Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har ännu en gång befunnit sig i (de sociala) mediernas blickfång efter partiets så kallade ”våldtäktsundersökning” och mer nyligen: den kontroversiella valfilmen. Intressant nog har kvinnor hamnat i fokus i båda dessa historier. Partiet har ett intressant förhållningssätt till gruppen (och begreppet) kvinnor som är värt att studera närmare.

Mest påtagligt är att Sverigedemokraterna som parti har oerhört få kvinnliga representanter samtidigt som partiets sympatisörer till oproportionerligt stor del är män. Låt oss säga att Sverigedemokraterna får 16 (4,6 %) riksdagsplatser efter valet; då skulle endast två av dessa tilldelas kvinnor. Totalt sett är endast 17 av partiets 63 riksdagskandidater just kvinnor och de få kvinnor som finns med på partiets valsedel till riksdagen placeras så långt ner att de i praktiken inte är valbara.

Ändå väljer Sverigedemokraterna att låta kvinnor inta en central roll i partiets retorik och propaganda, vilket märktes tydligt i den så kallade ”våldtäktsundersökningen” som släpptes för några dagar sedan. I denna ”undersökning” (vars fel och brister jag inte kommer diskutera närmare) gör sig Sverigedemokraterna, ett parti som representerar och representeras av till största delen män, till språkrör för våldtagna kvinnor. Denna absurditet, som i sig har setts som ett övergrepp mot de våldtagna kvinnorna, uppmärksammades bland annat i Expressen.

Det väsentliga i Sverigedemokraternas våldtäktsundersökning är att kvinnor representeras som oförmögna att tala för sig själva – samtidigt som de framställs stå under ett hot från utländska män. Liknande retorik har länge används i rasistiska strömningar, inte minst när Europas våld mot dess kolonier under arton- och nittonhundratalen skulle försvaras och förklaras. Då var mottot “vita män skyddar bruna kvinnor från bruna män” i Sverigedemokraternas fall; ”vita män skyddar vita kvinnor från bruna män”.

Sverigedemokraters förhållningssätt till våldtäkter är dock inte på något sätt konsekvent. I en nyligen uppmärksammad våldtäktsanmälan hänger den till Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Fria nyheter ut den kvinnliga våldtäktsanmälaren med namn och bild och menar att kvinnans engagemang som socialdemokrat och feminist kraftigt talar emot hennes trovärdighet som anmälare. För att ha trovärdighet som våldtäktsanmälare hos Sverigedemokraterna tycks det alltså vara bäst att vara en kvinna utan vidare samhällsengagemang och åsikter. “Vita män skyddar vita män från vita kvinnor.”

Här blir det tydligt att våldtäkt bara är ett problem för Sverigedemokraterna om den utförs av en viss sorts män mot en viss sorts kvinnor. Våldtäkter är alltså bara intressanta att diskutera om de stärker partiets förutfattade bild av invandrare och om så inte är fallet går det lika bra att hänga ut och smutskasta våldtäktsanmälare, speciellt om de är partiets meningsmotståndare.

Även i Sverigedemokraternas kontroversiella valfilm kom kvinnor att hamna i centrum, i det här fallet en scenografiskt upplyst, äldre kvinna i kontrast mot en mörk, ansiktslös ”hord” av invandrarkvinnor försedda med barnvagnar. Denna kontrast mellan ett ljust ansikte och ett ansiktslöst mörker användes genomgående i den nazistiska propagandan under trettio- och fyrtiotalen och har kommit att bli typisk för den europeiska extremhögerns propaganda. Just därför var det något förvånande att Sverigedemokraterna, som försökt distansera sig från sin historia, återgick till ett mer klassisk högerextremt bildspråk. Valfilmen visar också hur flexibel representationen av ”kvinnan” är i Sverigedemokraternas propaganda då hon både kan representera det som måste skyddas men också det som hotar i mörkret. De ansiktslösa kvinnornas ”hot” (mot den svenska rasen/kulturen) gestaltas genom deras (representerade) roll som barnaföderskor. I sammanhanget måste det påpekas att Sverigedemokraterna traditionellt sett velat främja ett ökat barnafödande – men endast av ”rätt sorts barn”. En liknande retorik används också genomgående inom den rent nazistiska högerrörelsen där Sverigedemokraterna som parti, och även många sverigedemokrater, har sina rötter. ”Vita män skyddar vita kvinnor från bruna kvinnor”.

Således framträder en bild där kvinnan för Sverigedemokraterna bara har en funktion att fylla: som ett tyst objekt med syftet att förstärka partiets kvinno- och invandrarfientliga världssyn. För att uppnå denna bild har partiet kommit fram till att det är bäst att kvinnor är passiva och tysta – så att partiets män kan tala i deras ställe.