Att definiera krisen

De liberalkonservativa regeringarna, vilka styr i merparten av Europas länder, har under de senaste veckorna tvingats reagera mot två kriser vilka dominerat det västeuropeiska medielandskapet. Gällande båda kriserna har högern försökt förkasta den politiska grundproblematiken – och om detta misslyckats har de försökt definiera de politiska orsakerna på ett fördelaktigt sätt. Detta gäller såväl terrordådet i Norge som upploppen i Storbritannien – två händelseförlopp vilka kan ses som resultatet av de sociala konflikter vilka eskalerats när högern vunnit mark.

Den norska höger-terroristen Anders Behring Breivik dåd tvingade högern att ta två underordnade konflikter. Den första definieringskonflikten gällde huruvida terrordådet skulle klassas som rent dårskap alternativt om det skulle ses som politiskt motiverat. Försök att avpolitisera dådet som ”en dåres verk” gjordes – man var svårt att hävda, inte minst på grund av att terroristens manifest explicitgjort de politiska motiven till den milda grad att de inte kunde bortses från. Terroristens manifest passade också väl in i mediedramaturgin, där terrordådet skulle kom att uppta i princip allt medieutrymme. Försöket att avpolitisera dådet var alltså dömt att misslyckas, inte minst på grund av terroristens eget PR-tänkande och hans egen vilja att få dådet att framstå som politiskt.

Alternativet blev istället att definiera det politiska motivet som politiskt ofarligt för den liberalkonservativa högern. Här försöker makthavare fortfarande att definiera det politiska motivet i terroristens handlande som en del i en extremism som i sin själva natur utgör liberalkonservatismens antites. Grundkonceptet är definitionen av en liberalkonservatism som aldrig kan vara extrem. Den svenska regeringen formulerade detta tämligen väl då de definierade den svenska (våldsbejakande)extremismen som antingen vänsterextrem, islamistisk eller tillhörande vit-maktmiljön. På så sätt definierades extremismen som antingen explicit antagonistisk till högern alternativt skild från den politiska skalan. I detta sätt att formulera sig är högerextremismen en implicit omöjlighet. Extremism reduceras till ett meningslöst begrepp vilket högern kan använda som ett sätt att (re)konstruera förställningen av högern som antiextrem. Det är dock anmärkningsvärt att högern väljer att inte analysera den högerpolitiska terrorismen bara därför att de kortsiktigt hoppas hävda sig egen politiska position.

Att den norska terroristen inte kan definieras inom någon av dessa extremismkategorier blir istället en uppgift för den breda vänstern att hävda i mediedebatten. Som många debattörer tidigare tydliggjort hämtade Breivik näring inom den antimuslimska högerextremismen, en högerextremism som blivit politisk normalitet inom flertalet av Europas länder – inte minst i Norge. Att etablera den analysen som medial sanning är dock svårare, inte minst då Europas säkerhetstjänster bidrar till den högerpolitiserade extremismdefinitionen. Ett paradoxalt resultat av det högerextrema terrordådet kan alltså vara att den vänster som högern klassar som extrem kommer att sättas under än större press på grund av det högerextrema terrordådet.

Den andra kris som nu uppehållit media den som är sprungen ur upploppen i Storbritannien. Om mediedramaturgin gällande de norska terrordåden gick väl ihop med att detaljstudera terroristens politiska motiv är läget i Storbritannien det motsatta. Det är inte svårt att konstatera att upploppen sker i ett av Europas striktaste klassamhällen mitt under en period av ekonomisk kris och nedskärningar riktade mot låginkomsttagare. Det faktum att Londonpolisen, likt många andra europeiska storstadspoliser, har en historia av rasism är också något som måste tas i beaktande. Upploppens själva utlösare, det som beskrivits som en polisavrättning av en lokal småbarnsförälder, borde medföra att polisbrutalitetens roll som orsaken till social frustration tas på allvar. Detta är dock ingenting som är självklart. Trots att rad politiska omständigheter kan sättas i direkt förbindelse till själva upploppen är det inte troligt att de kommer tas på allvar. De politiska orsakerna har dock blivit en fråga för diskussion bland brittiska journalister och politiker.  Dock inte huruvida vilka orsaker som är de betygande – utan om dessa orsaker skall få diskuteras överhuvudtaget. Att media endast diskuterar förorterna vid upploppssituationer tydliggör i sin tur att mediedramaturgin i sig skapar den frustration som ligger till grund för delar av kravallerna.

Det brittiska medielandskapet är i förhållande till Sverige explicit politiserat. Högerpolitiker, starkt uppbackade av sina respektive tidningar, gör gällande att upploppen drivs av bortskämda, fullständigt apolitiska avskum. De som försöker diskutera oroligheternas bakomliggande faktorer anklagas för att stödja upploppen, för att bortförklara dess orsaker. Gällande upploppen finns det inga politiskt manifest som kan analyseras av media och den svaga vänstern har inte heller kunnat kanalisera allmänhetens ilska. Upploppens till synes urskillningslösa konsekvenser är också inom mediedramaturgin svåra att förklara. Istället rullar bilder på brinnande affärer och samma meningslösa fördömanden upprepas på BBC och i borgerlig media. Istället för att konstatera hur den brittiska Torries-regeringen under en mycket kort tidsperiod lyckats eskalera sociala konflikter klarar sig den konservativa regeringen med frågor om varför den skurit ner på polisbudgeten. I ett medielandskap där de rimliga frågorna förkastas och förlöjligas har progressiva politiker inget annat alternativ – då de inte äger debatten.

I båda fallen  har vänsterns svaga positioner, såväl i samhället som stort som i den specifika mediedebatten, lett till problem. Att snabbt kunna få problemformuleringsprivilegium i en politisk kris, i synnerhet i en kris skapad av högern, är en nödvändighet. Dessa två händelseförlopp har dock visat att vänstern för tillfället är så svag att den inte alltid vågar hävda sina egna analyser.

 [Bauman i SvD] [SvD1] [SvD2] [Expressen]

Skuld och extremism

Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.

Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden.  Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.

Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch,  Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.

Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.

[AB1] [AB2] [DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [SvD2] [SVT1]

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya

 

SDU – med rötter i nazismen

Sverigedemokraternas historia, som gjort att inte ens Danskt Folkeparti har velat associeras med dem, liknar inget annat riksdagspartis. När Expressen ägnat många uppslag åt den så kallade Tobleroneaffären har de helt glömt bort att sverigedemokratiska toppkandidater på nittiotalet och framåt var inblandade i organiserad nazism och politisk terrorism. Sverigedemokratisk ungdom, som använts som språngbräda in i partiet för såväl Jimmie Åkesson som Erik Almqvist har om möjligt en än mer kontroversiell historia än sitt moderparti och den är värd att studera närmare. Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildades 1993 och har sedan dess haft fem förbundsordförande. För att skapa sig en bild av Sverigedemokraternas partiorganisation är det intressant att studera dessa personer närmare – vad gör de idag? Som vi ska se har flera lämnat Sverigedemokraterna, men alla utom en är aktiva i den högerextrema och nazistiska rörelsen.

Äldre SDU-affisch

1993-1994 leddes Sverigedemokratisk ungdom (SDU) av Robert Vesterlund och under dessa år kännetecknades ungdomsförbundet av sin utpräglade och militanta högerradikalism.  När Vesterlund, i augusti 1993, greps med en skarpladdad handgranat i närheten av Gudrun Schyman, gick det inte längre att förneka organisationens sammanblandning med den militanta nynazismen, som då var på  stark frammarsch i Sverige. Efter sin tid i SDU har Vesterlund dömds för en rad vålds- och narkotikabrott och han figurerade också i utredning för mordet av fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Vesterlund är idag chef för den nazistiska nättidskriften Info 14, vars verksamhet framförallt består i att hänga ut antirasister och vänsteraktivister. Info 14 var under valrörelsen försiktigt positiva till Sverigedemokraterna.

Kaoset i SDU, som delvis orsakats av organisationens militans, ledde till att förbundet inte kom på fötter förens 1998 och då under ledning av Jimmy Windeskog. Till skillnad från Vesterlund gjorde Windeskog efter att han lämnat SDU år 2000 fortsatt karriär i Sverigedemokraterna och blev 2002 invald i kommunfullmäktige i Trollhättan, samtidigt som han blev ansvarig för partiets kommunpolitik. Den förre ordföranden blev dock snabbt kontroversiell i partiet sedan han gjort rasistiska uttalanden riktade mot en partikollegas adoptivbarn samt anklagats för att ha gjort ”Hitler-hälsning” på en sverigedemokratisk tillställning. 2006 dömdes också Windeskog för snatteri och lämnade snart därpå SD för Nationaldemokraterna – ett parti som enligt Sverigedemokraterna har kopplingar till nynazismen.

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och föredetta ordförande för SDU

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och ordförande för SDU 2000-2005

Windeskog efterträddes på SDU-ordförandeposten år 2000 av Jimmie Åkesson, en person som på inga sätt var lika kontroversiell som sina två företrädare. Detta trots att Åkesson gått med i partiet redan 1995 – när partiets högerextremism och  nazistkopplingar inte gick att dölja. Åkesson använde sin position i ungdomsförbundet som en språngbräda till partitoppen – och gick 2005 från att vara SDU-ordförande till att bli ledare för hela det sverigedemokratiska partiet.  Språnget visar också att ungdomsförbundet kom att få en (potentiellt) mycket stark position i partiet, även om förklaringarna till Åkessons snabba karriär är mångbottnad.

När Åkesson lämnade SDU ersattes han 2005 av den mer anonyme Martin Kinnunen som för den intresserade allmänheten var en okänd person. Detta förändrades 2007 då det rapporterades att okända män, utpekade som antifascister, hade brutit sig in i Kinnunens bostad och bundit fast hans sambo med tejp. Polisen satte in stora resurser på att hitta gärningsmännen och fallet fick stor uppmärksamhet i media – men varken vittnen eller gärningsmän hittades. Polisens tekniker hittade inte heller tecken på varken inbrott eller våld samtidigt som sambon lämnat motstridiga uppgifter. Förmodligen var hela historien påhittad, vilket är intressant på så sätt att två av de mest uppmärksammade attackerna på sverigedemokrater inte kunnat bevisas.  Kinnunen sparkades kort efter händelserna från ungdomsförbundet och gömdes undan på en administrativ post inom partiet. Kinnunen har idag ingen formell position i SD och han ställde inte heller upp i 2010 års allmänna val.

SDU-ordförandepostens plötsliga vakans utnyttjades effektivt av SDU:s viceordförande Erik Almqvist, som 2007 tog över rodret för organisationen. Kinnunens plötsliga avhopp/avsked kan också ha varit ett resultat av maktspel inom partiet, då Almqvist länge rört sig i SD:s innersta krets utan en formell topposition. Precis som Åkesson använde också Almqvist sin nyvunna post som en språngbräda in i den absoluta partitoppen – vilket stärker teorin om att Kinnunens avsked kan ha varit ett sätt för partiet att bereda väg för Almqvist. Inför årets riksdagsval befäste Almqvists sin position i SD-hierarkin och han placerades på plats 11 på partiets riksdagslista. Men som flertalet av sina företrädare var inte heller Almqvist var okontroversiell på sin ordförandepost och i början av 2009 blev han påkommen av en SR-journalist med att sjunga nazistiska sånger.  Journalisten blev under tumultartade former av med sin utrustning till sverigedemokraterna och Erik Almqvist, med flera, misstänktes efter händelserna för rån, men utredningen lades ner trots stark bevisning. Almqvist blev invald i riksdagen för Sverigedemokraterna och arbetar förutom det som presstalesman för partiet samtidigt som han sitter kvar som ungdomsförbundsordförande.

En sammanställning visar att exakt hälften av SDU:s tidigare ordförande kom att organisera sig i den nazistiska rörelsen och flertalet har varit inblandade i kontroversiella brottsutredningar. Ändå har ungdomsförbundet snarare använts som en språngbräda in i partiet än som en plats att gömma undan kontroversiella medlemmar. Är det ovan beskrivna då bara exempel på en historia som Sverigedemokraterna lämnat bakom sig? Svaret är nej: förutom att flera toppersoner (exempelvis partisekreterare Björn Söder) gick med i partiet när det leddes av nynazister visar också genomgången av SDU-ledarna att de fortfarande är inblandade i kontroverser som hade varit förödande för personer i de andra riksdagspartierna. Men Sverigedemokraterna, som nu är inblandade i riksdagens maktspel, döms efter en helt annan måttstock.

Uppdatering: Det är lyckligt att fackförbunden fortfarande markerar mot Sverigedemokraterna genom att öppna upp för uteslutningsärenden mot partiets företrädare. SD kan inte komma runt sin nazistiska (samtids)historia samtidigt som partiets politik syftar till att splittra det arbetarkollektiv som LO representerar. Med detta i åtanke är det också förståeligt att Socialdemokraterna drar sig från att hamna i situationer där de kan få stöd av Sverigedemokraterna.

Vidare läsning:

Läs gärna denna debattartikel om hur mytbildning om integrationsdebatten gynnat Sverigedemokraterna.

Tidningen Arbetarens genomgång av Robert Vesterlunds kriminella historia.

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: ”@vpressfeldt ”Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: ”Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten ”fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: ”Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.

Sverigedemokraternas kluvna tunga

Sverigedemokraterna gör allt för att släta ut sitt problematiska förflutna, men partiets ideologiska rötter gör sig regelbundet påminda genom såväl kvinnofientliga som rasistiska uttalanden. Det intressanta är att partiet både tjänar och förlorar på den radikala högernationalistiska retoriken – på så sätt att den lockar en helt annan grupp väljare än det mer överslätade budskap som vi blivit vana vid att se i media. Därför är det intressant att se hur Sverigedemokraterna hanterat historien kring sin valfilm där den ”censurerade” TV4-versionen riktas mot en målgrupp som lockas av partiets underdog-status samtidigt som den ”riktiga” versionen som finns att hitta på internet tilltalar en mer högerradikal sympatisörsgrupp.

Denna tudelning av propagandan är utan tvivel genomtänkt och av allt att döma räknade Sverigedemokraterna med att bli stoppade av TV4 – just för att kunna spela på sin martyrroll men samtidigt kunna tilltala sina högerradikala sympatisörer på internet. Att hålla ”internetsympatisörerna” nöjda är viktigt då de utför en stor del av partiets valarbete på just internet, vilken utgörs av propaganda på exempelvis Youtube och tidningarnas kommentarsfält. Vad som däremot inte gynnar partiet är när grovt rasistiska påståenden, som vanligtvis hörs bland SD:s högerradikala internetsympatisörer, också kommer ut i media – vilket blev fallet idag. Sverigedemokraterna använder alltså två olika former av propagandastrategier som är riktade gentemot två olika sympatisörsgrupper – och partiets image drabbas när det högerradikala materialet når ut till de forum som var menat för martyrrollen.

Uppdatering: Sverigedemokraterna meddelar nu att företrädaren bakom det grovt rasistiska blogginlägget, Per TK Wahlberg, avgår frivilligt. Det intressanta är att media måste uppmärksamma rasismen inom partiet innan den anses vara ett problem. Personer som inte ens tar avstånd från sitt nazistiska förflutna forsätter också att verka inom Sverigedemokraterna. Partiets ledande företrädare i Filipstad, Levi Klausen, menar exempelvis att skillnaden mellan nazism och Sverigedemokraterna  endast är taktisk. 

Uppdatering 2: Torbjörn Jerlerup har sammanställt en läsvärd genomgång av exempel på sverigedemokratiska gräsrotsaktivisters verksamhet på internet. Exemplen visar hur sverigedemokrater konsekvent använder sig av en tydligt rasistisk retorik – helt i linje med partiets historiska högerradikalism och nazistiska rötter. Varför granskar inte media Sverigedemokraternas kampanjarbete på internet?

Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har ännu en gång befunnit sig i (de sociala) mediernas blickfång efter partiets så kallade ”våldtäktsundersökning” och mer nyligen: den kontroversiella valfilmen. Intressant nog har kvinnor hamnat i fokus i båda dessa historier. Partiet har ett intressant förhållningssätt till gruppen (och begreppet) kvinnor som är värt att studera närmare.

Mest påtagligt är att Sverigedemokraterna som parti har oerhört få kvinnliga representanter samtidigt som partiets sympatisörer till oproportionerligt stor del är män. Låt oss säga att Sverigedemokraterna får 16 (4,6 %) riksdagsplatser efter valet; då skulle endast två av dessa tilldelas kvinnor. Totalt sett är endast 17 av partiets 63 riksdagskandidater just kvinnor och de få kvinnor som finns med på partiets valsedel till riksdagen placeras så långt ner att de i praktiken inte är valbara.

Ändå väljer Sverigedemokraterna att låta kvinnor inta en central roll i partiets retorik och propaganda, vilket märktes tydligt i den så kallade ”våldtäktsundersökningen” som släpptes för några dagar sedan. I denna ”undersökning” (vars fel och brister jag inte kommer diskutera närmare) gör sig Sverigedemokraterna, ett parti som representerar och representeras av till största delen män, till språkrör för våldtagna kvinnor. Denna absurditet, som i sig har setts som ett övergrepp mot de våldtagna kvinnorna, uppmärksammades bland annat i Expressen.

Det väsentliga i Sverigedemokraternas våldtäktsundersökning är att kvinnor representeras som oförmögna att tala för sig själva – samtidigt som de framställs stå under ett hot från utländska män. Liknande retorik har länge används i rasistiska strömningar, inte minst när Europas våld mot dess kolonier under arton- och nittonhundratalen skulle försvaras och förklaras. Då var mottot ”vita män skyddar bruna kvinnor från bruna män” i Sverigedemokraternas fall; ”vita män skyddar vita kvinnor från bruna män”.

Sverigedemokraters förhållningssätt till våldtäkter är dock inte på något sätt konsekvent. I en nyligen uppmärksammad våldtäktsanmälan hänger den till Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Fria nyheter ut den kvinnliga våldtäktsanmälaren med namn och bild och menar att kvinnans engagemang som socialdemokrat och feminist kraftigt talar emot hennes trovärdighet som anmälare. För att ha trovärdighet som våldtäktsanmälare hos Sverigedemokraterna tycks det alltså vara bäst att vara en kvinna utan vidare samhällsengagemang och åsikter. ”Vita män skyddar vita män från vita kvinnor.”

Här blir det tydligt att våldtäkt bara är ett problem för Sverigedemokraterna om den utförs av en viss sorts män mot en viss sorts kvinnor. Våldtäkter är alltså bara intressanta att diskutera om de stärker partiets förutfattade bild av invandrare och om så inte är fallet går det lika bra att hänga ut och smutskasta våldtäktsanmälare, speciellt om de är partiets meningsmotståndare.

Även i Sverigedemokraternas kontroversiella valfilm kom kvinnor att hamna i centrum, i det här fallet en scenografiskt upplyst, äldre kvinna i kontrast mot en mörk, ansiktslös ”hord” av invandrarkvinnor försedda med barnvagnar. Denna kontrast mellan ett ljust ansikte och ett ansiktslöst mörker användes genomgående i den nazistiska propagandan under trettio- och fyrtiotalen och har kommit att bli typisk för den europeiska extremhögerns propaganda. Just därför var det något förvånande att Sverigedemokraterna, som försökt distansera sig från sin historia, återgick till ett mer klassisk högerextremt bildspråk. Valfilmen visar också hur flexibel representationen av ”kvinnan” är i Sverigedemokraternas propaganda då hon både kan representera det som måste skyddas men också det som hotar i mörkret. De ansiktslösa kvinnornas ”hot” (mot den svenska rasen/kulturen) gestaltas genom deras (representerade) roll som barnaföderskor. I sammanhanget måste det påpekas att Sverigedemokraterna traditionellt sett velat främja ett ökat barnafödande – men endast av ”rätt sorts barn”. En liknande retorik används också genomgående inom den rent nazistiska högerrörelsen där Sverigedemokraterna som parti, och även många sverigedemokrater, har sina rötter. ”Vita män skyddar vita kvinnor från bruna kvinnor”.

Således framträder en bild där kvinnan för Sverigedemokraterna bara har en funktion att fylla: som ett tyst objekt med syftet att förstärka partiets kvinno- och invandrarfientliga världssyn. För att uppnå denna bild har partiet kommit fram till att det är bäst att kvinnor är passiva och tysta – så att partiets män kan tala i deras ställe.