När de borgerliga väljer S framtid

Mona Sahlin var under valrörelsen ett av högerns tydligaste hatobjekt. Det upprepades att hon var en retorisk katastrof, att hon var okarismatisk, att hon var en gammal Tobleronefifflare, att hon stod för en ålderdomlig och skadlig politik – ja listan kan göras lång. Men den 23 september 2010 byttes tongångarna helt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i demokratisk historia och de borgerliga ledarsidorna – ja hennes politiska motståndare – stämde upp i kör för att hylla henne. Hon blev en ”modig ledare” och tidigare tal om att hon skulle ha varit verklighetsfrånvänd (vilket alla som motsätter sig borgerlig politik måste vara) vändes på sitt huvud. Nu framställs hon  istället som en av Socialdemokraternas mest verklighetsförankrade politiker och alla gamla skandaler är inte bara förlåtna – utan också bortglömda.

Det var inte endast Sahlin som omvärderades i media. Även Thomas Östros och övriga i Sahlins innersta krets kom att framställas mer positivt i såväl nyhetsrapportering som på de borgerliga ledarsidorna. Nu handlade det inte längre om att vinna ett riksdagsval – det som skulle säkras var Sveriges största politiska partis idépolitiska utveckling. Även i opposition påverkar Socialdemokraterna, på grund av sin storlek, hela samhällets debattklimat. Därför anses en socialdemokrati som inte kritiserar det centrala i Alliansens politik: skattesänkningar, utförsäljningar och privatiseringar, med all rätt vara mycket lättare att ha att göra med, än en som till och med är beredd att kritisera sin egen historia för att kunna utgöra en mer trovärdig regeringsmotståndare.

När socialdemokraterna nu ska välja en ny partiledning har hela den borgerliga pressen (framförallt representerad av SvD:s och DN:s ledarsidor) gett sig in i kampen. De partiledare som förespråkas och lyfts fram (märkligt nog även av Aftonbladet) är de som tillhör den gamla socialdemokratiska maktelitens själva kärna: framförallt Thomas Östros, Per Nuder, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg. De är alla politiker som ligger långt till höger inom socialdemokratin och de är politiker som fram tills nästa valrörelse kommer stå för en ofarlig regeringskritik – och i valet 2014 skulle ingen anse det lönt att rösta på dem på grund av deras stora likheter med regeringen. För vem skulle välja en Thomas Östros framför en Anders Borg – om den enda skillnaden var ansiktet på politiken?

Socialdemokraternas största problem de två senater valen har varit deras problem med att nå ut i media. Problemet har delvis varit självförvållat, då man valt att lägga ner sin partipress eller helt enkelt sälja den till sina politiska motståndare. Dock hade en karismatisk och färgstark partiledare, med förmågan att komma med egna skarpa analyser, lättare kunnat bryta igenom medias likriktning. Exempelvis har Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kunnat nå ut via egna kanaler samtidigt som Damberg och Östros delvis varit beroende av journalisters och borgerliga ledarskribenters subjektiva gillande. Den välviljan försvinner i god tid före nästa valrörelse – var så säker på det.

[DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [AB1] [Expressen]

Sverigedemokraternas kluvna tunga

Sverigedemokraterna gör allt för att släta ut sitt problematiska förflutna, men partiets ideologiska rötter gör sig regelbundet påminda genom såväl kvinnofientliga som rasistiska uttalanden. Det intressanta är att partiet både tjänar och förlorar på den radikala högernationalistiska retoriken – på så sätt att den lockar en helt annan grupp väljare än det mer överslätade budskap som vi blivit vana vid att se i media. Därför är det intressant att se hur Sverigedemokraterna hanterat historien kring sin valfilm där den ”censurerade” TV4-versionen riktas mot en målgrupp som lockas av partiets underdog-status samtidigt som den ”riktiga” versionen som finns att hitta på internet tilltalar en mer högerradikal sympatisörsgrupp.

Denna tudelning av propagandan är utan tvivel genomtänkt och av allt att döma räknade Sverigedemokraterna med att bli stoppade av TV4 – just för att kunna spela på sin martyrroll men samtidigt kunna tilltala sina högerradikala sympatisörer på internet. Att hålla ”internetsympatisörerna” nöjda är viktigt då de utför en stor del av partiets valarbete på just internet, vilken utgörs av propaganda på exempelvis Youtube och tidningarnas kommentarsfält. Vad som däremot inte gynnar partiet är när grovt rasistiska påståenden, som vanligtvis hörs bland SD:s högerradikala internetsympatisörer, också kommer ut i media – vilket blev fallet idag. Sverigedemokraterna använder alltså två olika former av propagandastrategier som är riktade gentemot två olika sympatisörsgrupper – och partiets image drabbas när det högerradikala materialet når ut till de forum som var menat för martyrrollen.

Uppdatering: Sverigedemokraterna meddelar nu att företrädaren bakom det grovt rasistiska blogginlägget, Per TK Wahlberg, avgår frivilligt. Det intressanta är att media måste uppmärksamma rasismen inom partiet innan den anses vara ett problem. Personer som inte ens tar avstånd från sitt nazistiska förflutna forsätter också att verka inom Sverigedemokraterna. Partiets ledande företrädare i Filipstad, Levi Klausen, menar exempelvis att skillnaden mellan nazism och Sverigedemokraterna  endast är taktisk. 

Uppdatering 2: Torbjörn Jerlerup har sammanställt en läsvärd genomgång av exempel på sverigedemokratiska gräsrotsaktivisters verksamhet på internet. Exemplen visar hur sverigedemokrater konsekvent använder sig av en tydligt rasistisk retorik – helt i linje med partiets historiska högerradikalism och nazistiska rötter. Varför granskar inte media Sverigedemokraternas kampanjarbete på internet?