhet” eller ”kampen för flickors skolgång”. Det är också i själva efterdyningarna av dödsfallet som det svenska opinionsstödet för kriget har varit som störst – i stort sett på grund av försvarsmakten mycket skickliga PR-arbete. Att varje svensk förlust inte är mer än en meningslös tragedi, då NATO-insatsen inte har någon möjlighet att med våld åstadkomma någon långsiktig stabilisering av landet, är ingenting det talas högt om – knappt ens bland motståndarna för kriget. Försvarsmakten vet nämligen att det finns en sådan respekt för de stupade att de kan få dem att symbolisera i stort sett vad som helst – så länge det tjänar försvarets legitimeringsstrategier gällande insatsen. Få säger emot av respekt för minnet av den döda och deras efterlevande.

Än mer effektivt för legitimeringen av insatsen är de opinionsundersökningar som försvarsmakten påstår visa på lokalbefolkningens stöd för insatsen, förutom i de södra delarna där motståndet är som starkast. Problemet med dessa undersökningar är att de inte tar hänsyn till det faktum att Afghanistans invånare känner till att NATO-styrkans själva uppdrag är att få bort stödet till motståndet, med vapenmakt. I de delar av Afghanistan där NATO fortfarande har kontroll är det självklart att invånare inte vågar uttala stöd för motståndet, ens i en opinionsundersökning som säger sig garantera de svarandes anonymitet. Det alla statistiker vet är nämligen att svaranden tenderar att ge svar som de tror att forskaren/insamlaren vill se. Opinionsundersökningar på ockuperad mark säger alltså bara det ockupationsmakten vill höra.

Men varför vill försvaret försköna en insats som inte går att ”vinna”? För det första vill försvaret underlätta rekryteringen av personal som inte endast söker sig till ”krigets spänning”. För det andra är det inte helt okomplicerat att lämna internationella insatser – där exempelvis USA:s styrkor hade behövt ta över ansvaret för de områden som Sverige eventuellt skulle lämna. Försvaret, och även regeringen, är säkerligen mycket måna om att ha ett mycket nära samarbete med USA:s försvarsmakt; inte minst när en stor del av den svenska försvarsmaterielutvecklingen är nerlagd eller utsåld. Slutligen handlar insatsen om att politiker har höga militärer har lagt mycket prestige i insatsen ”för demokrati, säkerhet och flickors skolgång”. Svenska politiker och militärer, precis som deras utländska motsvarigheter, hade förlorat ansiktet för hemmaopinionen om de erkänner att kriget är ett fiasko. Frågan är dock när själva insatsen uppfattas som mer kostsam än den prestigeförlust som ett tillbakadragande hade åstadkommit – för det alla vet, men få vågar säga, är att kriget inte går att vinna.

Andra bloggar: [Jinge]

Media: [SVT1] [SVT2] [DN1] [DN2] [DN3] [DN4] [DN5] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [SvD4] [Aftonbladet1] [Aftonbladet2] [Atonbladet3] [Aftonbladet4] [Aftonbladet5] [Expressen1] [Expressen2]

Folkpartiet, de kunskapsfientliga

På svenska universitet och högskolor bedrivs spetsforskning i ämnen med syftet att öka kunskapen och/eller förståelsen för såväl vår historia som samtid. Samtidigt bedrivs pedagogisk forskning som delvis syftar till att förbättra grund- och gymnasieskolornas utbildning samt underlätta för lärares undervisande. Skolverket har i sin tur i uppgift att den kunskap som produceras i den högre utbildningen tas del av i lärandet, även på grundskole- och gymnasienivå. Samtidigt har vi en utbildningsminister, Jan Björklund, som beordrar skolverket att förbise den kunskap som finns inom den högre utbildningen för att istället satsa på en utbildningspolitik som drivs av myter, eurocentrism och populism.

Att svensk forskning och utbildning är eurocentrisk är någonting som många forskare länge diskuterat. Problemet i historie- och samhällsvetenskaperna är att vår kunskap om omvärlden blir bristfällig samtidigt som det ”egna” samhällets lyfts upp och idealiseras. Forskare kallar det här för teleologisering, där forskningen (omedvetet) syftar till att reproducera myten om att ”vårt” västerländskt demokratiska, kapitalistiska samhälle är det bästa som någonsin existerat – kanske det bästa som någonsin kommer att existera. Skolverkets föreslagna förändring i läroplanen (som ändå påtalade kristendomens föreställda särställning), som nu stoppats av Jan Björklund, syftade till att bryta denna utveckling och bredda blickarna för såväl lärare som elever. Björklund, precis som den äldre forskningen, drivs av föreställningen om att vårt samhälle är det optimala och det enda vi behöver förklara är vägen hit – vilket också går helt i linje med det högerextrema Sverigedemokraternas verklighetsbild. Utbildningsministern (och Sverigedemokraterna) har också en klar bild över vad låg till grund för vår ”överlägsna” samhällsforms – nämligen kristendomen och den kristna värdegrunden.

Att kristendomen förmodligen spelade en betydande roll för det kapitalistiska systemets uppkomst är dock svårt att förneka och påtalades först av den liberala sociologen Max Weber. Denna vinkling är värd att diskutera redan i gymnasieskolan, men problemet är att den kristendomsundervisning, som Björklund vurmar för, är totalt frånkopplad från sociologin och istället inriktad på kuriosa och kristna ritualer. Resultatet blir att religionsundervisningen reproducerar föreställningen om kristendomens överlägsenhet – bara genom att den tar större plats än andra religioner. Det går i sig att diskutera religionskunskapens (frikopplad från samhällsvetenskapen) relevans i gymnasieskolan; men om den nu ska finnas där bör eleverna kunna fördjupa sig i de livsfilosofier och religioner som de intresserar sig för – utöver en allmän genomgång av världsreligionerna som krävs för att skapa sig en förståelse för såväl omvärlden och det svenska samhället.

Om Björklund hade lämnat skolans utformning till de forskare som sitter på spetskompetensen hade vi också fått en kunskapsskola – istället för en där ordning och uppförande prioriteras över kritiskt tänkande och  där myter och föreställningar ges utrymme före pedagogisk forskning. Som det ser ut nu är utbildningsministern en av de mest kunskapsfientliga i hela regeringen – det drabbar Sveriges ungdomar och i längden kunskapsnivån i hela samhället.

Mer media på ämnet: Dagen ; Dagen 2 ; Sveriges radio ; DN ; GP ; SvD Opinion

Uppdatering: Vänsterpartiet belyser nu religionskunskapens bristande relevans i grund- och gymnasieskolan. Därför vill de nu lägga ner ämnet och integrera de relevanta delarna i historie- och samhällskunskapen.