Terrordådet den 22 juli 2011 slog ner som en bomb i den politiska diskursen och händelsen kommer nu att etablera sig som en fast punkt inom medielandskapet. Av just denna anledning råder en politisk och medial kamp kring själva skuldfrågan i förhållande till terrordådet. Den liberalkonservativa journalistiken, vilken dominerar det svenska och europeiska medielandskapet, är tydliga med att ”all extremism är av samma skrot och korn” – ja även ”extremvänstern” bär skuld. Liberaler drivs dessutom av en axiomatisk föreställning om att de alltid står i opposition till all extremism – liberalismen står per definition alltid utan skuld. Dessutom har liberalkonservatismen etablerat sig som centrum för den postpolitiska diskursen – där dess åsikter inte är politik, utan ”common sense” och ”den enda vägen”.
Den postpolitiska diskursen framställs ibland som något relativt nytt, ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott och ”kapitalismens slutgiltiga seger”. Trots denna vanliga missuppfattning var postpolitikens tankegods etablerat redan på femtiotalet i ett Europa som drevs av en samförståndspolitik – i en självmotsägande konflikt mot dess opposition. Den våg av radikalism som under sextiotalet svepte över världen, med en konkret höjdpunkt i maj 1968, omkullkastade under en tioårsperiod de postpolitiska dogmerna. Här ser också dagens höger, alltså den höger som inte nödvändigtvis är nazistisk eller ens definierad som extrem, starten på den ”kulturmarxism” nu bär roten till alla samhällets misslyckanden. Kulturmarxismen blir i förläggningen också allt som inte talar för en total underkastelse i förhållande till den liberalkonservativa högern. Detta är en höger som på senare tid talat om mångkulturens misslyckande, om nyliberal ekonomi som den enda vägen, om stängda gränser och om all (ideologisk) opposition som potentiell extremism.
Just ordet extremism är ett nyckelbegrepp inom det politiska samtalet – ett begrepp som politiska aktörer gör allt för att äga. Ja – det råder en kamp om själva begreppets definition. Den som stämplas riskerar att marginaliseras inom det politiska. Inom ett Europa som domineras av Robert Murdoch, Bonnier, Schibestedt, Springer och Silvio Berlosconi har den politiska högern också lyckats etablera högeråsikter som en postpolitisk sanning – och dess opposition stämplas som extremism, kulturmarxism och så vidare. För att bryta denna media hegemoni måste den ickeliberala vänstern ännu en gång ta medieägande på allvar, inte för att sprida vänsterpropaganda men för att bryta den liberalkonservativa likriktningen.
Är detta en intressant diskussion i förhållande till det inträffade terrordådet? På så sätt att terroristen skolats i ett borgerligt parti vilka anammat en postpolitisk världssyn är det en diskussion som den politiska högern måste ta. Den högerextremism som stod bakom terrordådet i Oslo och på Utöya kan spåras till den borgerliga liberalkonservatismens kärna. De farliga idéströmningarna finns inte framförallt inte i politikens pereferi, bland ”extremister”, utan inom dess alltid så anti-extrema centrum.