Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.
Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.
Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.