Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: “@vpressfeldt “Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: “Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten “fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: “Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.

Hur politisk är Sydsvenskan?

Bonnier-ägda Sydsvenskan, som i stort sett dominerar tidningsläsandet i södra Skåne, kritiseras många gånger för att vara borgerlig på nyhetsplats, ofta mer än andra borgerligt ägda tidningar i Sverige. Skåningar anses också i sig, enligt många statsvetare, stå generellt sett mer till höger än övriga svenskar. Frågan är om skåningars eventuella högervridning också möjliggör en press som kan stå längre till höger – eller om mediesituationen göder högersympatierna. Att det föreligger ett slags samspel häremellan är dock troligast.

Sydsvenskans politiska tendens spelade mindre roll när den numera nedlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet, som även den kritiserades (från höger) för att vara alltför vänstervriden, fortfarande gavs ut. Tidningarnas position i förhållande till varandra gjorde att en politisk likriktning i medieklimatet aldrig uppstod, även om Sydsvenskan hade fler prenumeranter och därmed kunde nå ut till fler läsare.

Jag har tidigare skrivit om hur ägande över media påverkar tidningarnas redaktionella innehåll, men anledningen till att jag tar upp Sydsvenskan är en intressant rubrik, där centerpartistiska Skånskan valde att ha en motsatt beskrivning på samma händelse. Rubriksättningarna gällde de borgerliga partiledarnas besök i Lund, där Sydsvenskans rubrik löd: ”Alliansen möttes av jubel” samtidigt som Skånskan valde att använda formuleringen: ”Demonstranter mötte alliansen”. Genom att bara läsa rubriken hade det aldrig gått att gissa att dessa gällde exakt samma händelse. Så att en ägarens och ledarens politiska tendens sipprar ner nyhetsmaterialet skapar inte bara politiskt vinklade artiklar – det leder också till absurda rubriksättningar.

Förtydligande: Jag försöker inte bevisa att Sydsvenskan är en högertidning, eller en tidning men borgerlig politisk tendens, genom att endast använda mig av ovan nämnda exempel. Det finns många historiska exempel på hur det har förts en kamp mellan framförallt Sydsvenskan och Arbetet om tolkningar av olika händelseförlopp. Vid jämförelser av material mellan tidningar blir också den politiska tendensen som tydligast – även om båda tidningarna håller sig inom vad som kan kallas “normaljournalistik”. Majoriteten av Sydsvenskans (och andra dagstidningars) artiklar faller inom “normaljournalistiken” som oftast brukar “neutral”/”objektiv” av medieforskare. Vissa artiklar, som mitt exempel ovan, faller dock utanför denna “normalitet” – och i Sydsvenskans fall tenderar dessa artiklar att luta klart åt höger.

Idéhistorikern och filosofen Michael Foucault, som fått stort genomslag inom samhällsforskningen, är en som beskriver hur (politisk) tendens går att återfinna i allt språk.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur medias högervridning påverkat valrörelsen här.

Reinfeldt i herrtidningskampanj

Att politiker inte skall bedriva valkampanj med hjälp av lättklädda kvinnor, som i Berlusconis Italien, är någonting som alla svenska rikspolitiker kan ställa upp på – eller? I tobaksaffärernas herrtidningshyllor varvas för tillfället topless-modeller med porträtt av Fredrik Reinfeldt. Samtidigt som Reinfeldt har oerhört svårt att locka kvinnliga väljare låter alltså Moderaterna herrtidningar bedriva valkampanj åt statsministern. Rör det sig om oskyldiga artiklar eller finns det en grövre, sexistisk underton?

Såhär i valtider är regeln att tidningar spelar på en ”politisk” neutralitet – men denna regel gäller inte Sveriges herrtidningar som just nu driver en kampanj för Fredrik Reinfeldt. Framförallt sker kampanjandet genom herrtidningarna Café och King vars framsidor just nu pryds av Fredrik Reinfeldts porträtt. ”Fredrik kör hårt! Statsministern om öl, fotboll och Filippa” (jämför: ”Bajen, bärs och rakade brudar”) lyder Cafés rubrik vilket både är ett stöd i valrörelsen och ett bevis på Reinfeldts (heterosexuella) manliga egenskaper.  Att det är bland män som moderaterna går hem är ingen slump, förutom att moderaternas reformer och skattesänkningar framförallt gynnat män så riktas alltså också reklamen mot (heterosexuella) manliga väljare genom ett budskap som anspelar på ”traditionella könsroller”.

Att dessa tidningar väljer att kampanja för moderaterna är uppseendeväckande i sig; varför vill egentligen utländska tidningsjättar (som äger Café och King) se en moderat regering efter valet? Hur långt dessa ägares stöd går är också omöjligt att veta då moderaterna vägrar redovisa sina finansiärer. Att moderaterna så tydligt väljer att driva sin valkampanj genom dessa tidningar är också uppseendeväckande då det kan ses som en måttstock på moderaternas kvinnosyn. Att politisk propaganda bedrivs i den här formen riskerar också i längden att etablera en bild av politikern som Playboy – där kvinnor endast beskrivs som någonting man skall ”köra hårt med”. Allt för att stärka det heterosexuella machoidealet.

Förtydligande: Även om King räknas som en av Sveriges största herrtidningar har dess bildanvändning (på framförallt framsidorna) inte varit lika tydligt sexistisk som den i Café.  Det är ändå uppseendeväckande att King (och Café), som ägs av en större utländsk mediekoncern, ger så stort utrymme åt Reinfeldt i valrörelsens slutskede. Att moderaterna satsar på att synas i King och Café visar också att manliga väljare är en grupp som moderaterna lägger stora resurser på att nå. Att detta görs på bekostnad av moderaternas trovärdighet i jämställdhetsfrågor råder det ingen tvekan om. Vid en genomgång av Café:s framsidor är det också tydligt att tidningen gett Reinfeldt mycket uppmärksamhet sedan åtminstone 2005 – alltså före det förra riksdagsvalet.

Centern rasar i miljötrovärdighet

I skuggan av fiaskot under klimattoppmötet i Köpenhamn borde miljöpolitik vara mer aktuellt än någonsin. Sanningen är dock att miljöfrågorna helt kommit i skymundan i valrörelsen samtidigt som Centerpartiet upplever en miljöpolitisk kris. Tjänar vissa partier helt enkelt på att miljöfrågorna göms undan?

På sjuttiotalet var Centerpartiet inte bara största borgerliga parti, med över 20 procent, utan även ett radikalt miljöparti som lockade väljare från vänster. Idag syftar Centerpartiets politik snarare på helt andra frågor än miljön och tidigare hjärtefrågor läggs åt sidan. Nu senast uppmärksammades att partiet  drivit och fått igenom en fördubbling av banavgifterna – vilket Trafikverket menar kommer leda till kraftiga prisökningar för tågresenärerna. Centerpartiet har alltså ändrat såväl sin transport- som energipolitik till fördel för  bilar och kärnkraft, helt i stäv med sina tidigare kärnväljare, men detta är inte det enda.

När miljöpartiets Maria Wetterstrand i söndags debatterade miljöpolitik med det Centerpartiets Maud Olofsson var vi många som hoppades att miljöfrågan ännu en gång skulle hamna på agendan. Centerpartiet uppmärksammas ofta som de borgerligas ”gröna” parti men frågan är om partiet inte, en gång för alla, lämnat miljöpolitiken bakom sig. Maud Olofsson kom till Agenda-studion med en stor ”I love RUT”-pin fastsatt på tröjan – och det var under hela debatten självklart att just miljöpolitik inte längre var hennes hjärtefråga. Olofsson ville helt enkelt inte fokusera på miljön i en miljödebatt – och hon var också tveksam när hon fick frågan om vilket parti som var bäst i miljöfrågor.

Nu är det inte bara jag som kommit att ifrågasätta Centerpartiets miljöengagemang. Naturskyddsföreningen kom nyligen med en rapport som visar att Centerpartiet rankas som tredje bästa miljöparti – bland de borgerliga(!). Förutom de rödgröna partierna rankas alltså även Folkpartiet och Kristdemokraterna före det ”gröna” Centerpartiet. Med detta facit i hand borde det kanske ha varit Jan Björklund som debatterade miljöpolitik med Maria Wetterstrand.

Det är kanske trots allt ingen slump att miljöfrågan kommit i skymundan i valrörelsen. Om den uppmärksammas riskerar nämligen Centerpartiet att halka ur riksdagen. Sedan fiaskot i Köpenhamn, som Reinfeldt ofta lyfter upp som ett exempel på hans miljökompetens, är frågan om Alliansen har någon som helst trovärdighet kvar i miljöfrågan.

Sverigedemokraternas kluvna tunga

Sverigedemokraterna gör allt för att släta ut sitt problematiska förflutna, men partiets ideologiska rötter gör sig regelbundet påminda genom såväl kvinnofientliga som rasistiska uttalanden. Det intressanta är att partiet både tjänar och förlorar på den radikala högernationalistiska retoriken – på så sätt att den lockar en helt annan grupp väljare än det mer överslätade budskap som vi blivit vana vid att se i media. Därför är det intressant att se hur Sverigedemokraterna hanterat historien kring sin valfilm där den ”censurerade” TV4-versionen riktas mot en målgrupp som lockas av partiets underdog-status samtidigt som den ”riktiga” versionen som finns att hitta på internet tilltalar en mer högerradikal sympatisörsgrupp.

Denna tudelning av propagandan är utan tvivel genomtänkt och av allt att döma räknade Sverigedemokraterna med att bli stoppade av TV4 – just för att kunna spela på sin martyrroll men samtidigt kunna tilltala sina högerradikala sympatisörer på internet. Att hålla ”internetsympatisörerna” nöjda är viktigt då de utför en stor del av partiets valarbete på just internet, vilken utgörs av propaganda på exempelvis Youtube och tidningarnas kommentarsfält. Vad som däremot inte gynnar partiet är när grovt rasistiska påståenden, som vanligtvis hörs bland SD:s högerradikala internetsympatisörer, också kommer ut i media – vilket blev fallet idag. Sverigedemokraterna använder alltså två olika former av propagandastrategier som är riktade gentemot två olika sympatisörsgrupper – och partiets image drabbas när det högerradikala materialet når ut till de forum som var menat för martyrrollen.

Uppdatering: Sverigedemokraterna meddelar nu att företrädaren bakom det grovt rasistiska blogginlägget, Per TK Wahlberg, avgår frivilligt. Det intressanta är att media måste uppmärksamma rasismen inom partiet innan den anses vara ett problem. Personer som inte ens tar avstånd från sitt nazistiska förflutna forsätter också att verka inom Sverigedemokraterna. Partiets ledande företrädare i Filipstad, Levi Klausen, menar exempelvis att skillnaden mellan nazism och Sverigedemokraterna  endast är taktisk. 

Uppdatering 2: Torbjörn Jerlerup har sammanställt en läsvärd genomgång av exempel på sverigedemokratiska gräsrotsaktivisters verksamhet på internet. Exemplen visar hur sverigedemokrater konsekvent använder sig av en tydligt rasistisk retorik – helt i linje med partiets historiska högerradikalism och nazistiska rötter. Varför granskar inte media Sverigedemokraternas kampanjarbete på internet?