Det socialdemokratiska partiet upplever nu en kris och alla talar nu om en nödvändig förändringsprocess. Trots att media och borgerliga recensenter hoppas på en kraftig högerförflyttning är partiets enda hopp att socialdemokrater blickar åt ett annat håll.
Såväl inom det socialdemokratiska partiet som i media upprepas kraven på en förnyelseprocess av det socialdemokratiska partiet. Alla är överens om att en förnyelse eller politisk förändring är nödvändig: men i sammanhanget syftar media, när de skriver om ”förnyelse” framförallt på vad som lättast skulle kunna beskrivas som en högerförflyttning av partiet. Den tänkta innebörden är att politiker inte längre skall koncentrera sig på de massiva sociala orättvisor och löneskillnader som fortfarande präglar samhället – utan istället fokusera på en skattesänkningspolitik som alla vet ökar de sociala klyftorna. De som använder förnyelsebegreppet har alltså en agenda – och det är samma agenda som drivits av den socialdemokratiska partihögern, vilken är full av makthungriga karriärister som lika gärna kunde vara medlemmar i moderaterna, i över 20 år. Att den enda förnyelsen som diskuteras är en potentiell högerförflyttning kan delvis vara ett resultat av att eftervalsdebatten fördes i borgerlig media (i brist på egen) – med borgerliga ledarsidor och framflyttade högersossar som Lotta Gröning som recensenter.
Förutom att hela den socialdemokratiska grunden, tanken om att partiet skall motverka sociala (klass)orättvisor, är problemet är att den svenska ”politiska mitten” redan befästs av de borgerliga partierna. Om Socialdemokraterna mot all förmodan, och till personer som Thomas Östros och Ilija Batljan glädje, väljer att rakt av kopiera nya moderaternas politik kommer de ändå falla på att Reinfeldt anses vara en mer trovärdig politiker än vad socialdemokraterna just nu kan vaska fram. Då Göran Persson effektivt rensade ut alla starka socialdemokrater ur ledningen saknas alltså nu lämpliga ledarkandidater och då behövs en massrörelse som driver partiet bakifrån. Denna massrörelse kan endast byggas som en del i kampen mot sociala orättvisor utifrån tjugohundratalets komplicerade samhällskontext. Att personer som Thomas Östros, Ilja Baljan, Mikael Damberg, med stöd av ledarfixerade statsvetare som Jenny Madestam, redan formulerat krav som går stick i stäv med denna nödvändiga förnyelse bör diskvalificera dem som potentiella partiledare, och Madestam som statsvetare. Förhoppningsvis förstår de starka socialdemokratiska partidistrikten att partiet inte bör sträva efter att bli en blek kopia av nya moderaterna.
Viktigast är att den socialdemokratiska har vänstern vind i seglen – efter att de fått bort en av högerns starkaste företrädare – Mona Sahlin.
[DN] [DN2] [Sydsvenskan] [SvD Debatt] [Expressen]
Det är bara vänsterpartiet som står till vänster om sossarna och de fick så lite som 5,6 procent i valet men ändå menar du att det är dit sossarna ska gå? Då kan sossarna lika gärna gräva sin egen grav på en gång och lägga sej däri utan att ställa upp i nästa val…..
Hela den politiska diskursen har sedan början av åttiotalet förflyttat stegvis åt höger. Socialdemokraternas valförluster (1991, 2006, 2010) kan delvis förklaras med detta och deras enda hopp är att ännu en gång få möjligheten att sätta agendan på den politiska dagordningen. Om Socialdemokraterna endast svarar på högerns politik (vilket de gjorde i valrörelsen) kommer de aldrig vinna några val. Socialdemokraternas enda hopp är att få till en vänsterförskjutning – de måste sätta agendan. För att Socialdemokraterna ska lyckas med det krävs ledare som både kan bryta igenom den mediala likriktningen och samtidigt komma med egna analyser.