Media, makt och ägande

Svensk media och journalistik är ”politisk neutral” på så sätt att den drivs av ”journalistiska värderingar” som i det hela garanterar ”objektivitet”. Så löd huvudresultaten i en nyligen uppmärksammad forskningsrapport som berörde huruvida journalisters (föreställda) vänsteråsikter och medieägandets högeranknytningar påverkar den journalistik som når människor via tidningar, radio och TV. Forskningsresultatet och medias uppmärksammande och upprepande av detta är snarare ett symtom på en heroisk journalistisk självbild – och bör studeras närmare.

Vem äger ordet?

När ägarkoncentration inom media diskuteras tänker många på USA och Murdoch-ägda News Corporation, som i sin tur äger flera stora mediebolag varav det kanske mest kända är Fox News. Vad som inte är lika känt är att USA har en hård monopolslagstiftning gällande media som förhindrar Robert Murdoch att etablera en total mediehegemoni. Visserligen har USA:s medier också problem, som att många tittare väljer FOX News framföra andra nyheter på grund av det lättuggade upplägg som kanalen förmedlar eller att medierna ändå liknar varandra i stor utsträckning. Det finns inte heller (som i Sverige) krav på opartiskhet i de amerikanska sändningstillstånden. Lagstiftningen i USA garanterar dock att mediemakten inte kan koncentreras hos en eller ett par aktörer (oftast talas det om fyra större medieägare i USA) – så även om konservativ media kan driva partipolitik i en större nyhetskanal finns det alltid en annan större kanal som kan levererara en annan bild. Trots att medierna ändå många gånger upprepar varandras budskap, förhindras den nästan totala likriktningen som exempelvis råder i Berlusconis Italien.

Medieägandet i Sverige är dock inte helt olikt det som råder i Italien (även om medieklimatet skiljer sig rent pressetiskt) då en aktör äger en mycket stor del Sveriges största medier. Om du idag bläddrat i en tidning eller läst nyheterna på internet så är chansen stor att du kommit i kontakt med Bonnierkoncernen. Bonnier, vars tidskrifter brukar betecknas som oberoende liberal, äger Göteborgsposten, City, Dagens nyheter, Dagens industri, Expressen, TV4, Sydsvenskan och ett stort antal mindre svenska (och internationella) medier.

Dessutom dominerar andra mediekoncerner vissa regioner i landet där exempelvis moderata Norrköpings Tidningar äger både (moderata) Norrbottens-Kuriren och Norrländska socialdemokraten (NSD). Att nya konservativa/moderata ägare har kvar gamla centerpartistiska eller socialdemokratiska ledare är dock inte helt ovanligt, vilket är fallet med såväl NSD som Aftonbladet, där LO fortfarande har kontroll över vilka som tillsätts som chefer på ledar- och kultursidorna.  Dock dominerar högern ändå bland Sveriges ledarsidor, vilket är tydligast i Stockholm, Göteborg och Malmö där den borgerliga dominansen kan sägas vara total. Tendensen är också att konservativa och liberala ägare köper upp en allt större del av Sveriges medialandskap där Bonnier dominerar. I USA hade ett sådant ägande inte tillåtits och koncernen hade fått delas upp – för att undvika maktmissbruk.

Det uttalat politiska

Det påstås att en tidnings politiska inriktning inte är viktig då den bara påverkar ledaren – men om ledarredaktioner hade varit politiskt oviktiga hade de inte heller existerat. Även om ledaren (tidigare) inte lästes av många har de fungerat som ett utmärkt verktyg för att leverera politiska budskap till (borgerliga) gräsrötter. Än mer viktiga menar jag att ledarsidorna blivit på tidningarnas webbsidor, där skillnaden mellan just ledare och det redaktionella materialet inte alltid är tydlig och många gånger får ledarmaterialet stor rubrikplats på internet. Dessutom fungerar ledarsidorna där som ett sätt att genast kunna få ut ett budskap i debatten – om så skulle behövas. I sommarens så kallade Littorinaffär uppstod en konflikt mellan Aftonbladets socialdemokratiska och Bonnierägda Expressens ledarredaktioner där Aftonbladet försökte belysa oegentligheterna i Littorins avgång samtidigt som Expressen tryckte på det eventuellt oetiska i Aftonbladets publicering. Tillsammans med regeringskansliet och de borgerliga ledarsidorna lyckades moderaterna tillslut totalt dominera debatten. ”Oberoende” moderata SvD:s kopplingar till regeringskansliet har bland annat antytts av Per Gudmundsson själv.

Även tidningarnas debattsidor kan användas med det politiska syftet att snabbt vända en debatt eller motsäga en politiskt ofördelaktig medierapportering. Direkt efter gårdagens (2010-09-01) Uppdrag granskning om baksidorna av det så kallade “RUT”- eller “pig”-avdraget publicerade SvD följande debattartikel som försvarar “RUT” och kritiserar facket – på översta rubrikplats, vilken vanligtvis är tillägnad toppnyheterna. Rent politiskt är också SvD en av regeringskansliet mest trogna anhängare – och går nu så långt som att kalla Reinfeldt för “enda statsministerkandidaten”.

Det politiska i det opolitiska

Det redaktionella materialet i en tidning skiljer sig dock stort från ledarmaterialet. I Sverige förväntar sig läsaren att denna del i tidningen ska vara ”politiskt neutral” och här uttrycks aldrig uttalade (parti)politiska sympatier. Däremot är tidningarna aldrig neutrala och det syns exempelvis i vilket språk som används – “RUT”- och “pig”-avdrag är till exempel två begrepp som betyder samma sak men med helt olika värdeladdningar där det numera endast är det förstnämnda som används i media. Språket i borgerliga ledarsidor har helt enkelt koloniserat det redaktionella materialet. ”RUT”-avdraget har också tagit stor plats i Stockholms-medias valrapportering – och bilden av avdraget som presenteras är överlag positiv trots att det råder stor diskussion om reformens kostnader och fördelar. Klarlagt är dock att reformen kostar 900 miljoner kronor och framförallt används av förmögna – i förmögna bostadsområden.

TV har som bekant inga ledarredaktioner och kanalerna med svenskt sändningstillstånd (framförallt SVT och TV4) granskades fram till den 1 augusti i år av granskningsnämnden (nu ersatt av myndigheten för radio och TV) vars ledamöter var partipolitiskt tillsatta och detta påverkar självklart innehållet vilket exempelvis diskuterades efter GRN:s fällning av Uppdrag gransknings program om Göteborgskravallerna. De förhållningsregler som gäller för radio och TV är alltså politiska på så sätt att politiska föreställningar påverkar reglerna och reglernas tillämpning av vad som är ”neutralt” och ”opartiskt”.

I princip samtliga samhällsforskare är ense om att såväl forskning som journalistisk rapportering inte kan vara ”neutralt” och ”objektivt” men ändå lever denna bild kvar inom journalistforskningen och mediavärlden – som en del av en nästintill heroisk journalistisk självbild. Myten om medial neutralitet bidrar också till ett mer okritiskt mediekonsumerande, där mediala påståenden accepteras som ”sanningar”. Utan medvetenhet om problemen med ”neutralitet” och ”objektivitet” blir det istället viktigt vad som anses vara just ”neutralt” och ”objektivt” och just där förs en kamp i medierna, vilket visades i mitt exempel om ”RUT”.

Att neutralitetsbegreppet är föränderligt blir tydligt om vi analyserar medierna ur ett historiskt perspektiv. Under sextio- och sjuttiotalen, under vänstervågen, sålde exempelvis Bonnier maoistisk pocketlitteratur. Utöver att dessa böcker sålde (och ingav vinster) var Bonnier tvungna att anpassa sin bokutgivning för att upprätthålla sin legitimitet. Media kunde under den här tiden också vara mer samhällskritisk utan att riskera att fällas för opartiskhet och samhällskritiken kan också sägas ha varit nödvändig för att upprätthålla bilden av media och journalistik som “objektiv” och “neutral”. Ledarredaktionerna spelade dock stor roll även under sextio- och sjuttiotalen och moderata SvD (delvis även på redaktionell plats) var en samlande faktor för motståndet mot dåtidens medielandskap.

Medieklimatet är alltså föränderligt; men på intet sätt opolitiskt och även om många journalister har västervärderingar så måste de förhålla sig till de ramar som definierar ”neutral journalistik”. Dessa ramar är utan tvekan politiska och bör bli mål för granskning – precis som ägandet av media måste belysas och diskuteras.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur media bedrivit valkampanj åt högerregeringen här.

Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har ännu en gång befunnit sig i (de sociala) mediernas blickfång efter partiets så kallade ”våldtäktsundersökning” och mer nyligen: den kontroversiella valfilmen. Intressant nog har kvinnor hamnat i fokus i båda dessa historier. Partiet har ett intressant förhållningssätt till gruppen (och begreppet) kvinnor som är värt att studera närmare.

Mest påtagligt är att Sverigedemokraterna som parti har oerhört få kvinnliga representanter samtidigt som partiets sympatisörer till oproportionerligt stor del är män. Låt oss säga att Sverigedemokraterna får 16 (4,6 %) riksdagsplatser efter valet; då skulle endast två av dessa tilldelas kvinnor. Totalt sett är endast 17 av partiets 63 riksdagskandidater just kvinnor och de få kvinnor som finns med på partiets valsedel till riksdagen placeras så långt ner att de i praktiken inte är valbara.

Ändå väljer Sverigedemokraterna att låta kvinnor inta en central roll i partiets retorik och propaganda, vilket märktes tydligt i den så kallade ”våldtäktsundersökningen” som släpptes för några dagar sedan. I denna ”undersökning” (vars fel och brister jag inte kommer diskutera närmare) gör sig Sverigedemokraterna, ett parti som representerar och representeras av till största delen män, till språkrör för våldtagna kvinnor. Denna absurditet, som i sig har setts som ett övergrepp mot de våldtagna kvinnorna, uppmärksammades bland annat i Expressen.

Det väsentliga i Sverigedemokraternas våldtäktsundersökning är att kvinnor representeras som oförmögna att tala för sig själva – samtidigt som de framställs stå under ett hot från utländska män. Liknande retorik har länge används i rasistiska strömningar, inte minst när Europas våld mot dess kolonier under arton- och nittonhundratalen skulle försvaras och förklaras. Då var mottot “vita män skyddar bruna kvinnor från bruna män” i Sverigedemokraternas fall; ”vita män skyddar vita kvinnor från bruna män”.

Sverigedemokraters förhållningssätt till våldtäkter är dock inte på något sätt konsekvent. I en nyligen uppmärksammad våldtäktsanmälan hänger den till Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Fria nyheter ut den kvinnliga våldtäktsanmälaren med namn och bild och menar att kvinnans engagemang som socialdemokrat och feminist kraftigt talar emot hennes trovärdighet som anmälare. För att ha trovärdighet som våldtäktsanmälare hos Sverigedemokraterna tycks det alltså vara bäst att vara en kvinna utan vidare samhällsengagemang och åsikter. “Vita män skyddar vita män från vita kvinnor.”

Här blir det tydligt att våldtäkt bara är ett problem för Sverigedemokraterna om den utförs av en viss sorts män mot en viss sorts kvinnor. Våldtäkter är alltså bara intressanta att diskutera om de stärker partiets förutfattade bild av invandrare och om så inte är fallet går det lika bra att hänga ut och smutskasta våldtäktsanmälare, speciellt om de är partiets meningsmotståndare.

Även i Sverigedemokraternas kontroversiella valfilm kom kvinnor att hamna i centrum, i det här fallet en scenografiskt upplyst, äldre kvinna i kontrast mot en mörk, ansiktslös ”hord” av invandrarkvinnor försedda med barnvagnar. Denna kontrast mellan ett ljust ansikte och ett ansiktslöst mörker användes genomgående i den nazistiska propagandan under trettio- och fyrtiotalen och har kommit att bli typisk för den europeiska extremhögerns propaganda. Just därför var det något förvånande att Sverigedemokraterna, som försökt distansera sig från sin historia, återgick till ett mer klassisk högerextremt bildspråk. Valfilmen visar också hur flexibel representationen av ”kvinnan” är i Sverigedemokraternas propaganda då hon både kan representera det som måste skyddas men också det som hotar i mörkret. De ansiktslösa kvinnornas ”hot” (mot den svenska rasen/kulturen) gestaltas genom deras (representerade) roll som barnaföderskor. I sammanhanget måste det påpekas att Sverigedemokraterna traditionellt sett velat främja ett ökat barnafödande – men endast av ”rätt sorts barn”. En liknande retorik används också genomgående inom den rent nazistiska högerrörelsen där Sverigedemokraterna som parti, och även många sverigedemokrater, har sina rötter. ”Vita män skyddar vita kvinnor från bruna kvinnor”.

Således framträder en bild där kvinnan för Sverigedemokraterna bara har en funktion att fylla: som ett tyst objekt med syftet att förstärka partiets kvinno- och invandrarfientliga världssyn. För att uppnå denna bild har partiet kommit fram till att det är bäst att kvinnor är passiva och tysta – så att partiets män kan tala i deras ställe.