
Trots att Ryssland är vårt största grannland är det svårt att hitta nyanserade bilder av såväl landets samtid som historia. Ibland blir man dock positivt överraskad och Radioteaterns Så länge hjärtat slår, som är strikt baserad på dagboksanteckningar, är ett exempel på detta. I pjäsen får vi följa den högt dekorerade Zjenja Rudnevas kamp tillsammans med sina kvinnliga kamrater i det 588:e nattbombarregementet mot den invaderande fienden.
Rapporteringen från östfronten, som på flera sätt etsat sig fast i vårt historiemedvetande, är i mångt och mycket präglad av den nazityska propagandan – i synnerhet när det gäller bilden av de stridande på Sovjetunionens sida. Det aktuella regementet, där alla var kvinnor, kallades av sina tyska antagonister för ”natthäxorna”. Just beväpnade, eller stridande, kvinnor utgjorde något av en abnormalitet inom den nationalsocialistiska diskursen, varför det är tråkigt att öknamnet etsat sig fast i historieskrivningen.
Sovjetunionen var, under det andra världskriget, det enda land vars reguljära styrkor också bestod av kvinnor. Detta är i sig en intressant kontrast mot den populärkultur som framförallt gestaltar kriget som en manlig arena – där män slåss vid fronten för att beskydda kvinnorna bakom den.