SDU – med rötter i nazismen

Sverigedemokraternas historia, som gjort att inte ens Danskt Folkeparti har velat associeras med dem, liknar inget annat riksdagspartis. När Expressen ägnat många uppslag åt den så kallade Tobleroneaffären har de helt glömt bort att sverigedemokratiska toppkandidater på nittiotalet och framåt var inblandade i organiserad nazism och politisk terrorism. Sverigedemokratisk ungdom, som använts som språngbräda in i partiet för såväl Jimmie Åkesson som Erik Almqvist har om möjligt en än mer kontroversiell historia än sitt moderparti och den är värd att studera närmare. Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildades 1993 och har sedan dess haft fem förbundsordförande. För att skapa sig en bild av Sverigedemokraternas partiorganisation är det intressant att studera dessa personer närmare – vad gör de idag? Som vi ska se har flera lämnat Sverigedemokraterna, men alla utom en är aktiva i den högerextrema och nazistiska rörelsen.

1993-1994 leddes Sverigedemokratisk ungdom (SDU) av Robert Vesterlund och under dessa år kännetecknades ungdomsförbundet av sin utpräglade och militanta högerradikalism.  När Vesterlund, i augusti 1993, greps med en skarpladdad handgranat i närheten av Gudrun Schyman, gick det inte längre att förneka organisationens sammanblandning med den militanta nynazismen, som då var på  stark frammarsch i Sverige. Efter sin tid i SDU har Vesterlund dömds för en rad vålds- och narkotikabrott och han figurerade också i utredning för mordet av fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Vesterlund är idag chef för den nazistiska nättidskriften Info 14, vars verksamhet framförallt består i att hänga ut antirasister och vänsteraktivister. Info 14 var under valrörelsen försiktigt positiva till Sverigedemokraterna.

Kaoset i SDU, som delvis orsakats av organisationens militans, ledde till att förbundet inte kom på fötter förens 1998 och då under ledning av Jimmy Windeskog. Till skillnad från Vesterlund gjorde Windeskog efter att han lämnat SDU år 2000 fortsatt karriär i Sverigedemokraterna och blev 2002 invald i kommunfullmäktige i Trollhättan, samtidigt som han blev ansvarig för partiets kommunpolitik. Den förre ordföranden blev dock snabbt kontroversiell i partiet sedan han gjort rasistiska uttalanden riktade mot en partikollegas adoptivbarn samt anklagats för att ha gjort ”Hitler-hälsning” på en sverigedemokratisk tillställning. 2006 dömdes också Windeskog för snatteri och lämnade snart därpå SD för Nationaldemokraterna – ett parti som enligt Sverigedemokraterna har kopplingar till nynazismen.

Windeskog efterträddes på SDU-ordförandeposten år 2000 av Jimmie Åkesson, en person som på inga sätt var lika kontroversiell som sina två företrädare. Detta trots att Åkesson gått med i partiet redan 1995 – när partiets högerextremism och  nazistkopplingar inte gick att dölja. Åkesson använde sin position i ungdomsförbundet som en språngbräda till partitoppen – och gick 2005 från att vara SDU-ordförande till att bli ledare för hela det sverigedemokratiska partiet.  Språnget visar också att ungdomsförbundet kom att få en (potentiellt) mycket stark position i partiet, även om förklaringarna till Åkessons snabba karriär är mångbottnad.

När Åkesson lämnade SDU ersattes han 2005 av den mer anonyme Martin Kinnunen som för den intresserade allmänheten var en okänd person. Detta förändrades 2007 då det rapporterades att okända män, utpekade som antifascister, hade brutit sig in i Kinnunens bostad och bundit fast hans sambo med tejp. Polisen satte in stora resurser på att hitta gärningsmännen och fallet fick stor uppmärksamhet i media – men varken vittnen eller gärningsmän hittades. Polisens tekniker hittade inte heller tecken på varken inbrott eller våld samtidigt som sambon lämnat motstridiga uppgifter. Förmodligen var hela historien påhittad, vilket är intressant på så sätt att två av de mest uppmärksammade attackerna på sverigedemokrater inte kunnat bevisas.  Kinnunen sparkades kort efter händelserna från ungdomsförbundet och gömdes undan på en administrativ post inom partiet. Kinnunen har idag ingen formell position i SD och han ställde inte heller upp i 2010 års allmänna val.

SDU-ordförandepostens plötsliga vakans utnyttjades effektivt av SDU:s viceordförande Erik Almqvist, som 2007 tog över rodret för organisationen. Kinnunens plötsliga avhopp/avsked kan också ha varit ett resultat av maktspel inom partiet, då Almqvist länge rört sig i SD:s innersta krets utan en formell topposition. Precis som Åkesson använde också Almqvist sin nyvunna post som en språngbräda in i den absoluta partitoppen – vilket stärker teorin om att Kinnunens avsked kan ha varit ett sätt för partiet att bereda väg för Almqvist. Inför årets riksdagsval befäste Almqvists sin position i SD-hierarkin och han placerades på plats 11 på partiets riksdagslista. Men som flertalet av sina företrädare var inte heller Almqvist var okontroversiell på sin ordförandepost och i början av 2009 blev han påkommen av en SR-journalist med att sjunga nazistiska sånger.  Journalisten blev under tumultartade former av med sin utrustning till sverigedemokraterna och Erik Almqvist, med flera, misstänktes efter händelserna för rån, men utredningen lades ner trots stark bevisning. Almqvist blev invald i riksdagen för Sverigedemokraterna och arbetar förutom det som presstalesman för partiet samtidigt som han sitter kvar som ungdomsförbundsordförande.

En sammanställning visar att exakt hälften av SDU:s tidigare ordförande kom att organisera sig i den nazistiska rörelsen och flertalet har varit inblandade i kontroversiella brottsutredningar. Ändå har ungdomsförbundet snarare använts som en språngbräda in i partiet än som en plats att gömma undan kontroversiella medlemmar. Är det ovan beskrivna då bara exempel på en historia som Sverigedemokraterna lämnat bakom sig? Svaret är nej: förutom att flera toppersoner (exempelvis partisekreterare Björn Söder) gick med i partiet när det leddes av nynazister visar också genomgången av SDU-ledarna att de fortfarande är inblandade i kontroverser som hade varit förödande för personer i de andra riksdagspartierna. Men Sverigedemokraterna, som nu är inblandade i riksdagens maktspel, döms efter en helt annan måttstock.

Uppdatering: Det är lyckligt att fackförbunden fortfarande markerar mot Sverigedemokraterna genom att öppna upp för uteslutningsärenden mot partiets företrädare. SD kan inte komma runt sin nazistiska (samtids)historia samtidigt som partiets politik syftar till att splittra det arbetarkollektiv som LO representerar. Med detta i åtanke är det också förståeligt att Socialdemokraterna drar sig från att hamna i situationer där de kan få stöd av Sverigedemokraterna.

Vidare läsning:

Läs gärna denna debattartikel om hur mytbildning om integrationsdebatten gynnat Sverigedemokraterna.

Tidningen Arbetarens genomgång av Robert Vesterlunds kriminella historia.