Victor Pressfeldt

De liberalkonservativa regeringarna, vilka styr i merparten av Europas länder, har under de senaste veckorna tvingats reagera mot två kriser vilka dominerat det västeuropeiska medielandskapet. Gällande båda kriserna har högern försökt förkasta den politiska grundproblematiken – och om detta misslyckats har de försökt definiera de politiska orsakerna på ett fördelaktigt sätt. Detta gäller såväl terrordådet i Norge som upploppen i Storbritannien – två händelseförlopp vilka kan ses som resultatet av de sociala konflikter vilka eskalerats när högern vunnit mark.

Den norska höger-terroristen Anders Behring Breivik dåd tvingade högern att ta två underordnade konflikter. Den första definieringskonflikten gällde huruvida terrordådet skulle klassas som rent dårskap alternativt om det skulle ses som politiskt motiverat. Försök att avpolitisera dådet som ”en dåres verk” gjordes – man var svårt att hävda, inte minst på grund av att terroristens manifest explicitgjort de politiska motiven till den milda grad att de inte kunde bortses från. Terroristens manifest passade också väl in i mediedramaturgin, där terrordådet skulle kom att uppta i princip allt medieutrymme. Försöket att avpolitisera dådet var alltså dömt att misslyckas, inte minst på grund av terroristens eget PR-tänkande och hans egen vilja att få dådet att framstå som politiskt.

Alternativet blev istället att definiera det politiska motivet som politiskt ofarligt för den liberalkonservativa högern. Här försöker makthavare fortfarande att definiera det politiska motivet i terroristens handlande som en del i en extremism som i sin själva natur utgör liberalkonservatismens antites. Grundkonceptet är definitionen av en liberalkonservatism som aldrig kan vara extrem. Den svenska regeringen formulerade detta tämligen väl då de definierade den svenska (våldsbejakande)extremismen som antingen vänsterextrem, islamistisk eller tillhörande vit-maktmiljön. På så sätt definierades extremismen som antingen explicit antagonistisk till högern alternativt skild från den politiska skalan. I detta sätt att formulera sig är högerextremismen en implicit omöjlighet. Extremism reduceras till ett meningslöst begrepp vilket högern kan använda som ett sätt att (re)konstruera förställningen av högern som antiextrem. Det är dock anmärkningsvärt att högern väljer att inte analysera den högerpolitiska terrorismen bara därför att de kortsiktigt hoppas hävda sig egen politiska position.

Att den norska terroristen inte kan definieras inom någon av dessa extremismkategorier blir istället en uppgift för den breda vänstern att hävda i mediedebatten. Som många debattörer tidigare tydliggjort hämtade Breivik näring inom den antimuslimska högerextremismen, en högerextremism som blivit politisk normalitet inom flertalet av Europas länder – inte minst i Norge. Att etablera den analysen som medial sanning är dock svårare, inte minst då Europas säkerhetstjänster bidrar till den högerpolitiserade extremismdefinitionen. Ett paradoxalt resultat av det högerextrema terrordådet kan alltså vara att den vänster som högern klassar som extrem kommer att sättas under än större press på grund av det högerextrema terrordådet.

Den andra kris som nu uppehållit media den som är sprungen ur upploppen i Storbritannien. Om mediedramaturgin gällande de norska terrordåden gick väl ihop med att detaljstudera terroristens politiska motiv är läget i Storbritannien det motsatta. Det är inte svårt att konstatera att upploppen sker i ett av Europas striktaste klassamhällen mitt under en period av ekonomisk kris och nedskärningar riktade mot låginkomsttagare. Det faktum att Londonpolisen, likt många andra europeiska storstadspoliser, har en historia av rasism är också något som måste tas i beaktande. Upploppens själva utlösare, det som beskrivits som en polisavrättning av en lokal småbarnsförälder, borde medföra att polisbrutalitetens roll som orsaken till social frustration tas på allvar. Detta är dock ingenting som är självklart. Trots att rad politiska omständigheter kan sättas i direkt förbindelse till själva upploppen är det inte troligt att de kommer tas på allvar. De politiska orsakerna har dock blivit en fråga för diskussion bland brittiska journalister och politiker.  Dock inte huruvida vilka orsaker som är de betygande – utan om dessa orsaker skall få diskuteras överhuvudtaget. Att media endast diskuterar förorterna vid upploppssituationer tydliggör i sin tur att mediedramaturgin i sig skapar den frustration som ligger till grund för delar av kravallerna.

Det brittiska medielandskapet är i förhållande till Sverige explicit politiserat. Högerpolitiker, starkt uppbackade av sina respektive tidningar, gör gällande att upploppen drivs av bortskämda, fullständigt apolitiska avskum. De som försöker diskutera oroligheternas bakomliggande faktorer anklagas för att stödja upploppen, för att bortförklara dess orsaker. Gällande upploppen finns det inga politiskt manifest som kan analyseras av media och den svaga vänstern har inte heller kunnat kanalisera allmänhetens ilska. Upploppens till synes urskillningslösa konsekvenser är också inom mediedramaturgin svåra att förklara. Istället rullar bilder på brinnande affärer och samma meningslösa fördömanden upprepas på BBC och i borgerlig media. Istället för att konstatera hur den brittiska Torries-regeringen under en mycket kort tidsperiod lyckats eskalera sociala konflikter klarar sig den konservativa regeringen med frågor om varför den skurit ner på polisbudgeten. I ett medielandskap där de rimliga frågorna förkastas och förlöjligas har progressiva politiker inget annat alternativ – då de inte äger debatten.

I båda fallen  har vänsterns svaga positioner, såväl i samhället som stort som i den specifika mediedebatten, lett till problem. Att snabbt kunna få problemformuleringsprivilegium i en politisk kris, i synnerhet i en kris skapad av högern, är en nödvändighet. Dessa två händelseförlopp har dock visat att vänstern för tillfället är så svag att den inte alltid vågar hävda sina egna analyser.

 [Bauman i SvD] [SvD1] [SvD2] [Expressen]