När de borgerliga väljer S framtid

Mona Sahlin var under valrörelsen ett av högerns tydligaste hatobjekt. Det upprepades att hon var en retorisk katastrof, att hon var okarismatisk, att hon var en gammal Tobleronefifflare, att hon stod för en ålderdomlig och skadlig politik – ja listan kan göras lång. Men den 23 september 2010 byttes tongångarna helt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i demokratisk historia och de borgerliga ledarsidorna – ja hennes politiska motståndare – stämde upp i kör för att hylla henne. Hon blev en ”modig ledare” och tidigare tal om att hon skulle ha varit verklighetsfrånvänd (vilket alla som motsätter sig borgerlig politik måste vara) vändes på sitt huvud. Nu framställs hon  istället som en av Socialdemokraternas mest verklighetsförankrade politiker och alla gamla skandaler är inte bara förlåtna – utan också bortglömda.

Det var inte endast Sahlin som omvärderades i media. Även Thomas Östros och övriga i Sahlins innersta krets kom att framställas mer positivt i såväl nyhetsrapportering som på de borgerliga ledarsidorna. Nu handlade det inte längre om att vinna ett riksdagsval – det som skulle säkras var Sveriges största politiska partis idépolitiska utveckling. Även i opposition påverkar Socialdemokraterna, på grund av sin storlek, hela samhällets debattklimat. Därför anses en socialdemokrati som inte kritiserar det centrala i Alliansens politik: skattesänkningar, utförsäljningar och privatiseringar, med all rätt vara mycket lättare att ha att göra med, än en som till och med är beredd att kritisera sin egen historia för att kunna utgöra en mer trovärdig regeringsmotståndare.

När socialdemokraterna nu ska välja en ny partiledning har hela den borgerliga pressen (framförallt representerad av SvD:s och DN:s ledarsidor) gett sig in i kampen. De partiledare som förespråkas och lyfts fram (märkligt nog även av Aftonbladet) är de som tillhör den gamla socialdemokratiska maktelitens själva kärna: framförallt Thomas Östros, Per Nuder, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg. De är alla politiker som ligger långt till höger inom socialdemokratin och de är politiker som fram tills nästa valrörelse kommer stå för en ofarlig regeringskritik – och i valet 2014 skulle ingen anse det lönt att rösta på dem på grund av deras stora likheter med regeringen. För vem skulle välja en Thomas Östros framför en Anders Borg – om den enda skillnaden var ansiktet på politiken?

Socialdemokraternas största problem de två senater valen har varit deras problem med att nå ut i media. Problemet har delvis varit självförvållat, då man valt att lägga ner sin partipress eller helt enkelt sälja den till sina politiska motståndare. Dock hade en karismatisk och färgstark partiledare, med förmågan att komma med egna skarpa analyser, lättare kunnat bryta igenom medias likriktning. Exempelvis har Lena Sommestad och Leif Pagrotsky kunnat nå ut via egna kanaler samtidigt som Damberg och Östros delvis varit beroende av journalisters och borgerliga ledarskribenters subjektiva gillande. Den välviljan försvinner i god tid före nästa valrörelse – var så säker på det.

[DN1] [DN2] [DN3] [SvD1] [AB1] [Expressen]