När de borgerliga väljer S framtid

Mona Sahlin var under valrörelsen ett av högerns tydligaste hatobjekt. Det upprepades att hon var en retorisk katastrof, att hon var okarismatisk, att hon var en gammal Tobleronefifflare, att hon stod för en ålderdomlig och skadlig politik – ja listan kan göras lång. Men den 23 september 2010 byttes tongångarna helt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i demokratisk historia och de borgerliga ledarsidorna – ja hennes politiska motståndare – stämde upp i kör för att hylla henne. Hon blev en ”modig ledare” och tidigare tal om att hon skulle ha varit verklighetsfrånvänd (vilket alla som motsätter sig borgerlig politik måste vara) vändes på sitt huvud. Nu framställs hon  istället som en av Socialdemokraternas mest verklighetsförankrade politiker och alla gamla skandaler är inte bara förlåtna – utan också bortglömda.

Det var inte endast Sahlin som omvärderades i media. Även Thomas Östros och övriga i Sahlins innersta krets kom att framställas mer positivt i såväl nyhetsrapportering som på de borgerliga ledarsidorna. Nu handlade det inte längre om att vinna ett riksdagsval – det som skulle säkras var Sveriges största politiska partis idépolitiska utveckling. Även i opposition påverkar Socialdemokraterna, på grund av sin storlek, hela samhällets debattklimat. Därför anses en socialdemokrati som inte kritiserar det centrala i Alliansens politik: skattesänkningar, utförsäljningar och privatiseringar, med all rätt vara mycket lättare att ha att göra med, än en som till och med är beredd att kritisera sin egen historia för att kunna utgöra en mer trovärdig regeringsmotståndare.

När socialdemokraterna nu ska välja en ny partiledning har hela den borgerliga pressen (framförallt representerad av SvD:s och DN:s ledarsidor) gett sig in i kampen. De partiledare som förespråkas och lyfts fram (märkligt nog även av Aftonbladet) är de som tillhör den gamla socialdemokratiska maktelitens själva kärna: framförallt Thomas Östros, Per Nuder, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg. De är alla politiker som ligger långt till höger inom socialdemokratin och de är politiker som fram tills nästa valrörelse kommer stå för en ofarlig regeringskritik – och i valet 2014 skulle ingen anse det lönt att rösta på dem på grund av deras stora likheter med regeringen. För vem skulle välja en Thomas Östros framför en Anders Borg – om den enda skillnaden var ansiktet på politiken?

Socialdemokraternas största problem de två senater valen har varit deras problem med att nå ut i media. Problemet har delvis varit självförvållat, då man valt att lägga ner sin partipress eller helt enkelt sälja den till sina politiska motståndare. Dock hade en karismatisk och färgstark partiledare, med förmågan att komma med egna skarpa analyser, lättare kunnat bryta igenom medias likriktning. Exempelvis har Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kunnat nå ut via egna kanaler samtidigt som Damberg och Östros delvis varit beroende av journalisters och borgerliga ledarskribenters subjektiva gillande. Den välviljan försvinner i god tid före nästa valrörelse – var så säker på det.

[DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [AB1] [Expressen]

S-förnyelse kan leda åt vänster

Det socialdemokratiska partiet upplever nu en kris och alla talar nu om en nödvändig förändringsprocess. Trots att media och borgerliga recensenter hoppas på en kraftig högerförflyttning är partiets enda hopp att socialdemokrater blickar åt ett annat håll.

Såväl inom det socialdemokratiska partiet som i media upprepas kraven på en förnyelseprocess av det socialdemokratiska partiet. Alla är överens om att en förnyelse eller politisk förändring är nödvändig: men i  sammanhanget syftar media, när de skriver om ”förnyelse” framförallt på vad som lättast skulle kunna beskrivas som en högerförflyttning av partiet. Den tänkta innebörden är att politiker inte längre skall koncentrera sig på de massiva sociala orättvisor och löneskillnader som fortfarande präglar samhället – utan istället fokusera på en skattesänkningspolitik som alla vet ökar de sociala klyftorna. De som använder förnyelsebegreppet har alltså en agenda – och det är samma agenda som drivits av den socialdemokratiska partihögern, vilken är full av makthungriga karriärister som lika gärna kunde vara medlemmar i moderaterna, i över 20 år. Att den enda förnyelsen som diskuteras är en potentiell högerförflyttning kan delvis vara ett resultat av att eftervalsdebatten fördes i borgerlig media (i brist på egen) – med borgerliga ledarsidor och framflyttade högersossar som Lotta Gröning som recensenter.

Förutom att hela den socialdemokratiska grunden, tanken om att partiet skall motverka sociala (klass)orättvisor, är problemet är att den svenska ”politiska mitten” redan befästs av de borgerliga partierna. Om Socialdemokraterna mot all förmodan, och till personer som Thomas Östros och Ilija Batljan glädje, väljer att rakt av kopiera nya moderaternas politik kommer de ändå falla på att Reinfeldt anses vara en mer trovärdig politiker än vad socialdemokraterna just nu kan vaska fram. Då Göran Persson effektivt rensade ut alla starka socialdemokrater ur ledningen saknas alltså nu lämpliga ledarkandidater och då behövs en massrörelse som driver partiet bakifrån. Denna massrörelse kan endast byggas som en del i kampen mot sociala orättvisor utifrån tjugohundratalets komplicerade samhällskontext. Att personer som Thomas Östros, Ilja Baljan, Mikael Damberg, med stöd av ledarfixerade statsvetare som Jenny Madestam, redan formulerat krav som går stick i stäv med denna nödvändiga förnyelse bör diskvalificera dem som potentiella partiledare, och Madestam som statsvetare. Förhoppningsvis förstår de starka socialdemokratiska partidistrikten att partiet inte bör sträva efter att bli en blek kopia av nya moderaterna.

Viktigast är att den socialdemokratiska har vänstern vind i seglen – efter att de fått bort en av högerns starkaste företrädare – Mona Sahlin.

[DN] [DN2] [Sydsvenskan] [SvD Debatt] [Expressen]

Varför högern går extremhögerns ärenden

Manifestationer där tiotusentals människor samlats för att markera mot högerextremism och rasism beskrivs som våldsmöten när den allt mer aggressiva högern går på offensiv i kölvattnet av Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar. Högerns strategi, som varit tydlig i flera månader, är att sakta omfamna det högerextrema Sverigedemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet, den socialdemokratiska vänstern och det rödgröna samarbetet demoniseras. Detta görs med paradoxala utspel och PR-knep som sällan skådats i svensk, politisk, modern historia.

Den svenska politiska debatten har på bara ett par veckor förändrats tämligen radikalt genom att den tagit ett par ordentliga kliv åt höger. Situationen har inte minst skapats av det mycket svaga valresultatet för Socialdemokraterna samtidigt som två högerpartier blivit stärkta och därmed kunnat ta större utrymme i det offentliga och mediala utrymmet. Högerdebattörer och borgerliga politiker utnyttjar situationen genom att med olika utspel försöka demonisera framförallt Vänsterpartiet och dess partiledare Lars Ohly – men också det antirasistiska engagemang som kommit i gång i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

I motsats till högerns omfamnande av extremhögern har tiotusentals människor de senaste veckorna samlats runt om i Sverige för att markera mot (Sverigedemokraternas) rasism och främlingsfientlighet. När biskopen Eva Brunne, i sin predikan vid riksdagens öppnande, hänvisade till dessa antirasistiska samlingar och markerade mot rasism stormade flertalet av de närvarande Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, ut ur kyrkan. Reflexivt tog även borgerliga representanter avstånd från Sverigedemokraternas agerande, då dessa bröt mot god sed i kyrkan och i kungens närvaro etc., etc. När den värsta upprördheten lagt sig har dock flera borgerliga debattörer och politiker valt att kritisera biskopens predikan, med motiveringen att den hänvisat till vänsterextrema manifestationer och våld mot Sverigedemokraterna. Högerdebattören Dick Erixon skriver bland annat:

”Det råder ingen tvekan om att biskopen gav tummen upp åt de vänsterextremister som misshandlar sverigedemokrater och saboterar deras möten med stenkastning.” [2010-10-07]

Anklagelserna är självklart absurda, då demonstrationerna runt om i landet anordnats av såväl Ungmoderater som personer från Vänsterpartiets ungdomsförbund och samlat tiotusentals personer. Dessutom har demonstrationerna varit fredliga, men anklagelserna, som bygger på rena lögner och samtidigt demoniserar hela det folkliga engagemang mot extremhögern som väckts, tjänar syftet att demonisera Vänsterpartiet och all (vänster)kritik mot Sverigedemokraterna som inte tjänar högerns syften. Högern har också blivit provocerad av att flera demonstranter menat att främlingsfientligheten växter på grund av den borgerliga politik som lett till ökat utanförskap och större klassklyftor. Högern har därför inget egentligt intresse av att bemöta Sverigedemokraterna, som gynnas av att de får sin absurda förklaring av verkligheten bekräftad av högerdebattörerna. Tvärt om har borgerligheten i Sverigedemokraterna hittat en allierad i kampen mot det kommunistiska spöket – och i längden även socialdemokratin.

Syftet med att anamma Sverigedemokraternas och extremhögerns världsbild och problemformuleringar (även om de ibland diskuterar andra  mer ”moderata” lösningar) är alltså framförallt att försvaga vänstern. Detta är en situation som kommit att prägla hela Europa – och för att samhället inte helt ska uppslukas av högerextrema tolkningar måste vänstern ännu en gång komma med problemformuleringar som präglar hela samhällsdebatten. Bara så kan extremhögern marginaliseras.

Mer på samma ämne: Dror Feiler ; Gunnar Westin ; Roya

 

SDU – med rötter i nazismen

Sverigedemokraternas historia, som gjort att inte ens Danskt Folkeparti har velat associeras med dem, liknar inget annat riksdagspartis. När Expressen ägnat många uppslag åt den så kallade Tobleroneaffären har de helt glömt bort att sverigedemokratiska toppkandidater på nittiotalet och framåt var inblandade i organiserad nazism och politisk terrorism. Sverigedemokratisk ungdom, som använts som språngbräda in i partiet för såväl Jimmie Åkesson som Erik Almqvist har om möjligt en än mer kontroversiell historia än sitt moderparti och den är värd att studera närmare. Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildades 1993 och har sedan dess haft fem förbundsordförande. För att skapa sig en bild av Sverigedemokraternas partiorganisation är det intressant att studera dessa personer närmare – vad gör de idag? Som vi ska se har flera lämnat Sverigedemokraterna, men alla utom en är aktiva i den högerextrema och nazistiska rörelsen.

Äldre SDU-affisch

1993-1994 leddes Sverigedemokratisk ungdom (SDU) av Robert Vesterlund och under dessa år kännetecknades ungdomsförbundet av sin utpräglade och militanta högerradikalism.  När Vesterlund, i augusti 1993, greps med en skarpladdad handgranat i närheten av Gudrun Schyman, gick det inte längre att förneka organisationens sammanblandning med den militanta nynazismen, som då var på  stark frammarsch i Sverige. Efter sin tid i SDU har Vesterlund dömds för en rad vålds- och narkotikabrott och han figurerade också i utredning för mordet av fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Vesterlund är idag chef för den nazistiska nättidskriften Info 14, vars verksamhet framförallt består i att hänga ut antirasister och vänsteraktivister. Info 14 var under valrörelsen försiktigt positiva till Sverigedemokraterna.

Kaoset i SDU, som delvis orsakats av organisationens militans, ledde till att förbundet inte kom på fötter förens 1998 och då under ledning av Jimmy Windeskog. Till skillnad från Vesterlund gjorde Windeskog efter att han lämnat SDU år 2000 fortsatt karriär i Sverigedemokraterna och blev 2002 invald i kommunfullmäktige i Trollhättan, samtidigt som han blev ansvarig för partiets kommunpolitik. Den förre ordföranden blev dock snabbt kontroversiell i partiet sedan han gjort rasistiska uttalanden riktade mot en partikollegas adoptivbarn samt anklagats för att ha gjort ”Hitler-hälsning” på en sverigedemokratisk tillställning. 2006 dömdes också Windeskog för snatteri och lämnade snart därpå SD för Nationaldemokraterna – ett parti som enligt Sverigedemokraterna har kopplingar till nynazismen.

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och föredetta ordförande för SDU

Jimmie Åkesson, SD-ordförande och ordförande för SDU 2000-2005

Windeskog efterträddes på SDU-ordförandeposten år 2000 av Jimmie Åkesson, en person som på inga sätt var lika kontroversiell som sina två företrädare. Detta trots att Åkesson gått med i partiet redan 1995 – när partiets högerextremism och  nazistkopplingar inte gick att dölja. Åkesson använde sin position i ungdomsförbundet som en språngbräda till partitoppen – och gick 2005 från att vara SDU-ordförande till att bli ledare för hela det sverigedemokratiska partiet.  Språnget visar också att ungdomsförbundet kom att få en (potentiellt) mycket stark position i partiet, även om förklaringarna till Åkessons snabba karriär är mångbottnad.

När Åkesson lämnade SDU ersattes han 2005 av den mer anonyme Martin Kinnunen som för den intresserade allmänheten var en okänd person. Detta förändrades 2007 då det rapporterades att okända män, utpekade som antifascister, hade brutit sig in i Kinnunens bostad och bundit fast hans sambo med tejp. Polisen satte in stora resurser på att hitta gärningsmännen och fallet fick stor uppmärksamhet i media – men varken vittnen eller gärningsmän hittades. Polisens tekniker hittade inte heller tecken på varken inbrott eller våld samtidigt som sambon lämnat motstridiga uppgifter. Förmodligen var hela historien påhittad, vilket är intressant på så sätt att två av de mest uppmärksammade attackerna på sverigedemokrater inte kunnat bevisas.  Kinnunen sparkades kort efter händelserna från ungdomsförbundet och gömdes undan på en administrativ post inom partiet. Kinnunen har idag ingen formell position i SD och han ställde inte heller upp i 2010 års allmänna val.

SDU-ordförandepostens plötsliga vakans utnyttjades effektivt av SDU:s viceordförande Erik Almqvist, som 2007 tog över rodret för organisationen. Kinnunens plötsliga avhopp/avsked kan också ha varit ett resultat av maktspel inom partiet, då Almqvist länge rört sig i SD:s innersta krets utan en formell topposition. Precis som Åkesson använde också Almqvist sin nyvunna post som en språngbräda in i den absoluta partitoppen – vilket stärker teorin om att Kinnunens avsked kan ha varit ett sätt för partiet att bereda väg för Almqvist. Inför årets riksdagsval befäste Almqvists sin position i SD-hierarkin och han placerades på plats 11 på partiets riksdagslista. Men som flertalet av sina företrädare var inte heller Almqvist var okontroversiell på sin ordförandepost och i början av 2009 blev han påkommen av en SR-journalist med att sjunga nazistiska sånger.  Journalisten blev under tumultartade former av med sin utrustning till sverigedemokraterna och Erik Almqvist, med flera, misstänktes efter händelserna för rån, men utredningen lades ner trots stark bevisning. Almqvist blev invald i riksdagen för Sverigedemokraterna och arbetar förutom det som presstalesman för partiet samtidigt som han sitter kvar som ungdomsförbundsordförande.

En sammanställning visar att exakt hälften av SDU:s tidigare ordförande kom att organisera sig i den nazistiska rörelsen och flertalet har varit inblandade i kontroversiella brottsutredningar. Ändå har ungdomsförbundet snarare använts som en språngbräda in i partiet än som en plats att gömma undan kontroversiella medlemmar. Är det ovan beskrivna då bara exempel på en historia som Sverigedemokraterna lämnat bakom sig? Svaret är nej: förutom att flera toppersoner (exempelvis partisekreterare Björn Söder) gick med i partiet när det leddes av nynazister visar också genomgången av SDU-ledarna att de fortfarande är inblandade i kontroverser som hade varit förödande för personer i de andra riksdagspartierna. Men Sverigedemokraterna, som nu är inblandade i riksdagens maktspel, döms efter en helt annan måttstock.

Uppdatering: Det är lyckligt att fackförbunden fortfarande markerar mot Sverigedemokraterna genom att öppna upp för uteslutningsärenden mot partiets företrädare. SD kan inte komma runt sin nazistiska (samtids)historia samtidigt som partiets politik syftar till att splittra det arbetarkollektiv som LO representerar. Med detta i åtanke är det också förståeligt att Socialdemokraterna drar sig från att hamna i situationer där de kan få stöd av Sverigedemokraterna.

Vidare läsning:

Läs gärna denna debattartikel om hur mytbildning om integrationsdebatten gynnat Sverigedemokraterna.

Tidningen Arbetarens genomgång av Robert Vesterlunds kriminella historia.

Det kvinnofattiga Sverigedemokraterna

Av allt att döma får Sverigedemokraterna 5,7 procent i riksdagsvalet och besätter därmed 20 riksdagsplatser, varav 17 tillfaller män. Detta betyder att endast 15 procent av partiets riksdagskandidater kommer vara kvinnor, vilket är låga siffror även om de sätts in i en global eller till och med muslimsk kontext. Den relativa andelen kvinnor i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är lägre än i följande länders parlament: Afghanistan (27,3), Kirgizistan (25,6) Irak (25,2), Förenade Arabemiraten (22,5), Pakistan (22,2), Kazakstan (17,8) och så vidare. På många sätt företräder också Sverigedemokraterna en kvinnosyn som är vanligare i mellanöstern än i Europa. Det ska därför bli intressant att följa Sverigedemokraternas ”kvinnopolitik” och se de om de kan beröra något annat än kvinnors klädsel.

Att få in tre kvinnor i riksdagen var inte heller problemlöst för partiet, då exempelvis Carina Herrstedt fick inta valbar plats trots två förtalsdomar. Tyvärr är Sverigedemokraternas kvinnosyn något som kommit i skymundan när media varit upptagna med att etablera partiets martyrroll. Jag ämnar med det att göra en närmare granskning av hur partiet använder kvinnor i sin retorik och hur kvinnor framträder i partiets partiprogram inom en snar framtid.

Läs också: Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

De dolda budskapen

När dags- och kvällstidningar är upptagna med att diskutera opinionsundersökningar har de rödgröna svårt att nå ut – men moderaterna propagerar i helt andra forum. I kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar kan partiet och dess företrädare stå oemotsagda – och deras politik presenteras utan granskning.

Årets valrörelse är märklig på så sätt att de politiska sakfrågorna och ideologierna kommit i skymundan. Fokus har istället flyttats till opinionsundersökningar och diskussioner om valrörelsen i sig. De rödgröna, som på många sätt litat på att den politiska debatten skall kunnat föras i de traditionella medierna, har utan tvekan missgynnats av de senaste månadernas medieklimat. De borgerliga partierna, och framförallt moderaterna, lyckas ändå på något sätt nå ut med sitt budskap – och såhär ett par dagar innan valet börjar det bli klart hur de bär sig åt. Samtidigt som traditionell media i form av dags- och kvällstidningar koncentrerar sig på annat, propagerar kändisbloggare, livsstilsmagasin och herrtidningar för Alliansregeringen – med helt andra argument än vad vi är vana vid.

De högerägda livsstilsmagasinen har länge propagerat för moderaterna, genom olika hyllningsreportage

Det är sedan tidigare känt att moderaterna koncentrerat sig på att nå ut till män – med hjälp av bland andra Cafés redaktion. Att moderaterna stått, i stort sett, oemotsagda i herrtidningarna har utan tvekan gynnat partiets ställning bland män. Moderaterna har dock haft relativt låga siffror bland kvinnor, vilket moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttalat som ett av partiets större problem och hinder att överkomma. Partiets strategi för att nå kvinnliga sympatisörer innebär märkligt nog inte en förändrad politik – istället koncentrerar sig moderaternas PR-strateger på att skönmåla partiet och Fredrik Reinfeldt i bloggar som riktar sig till kvinnliga läsare, exempelvis genom betalda kändisskribenter som propagerar för moderaterna. Parallellt med detta publiceras hyllningsartiklar om familjen Reinfeldt i livsstilsmagasin som riktas till kvinnor, nu senast Bonnierägda M-magasins septembernummer. Kanske minns ni också att Reinfeldt nyligen fick skryta om sin ”lyckade” sjukvårdspolitik på McDonalds brickpapper? I praktiken rör sig blogginläggen och artiklarna om ren reklam från och för Moderaterna– men detta är omöjligt för läsaren att veta då det maskeras som nöjesartiklar eller samhällsinformation.

Samtidigt som Moderaterna utmålar sig själva som ett parti för kvinnor visar partiet upp en helt annan sida i herrtidningar som Café (uppblandat med toplessmodeller) och King. Mediestrategin för moderaterna är att skräddarsy sitt budskap för läsaren – låt den potentielle väljaren höra vad den vill höra. Vad Moderaterna driver för politik göms undan och efter valdagen kommer höjda a-kasseavgifter och utförsäkringar som en chock för många av partiets väljare.

Uppdatering: Reinfeldt och Alliansen har inte endast gynnats av den köpta bilden i kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar – nu visar en rapport att även dags- och kvällstidningarna kraftigt missgynnat de rödgröna. Kent Asp, professor i journalistik, visar att framförallt Expressen och SvD drivit en mycket negativ rapportering om Mona Sahlin. Dags- och kvällstidningarna har överlag också missgynnat de rödgröna partierna:

43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. (DN, 2010-09-18)

När en grupp anonyma journalister i måndags kom med liknande kritik i Aftonbladet blev diskussionen hårt och stora delar av mediaetablissemanget hävdade att det rörde sig om rena konspirationsteorier. Nu har journalisterna fått uppbackning av en av Sveriges ledande medieexperter. När valet till stor del avgörs i medierna är dessa rapporter oroväckande – inte minst med tanke på den demokratiska utvecklingen.

Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: ”@vpressfeldt ”Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: ”Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten ”fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: ”Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.

Hur politisk är Sydsvenskan?

Bonnier-ägda Sydsvenskan, som i stort sett dominerar tidningsläsandet i södra Skåne, kritiseras många gånger för att vara borgerlig på nyhetsplats, ofta mer än andra borgerligt ägda tidningar i Sverige. Skåningar anses också i sig, enligt många statsvetare, stå generellt sett mer till höger än övriga svenskar. Frågan är om skåningars eventuella högervridning också möjliggör en press som kan stå längre till höger – eller om mediesituationen göder högersympatierna. Att det föreligger ett slags samspel häremellan är dock troligast.

Sydsvenskans politiska tendens spelade mindre roll när den numera nedlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet, som även den kritiserades (från höger) för att vara alltför vänstervriden, fortfarande gavs ut. Tidningarnas position i förhållande till varandra gjorde att en politisk likriktning i medieklimatet aldrig uppstod, även om Sydsvenskan hade fler prenumeranter och därmed kunde nå ut till fler läsare.

Jag har tidigare skrivit om hur ägande över media påverkar tidningarnas redaktionella innehåll, men anledningen till att jag tar upp Sydsvenskan är en intressant rubrik, där centerpartistiska Skånskan valde att ha en motsatt beskrivning på samma händelse. Rubriksättningarna gällde de borgerliga partiledarnas besök i Lund, där Sydsvenskans rubrik löd: ”Alliansen möttes av jubel” samtidigt som Skånskan valde att använda formuleringen: ”Demonstranter mötte alliansen”. Genom att bara läsa rubriken hade det aldrig gått att gissa att dessa gällde exakt samma händelse. Så att en ägarens och ledarens politiska tendens sipprar ner nyhetsmaterialet skapar inte bara politiskt vinklade artiklar – det leder också till absurda rubriksättningar.

Förtydligande: Jag försöker inte bevisa att Sydsvenskan är en högertidning, eller en tidning men borgerlig politisk tendens, genom att endast använda mig av ovan nämnda exempel. Det finns många historiska exempel på hur det har förts en kamp mellan framförallt Sydsvenskan och Arbetet om tolkningar av olika händelseförlopp. Vid jämförelser av material mellan tidningar blir också den politiska tendensen som tydligast – även om båda tidningarna håller sig inom vad som kan kallas ”normaljournalistik”. Majoriteten av Sydsvenskans (och andra dagstidningars) artiklar faller inom ”normaljournalistiken” som oftast brukar ”neutral”/”objektiv” av medieforskare. Vissa artiklar, som mitt exempel ovan, faller dock utanför denna ”normalitet” – och i Sydsvenskans fall tenderar dessa artiklar att luta klart åt höger.

Idéhistorikern och filosofen Michael Foucault, som fått stort genomslag inom samhällsforskningen, är en som beskriver hur (politisk) tendens går att återfinna i allt språk.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur medias högervridning påverkat valrörelsen här.

Reinfeldt i herrtidningskampanj

Att politiker inte skall bedriva valkampanj med hjälp av lättklädda kvinnor, som i Berlusconis Italien, är någonting som alla svenska rikspolitiker kan ställa upp på – eller? I tobaksaffärernas herrtidningshyllor varvas för tillfället topless-modeller med porträtt av Fredrik Reinfeldt. Samtidigt som Reinfeldt har oerhört svårt att locka kvinnliga väljare låter alltså Moderaterna herrtidningar bedriva valkampanj åt statsministern. Rör det sig om oskyldiga artiklar eller finns det en grövre, sexistisk underton?

Såhär i valtider är regeln att tidningar spelar på en ”politisk” neutralitet – men denna regel gäller inte Sveriges herrtidningar som just nu driver en kampanj för Fredrik Reinfeldt. Framförallt sker kampanjandet genom herrtidningarna Café och King vars framsidor just nu pryds av Fredrik Reinfeldts porträtt. ”Fredrik kör hårt! Statsministern om öl, fotboll och Filippa” (jämför: ”Bajen, bärs och rakade brudar”) lyder Cafés rubrik vilket både är ett stöd i valrörelsen och ett bevis på Reinfeldts (heterosexuella) manliga egenskaper.  Att det är bland män som moderaterna går hem är ingen slump, förutom att moderaternas reformer och skattesänkningar framförallt gynnat män så riktas alltså också reklamen mot (heterosexuella) manliga väljare genom ett budskap som anspelar på ”traditionella könsroller”.

Att dessa tidningar väljer att kampanja för moderaterna är uppseendeväckande i sig; varför vill egentligen utländska tidningsjättar (som äger Café och King) se en moderat regering efter valet? Hur långt dessa ägares stöd går är också omöjligt att veta då moderaterna vägrar redovisa sina finansiärer. Att moderaterna så tydligt väljer att driva sin valkampanj genom dessa tidningar är också uppseendeväckande då det kan ses som en måttstock på moderaternas kvinnosyn. Att politisk propaganda bedrivs i den här formen riskerar också i längden att etablera en bild av politikern som Playboy – där kvinnor endast beskrivs som någonting man skall ”köra hårt med”. Allt för att stärka det heterosexuella machoidealet.

Förtydligande: Även om King räknas som en av Sveriges största herrtidningar har dess bildanvändning (på framförallt framsidorna) inte varit lika tydligt sexistisk som den i Café.  Det är ändå uppseendeväckande att King (och Café), som ägs av en större utländsk mediekoncern, ger så stort utrymme åt Reinfeldt i valrörelsens slutskede. Att moderaterna satsar på att synas i King och Café visar också att manliga väljare är en grupp som moderaterna lägger stora resurser på att nå. Att detta görs på bekostnad av moderaternas trovärdighet i jämställdhetsfrågor råder det ingen tvekan om. Vid en genomgång av Café:s framsidor är det också tydligt att tidningen gett Reinfeldt mycket uppmärksamhet sedan åtminstone 2005 – alltså före det förra riksdagsvalet.