På samma sätt som moderaterna var tvungna att röra sig åt vänster efter katastrofvalet 2002 sägs det att socialdemokraterna måste göra en kraftig högersväng för möjliggöra en stabilisering i opinionen. Dessa påståenden yttras av såväl ”politiska experter” som krafter inom det socialdemokratiska partiet och grundar sig i en föreställning som kräver ett så kort minne att även den senaste valrörelsen faller i glömska.
När den nya socialdemokratiska partiledningen, med Mona Sahlin och Thomas Östros i spetsen, tog över rodret 2007 var det efter en tämligen märklig, ful och konfliktfylld partiledarövergång. Göran Perssons hade under sitt partiledarskap omgett sig med relativt svaga personer; utan vare sig förankring i partiet eller kvalitéer för att ta över partiledarposten. Istället hade alla resurser satsats på att bereda vägen för Anna Lindh till partiledarskapet. När det otänkbara hände, i slutet av EMU-valrörelsen 2003, stod Socialdemokraterna med en tillsynes utmärglad partiledare utan kompetenta efterträdarkandidater. Efter valförlusten 2006, när Göran Persson väl avgick, uppstod en bisarr maktkamp – där Mona Sahlin och Carin Jämtin kom att stå som huvudkandidater. När Jämtin, efter nomineringstidens slut, meddelade att hon inte ämnade ställa upp fanns bara ett alternativ kvar – Mona Sahlin. I jämförelse förefaller det aktuella valberedningsförfarandet såväl demokratiskt som transparent – även om det fortfarande lämnar en del att önska.
Aldrig förr hade en partiledare valts med så liten förankring såväl inom som utanför det Socialdemokratiska partiet. Som en motvikt mot Mona Sahlin föreslogs dock Håkan Juholt till partisekreterare och han tog inledningsvis över posten från Marita Ulvskog – vilket var en stark signal för att han skulle sitta kvar. Genom ett skickligt maktspel ersatte dock Mona Sahlin Juholt med den kontroversiella Ibrahim Baylan – en närstående ja-sägare till henne själv. Även andra i partiets ledning byttes ut och Sahlin kom helt att omge sig med sina nära allierade då såväl det gamla Persson-gänget som vänsterdelen i partiet förpassats till kulisserna. På grund av två huvudanledningar blev det dock omöjligt för Sahlin att förflytta partiet så långt åt höger som hon önskade. För det första innebar Moderaternas retoriska och politiska vänsterförflyttning ett problem för Sahlin. Att lägga sig till höger om eller rakt på den nya moderata politiken är visserligen teoretiskt möjligt – men det skulle splittra partiet, illojalisera gräsrötterna och inte minst göra nästa val till en ren personfråga. Vem skulle egentligen välja Thomas Östros före Anders Borg? För det andra fungerade LO som en vakthund – Socialdemokraterna kan inte överge alla grundvärderingar om de fortfarande vill ha stöd från fackförbundet.
Ändå valde Mona Sahlin och Thomas Östros att i valrörelsen 2010 anpassa sina förslag helt efter alliansens politik. Otydliga reformförslag yttrades kombinerades med en svårhet för att förklara vad skatter används till. Vidare gick partiets valstrategi ut på att hela tiden invänta Alliansens utspel för att kontra med egna som var mycket snarlika men ändå ”lite bättre”. Någon ideologisk skillnad var det inte tal om och de viktiga socialdemokratiska gräsrötterna hade svårt att motiveras för att driva en seriös valrörelse. Samtidigt hade partiledningen alltså kommit att bli helt beroende av Alliansregeringen när det gällde att formulera politiska förslag och vem vill rösta på ett parti som inte kan uppvisa några tydliga skillnader förutom att de på något obegripligt sätt skulle vara ”lite bättre” på samma sak? Om det är något väljare har svårt för så är det politiker som leker administrerande byråkrater. Ett historiskt opinionsövertag i april blev således ett katastrofval i september. S-ledningens vilja att driva ickepolitik och samtidigt lägga sig så nära Alliansen som möjligt straffade sig och Sverigedemokraterna kunde med större trovärdighet utmåla sig som ”den enda oppositionen”. Östros och Sahlins ansvar för katastrofvalet var nästintill totalt.
När Socialdemokraterna nu väljer en ny partiledning och lägger om sin politik önskar medias ”experter”, KG Bergström, Mats Knutsson och Peter Wolodarski, en högersväng. Dessa talar efter egna politiska agendor och övertygelser. Dessutom är denna högersväng redan genomförd och den var också en huvudanledning till Socialdemokraternas katastrofval 2010. För att socialdemokraterna återigen ska kunna hämta styrka måste partiet bli starkt nog att formulera en egen radikal, och progressiv politik. De kan aldrig positionera sig till höger om Moderaterna.
[SVT] [Sydsvenskan] [DN] [DN2] [SvD] [SvD1] [SvD2] [SvD3] [Expressen] [Expressen1] [Expressen2] [Expressen3]
