Det kvinnofattiga Sverigedemokraterna

Av allt att döma får Sverigedemokraterna 5,7 procent i riksdagsvalet och besätter därmed 20 riksdagsplatser, varav 17 tillfaller män. Detta betyder att endast 15 procent av partiets riksdagskandidater kommer vara kvinnor, vilket är låga siffror även om de sätts in i en global eller till och med muslimsk kontext. Den relativa andelen kvinnor i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är lägre än i följande länders parlament: Afghanistan (27,3), Kirgizistan (25,6) Irak (25,2), Förenade Arabemiraten (22,5), Pakistan (22,2), Kazakstan (17,8) och så vidare. På många sätt företräder också Sverigedemokraterna en kvinnosyn som är vanligare i mellanöstern än i Europa. Det ska därför bli intressant att följa Sverigedemokraternas ”kvinnopolitik” och se de om de kan beröra något annat än kvinnors klädsel.

Att få in tre kvinnor i riksdagen var inte heller problemlöst för partiet, då exempelvis Carina Herrstedt fick inta valbar plats trots två förtalsdomar. Tyvärr är Sverigedemokraternas kvinnosyn något som kommit i skymundan när media varit upptagna med att etablera partiets martyrroll. Jag ämnar med det att göra en närmare granskning av hur partiet använder kvinnor i sin retorik och hur kvinnor framträder i partiets partiprogram inom en snar framtid.

Läs också: Kvinnans funktion hos Sverigedemokraterna

Valrörelsens utanförskap

Vi är många som sitter med en oroskänsla i magen och väntar på det magiska klockslaget, 20.00, när vallokalerna stänger och SVT publicerar sin vallokalsundersökning. Jag har inte känt så mycket för ett val sedan EMU-omröstningen 2003 då jag slet som ett djur för Nej-sidan – men idag känns det ändå som att så mycket mer står på spel. För första gången i Sveriges historia, med undantag för några högeravhopp under trettio- och fyrtiotalen, kan vi få se personer med nazistanknytning i riksdagen. Utöver den risken skulle ett förnyat förtroende för högerregeringen kunna tolkas som ett godkännande av ett system där utförsäkringar av svårt sjuka finansierar skattesänkningar åt de rikaste.

Trots den nya tidens sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook har det känts svårare att faktiskt bli en del av valrörelsen. Istället för att gräsrötterna  ska få möjlighet att synas genom de nya medierna har det förväntats att vi icke partianslutna ska repetera partiernas budskap och vara mer av supportrar än en viktig del av valrörelsen. När partierna och ungdomsförbundens medlemsantal rasar har partierna istället lämnat över valrörelsen i handen på PR-experter. Det här har gett goda resultat för Alliansen som får sina pressmeddelanden publicerade i den borgerligt ägda pressen – men för vänsterpartierna har det varit katastrofalt. Under nästan hela 2010 har media upprepat ett budskap: – ”Det går bra för Sverige” och de som drabbats av högerns nedskärningar uppslukats av en total uppgivenhet. De granskande medierna lyssnar helt plötsligt bara på makten.

Hade de Rödgröna släppt in de som drabbats av högerns nedskärningar i valrörelsen så hade ingen Facebook-storm om utförsäkringar behövts för att öppna ögonen på de som tror att problemen med sjukförsäkringar och a-kassa lösts – bara för att media slutat prata om det. Historien hade kunnat sluta här, med bittra vänstersympatisörer som knappt orkat masa sig till vallokalerna. Istället kom ett klamydiabrev och nu kan vad som helst hända.

De dolda budskapen

När dags- och kvällstidningar är upptagna med att diskutera opinionsundersökningar har de rödgröna svårt att nå ut – men moderaterna propagerar i helt andra forum. I kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar kan partiet och dess företrädare stå oemotsagda – och deras politik presenteras utan granskning.

Årets valrörelse är märklig på så sätt att de politiska sakfrågorna och ideologierna kommit i skymundan. Fokus har istället flyttats till opinionsundersökningar och diskussioner om valrörelsen i sig. De rödgröna, som på många sätt litat på att den politiska debatten skall kunnat föras i de traditionella medierna, har utan tvekan missgynnats av de senaste månadernas medieklimat. De borgerliga partierna, och framförallt moderaterna, lyckas ändå på något sätt nå ut med sitt budskap – och såhär ett par dagar innan valet börjar det bli klart hur de bär sig åt. Samtidigt som traditionell media i form av dags- och kvällstidningar koncentrerar sig på annat, propagerar kändisbloggare, livsstilsmagasin och herrtidningar för Alliansregeringen – med helt andra argument än vad vi är vana vid.

De högerägda livsstilsmagasinen har länge propagerat för moderaterna, genom olika hyllningsreportage

Det är sedan tidigare känt att moderaterna koncentrerat sig på att nå ut till män – med hjälp av bland andra Cafés redaktion. Att moderaterna stått, i stort sett, oemotsagda i herrtidningarna har utan tvekan gynnat partiets ställning bland män. Moderaterna har dock haft relativt låga siffror bland kvinnor, vilket moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttalat som ett av partiets större problem och hinder att överkomma. Partiets strategi för att nå kvinnliga sympatisörer innebär märkligt nog inte en förändrad politik – istället koncentrerar sig moderaternas PR-strateger på att skönmåla partiet och Fredrik Reinfeldt i bloggar som riktar sig till kvinnliga läsare, exempelvis genom betalda kändisskribenter som propagerar för moderaterna. Parallellt med detta publiceras hyllningsartiklar om familjen Reinfeldt i livsstilsmagasin som riktas till kvinnor, nu senast Bonnierägda M-magasins septembernummer. Kanske minns ni också att Reinfeldt nyligen fick skryta om sin “lyckade” sjukvårdspolitik på McDonalds brickpapper? I praktiken rör sig blogginläggen och artiklarna om ren reklam från och för Moderaterna– men detta är omöjligt för läsaren att veta då det maskeras som nöjesartiklar eller samhällsinformation.

Samtidigt som Moderaterna utmålar sig själva som ett parti för kvinnor visar partiet upp en helt annan sida i herrtidningar som Café (uppblandat med toplessmodeller) och King. Mediestrategin för moderaterna är att skräddarsy sitt budskap för läsaren – låt den potentielle väljaren höra vad den vill höra. Vad Moderaterna driver för politik göms undan och efter valdagen kommer höjda a-kasseavgifter och utförsäkringar som en chock för många av partiets väljare.

Uppdatering: Reinfeldt och Alliansen har inte endast gynnats av den köpta bilden i kändisbloggar, livsstilsmagasin och herrtidningar – nu visar en rapport att även dags- och kvällstidningarna kraftigt missgynnat de rödgröna. Kent Asp, professor i journalistik, visar att framförallt Expressen och SvD drivit en mycket negativ rapportering om Mona Sahlin. Dags- och kvällstidningarna har överlag också missgynnat de rödgröna partierna:

43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. (DN, 2010-09-18)

När en grupp anonyma journalister i måndags kom med liknande kritik i Aftonbladet blev diskussionen hårt och stora delar av mediaetablissemanget hävdade att det rörde sig om rena konspirationsteorier. Nu har journalisterna fått uppbackning av en av Sveriges ledande medieexperter. När valet till stor del avgörs i medierna är dessa rapporter oroväckande – inte minst med tanke på den demokratiska utvecklingen.

Förbannade sverigedemokrater

Sverigedemokraterna har fortfarande mycket svårt att hantera att partiets nazistiska rötter och medlemmar med vit makt-kopplingar uppmärksammas. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir Sverige ett av få europeiska länder som har ett parti i parlamentet med uppenbara nazistiska rötter. Inte ens Pia Kjærsgaard från Danskt Folkeparti vill förknippas med Sverigedemokraternas förflutna – först i denna valrörelse har hon gått med på att synas offentligt vid deras sida. Nedan följer två exempel på hur ledande Sverigedemokrater hanterar kritik av partiets kopplingar till rasism och nazism.

Efter ett inlägg på mikrobloggen Twitter, där jag uppmärksammade Sverigedemokraternas rötter genom att hänvisa till ett Expo-avslöjande, blev jag utsatt för ett tämligen grovt, verbalt påhopp från en ledande sverigedemokrat. Expo visade att 51 av Sverigedemokraternas kandidater har kopplingar till, eller rötter i, den nazistiska rörelsen. Denna granskning är uppenbarligen känslig i Sverigedemokraternas ledande kretsar. Mitt påpekande ledde till följande kommentar från Sverigedemokraternas ordförande i Stockholm, Linus Bylund:

 

 

(2010-09-12 kl. 22.01) Linus Bylund: “@vpressfeldt “Kända exnazister” det var det dummaste jag hört. Lögnspridande as som du äcklar mig. Ta och snyt dig, diktaturlakej. #val2010″ [1] (Egen understrykning)

Bylunds kommentar var offentlig och fick snabbt uppmärksamhet och kritik av en journalist, men den sverigedemokratiska ledaren försvarar sig:

(2010-09-12 kl. 22.50) Linus Bylund: “Du kan tycka vad du vill om det, det får vara ett slut på lögner och hat nu. Inte en liten “fel”benämning accepteras, punkt.” [2]

(2010-09-12 kl. 23.02) Linus Bylund: “Ordf i Stockholm behandlar folk som de förtjänar, och människor som hetsar till hat och våld förtjänar en åthutning.” [3]

Jag var osäker på om inlägget verkligen kom från Linus själv och försäkrade mig under förmiddagen om att ingen hade kapat hans Twitter-konto. Nu funderar jag på om jag skall ta ärendet med humor och ro – eller eventuellt göra en polisanmälan om förtal och ärekränkning.

Även tidigare har sverigedemokrater haft svårt att hantera debatter och diskussioner. Ett fall som fick uppmärksamhet i Lund var när Sverigedemokraternas förstanamn, Hans-Olof Andersson, skrek att Socialdemokraternas kommunalråd, Anders Almgren, ”ska få rakt på truten” – vilket av många uppfattades som ett fysiskt hot. Det verbala påhoppet kom efter att Almgren påtalat att SD inte ville ge pensionärer med invandrarbakgrund tillgång till trygghetslarm.

En förklaringen till att partiet har bekymmer med ledande företrädares temperamentsproblem, kan förklaras i att få seriösa medborgare vill associeras med partiets mörka förflutna. Även partisekreterare Björn Söder tvingades i dagens City Malmö-Lund bekräfta att så är fallet. SD:s förflutna är också en anledning till att partiet möter mycket hårdare motstånd än exempelvis Danskt Folkeparti.

Uppdatering: Linus Bylund har valt att ta bort inlägget på Twitter sedan han blivit informerad om att det förmodligen bryter mot lagen. Jag ser med det ingen anledning att polisanmäla.

Uppdatering 2: Linus Bylund har nu implementerat en spärrning så att gamla tweets inte går att granska för utomstående – men det finns skärmdumpar på hans verbala påhopp.

Hur politisk är Sydsvenskan?

Bonnier-ägda Sydsvenskan, som i stort sett dominerar tidningsläsandet i södra Skåne, kritiseras många gånger för att vara borgerlig på nyhetsplats, ofta mer än andra borgerligt ägda tidningar i Sverige. Skåningar anses också i sig, enligt många statsvetare, stå generellt sett mer till höger än övriga svenskar. Frågan är om skåningars eventuella högervridning också möjliggör en press som kan stå längre till höger – eller om mediesituationen göder högersympatierna. Att det föreligger ett slags samspel häremellan är dock troligast.

Sydsvenskans politiska tendens spelade mindre roll när den numera nedlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet, som även den kritiserades (från höger) för att vara alltför vänstervriden, fortfarande gavs ut. Tidningarnas position i förhållande till varandra gjorde att en politisk likriktning i medieklimatet aldrig uppstod, även om Sydsvenskan hade fler prenumeranter och därmed kunde nå ut till fler läsare.

Jag har tidigare skrivit om hur ägande över media påverkar tidningarnas redaktionella innehåll, men anledningen till att jag tar upp Sydsvenskan är en intressant rubrik, där centerpartistiska Skånskan valde att ha en motsatt beskrivning på samma händelse. Rubriksättningarna gällde de borgerliga partiledarnas besök i Lund, där Sydsvenskans rubrik löd: ”Alliansen möttes av jubel” samtidigt som Skånskan valde att använda formuleringen: ”Demonstranter mötte alliansen”. Genom att bara läsa rubriken hade det aldrig gått att gissa att dessa gällde exakt samma händelse. Så att en ägarens och ledarens politiska tendens sipprar ner nyhetsmaterialet skapar inte bara politiskt vinklade artiklar – det leder också till absurda rubriksättningar.

Förtydligande: Jag försöker inte bevisa att Sydsvenskan är en högertidning, eller en tidning men borgerlig politisk tendens, genom att endast använda mig av ovan nämnda exempel. Det finns många historiska exempel på hur det har förts en kamp mellan framförallt Sydsvenskan och Arbetet om tolkningar av olika händelseförlopp. Vid jämförelser av material mellan tidningar blir också den politiska tendensen som tydligast – även om båda tidningarna håller sig inom vad som kan kallas “normaljournalistik”. Majoriteten av Sydsvenskans (och andra dagstidningars) artiklar faller inom “normaljournalistiken” som oftast brukar “neutral”/”objektiv” av medieforskare. Vissa artiklar, som mitt exempel ovan, faller dock utanför denna “normalitet” – och i Sydsvenskans fall tenderar dessa artiklar att luta klart åt höger.

Idéhistorikern och filosofen Michael Foucault, som fått stort genomslag inom samhällsforskningen, är en som beskriver hur (politisk) tendens går att återfinna i allt språk.

Uppdatering: Aftonbladet belyser hur medias högervridning påverkat valrörelsen här.